Med hopp om ett bra nästa år

Nyårsafton. Med hopp om ett bra nästa år. Jag brukar inte avge några nyårslöften eller göra några stora planer vid årsstarten. Kanske har jag inte levt mitt liv så planerat utan mer gått dit livet har fört mig. På gott och ont kan man väl säga. Jag har å andra sidan inte haft några egentliga mål i mitt liv, ingen riktning som jag följt. Jo, barn har varit ett mål. Det har varit det viktigaste - att få barn.

Ifall jag har några önskemål inför nästa år så är det att få bli gravid. Nu kanske det är läge att faktiskt börja styra mitt liv i en specifik riktning. Blir jag gravid på egen hand är det ett mycket medvetet beslut om hur jag vill att mitt fortsatta liv ska se ut.

Kvällen ska tillbringas hemma hos mamma. Stillsamt firande. Vi köper med oss maten på vägen dit och lagar till en enkel trerätters på plats. Sonen är rädd för fyrverkerier så vi nöjer oss förmodligen med att stå i fönstret vid tolvslaget och skåla i cider. Det räcker bra så.

Rejäla smällar?

Lata dagar fortsätter. Vi har trotsat kylan och åkt pulka. Annars har vi mest hängt. Grannen och bästis har varit här och ätit middag. Vi har sjungit Singstar, ja åtminstone vi vuxna. Grannen vann över mig varje gång. Hur är det möjligt? Jag som är Singstarchampion...

Det var dock en viss uppståndelse just före middagen. Det hördes ett par rejäla smällar här utanför med någon minuts mellanrum. Riktigt höga smällar, sådär så att jag helst ville flytta sonen från fönstret ifall rutan skulle gå sönder. Jag tänkte att det kanske var någon som sköt raketer här mellan husen. Efter en stund kom polisbilar körandes, men sedan hände det just inget mer. Lite obehagligt.

Jag hade precis varit ut till kvartersbutiken för att köpa matlagningsgrädde. Jag hörde att det var något ståhej borta vid restaurangen på hörnet, men tänkte inte mer på det. Ibland är det som sagt ståhej i dessa kvarter i och med att det bor så många unga människor här. Det var åt det hållet som polisen försvann iväg. Hoppas att det inte var någon som sköt. Vilket ohyggligt högt ljud i så fall. Jag har nog aldrig hört en pistol avfyras. Det positiva var återigen att folk i huset mittemot rusar fram till sina fönster och tittar ut. Det finns ett engagemang. Folk går ut på sina balkonger för att se vad det är som händer. Jag tycker om att folk bryr sig.

Vill kunna hänga kvar här i soffan

Vi gör just ingenting. Vi hänger i soffan och ägnar oss åt att titta på tv, åt datorn, åt Nintendo DS (sonen) och åt Playstation 2. Jag masar mig bort till köket ibland och gör mat. Vi pallrade oss ut under nästan en timme på eftermiddagen, när jag fick för mig att vi måste få lite dagsljus på oss. Men annars hänger vi här. Det känns helt okej.

Men jag har varit lite lättretlig de här sista dagarna. Inte mot sonen (hoppas jag) utan mer att jag fastnar i arga tankegångar. Jag kan reta upp mig på gammalt elände som jag egentligen lämnat bakom mig för länge sedan. Eller fenomen som olika debatter på samhällsnivå där jag har starka åsikter. Kan det vara så att det är brist på motion som gör att man fastnar i dessa arga tankegångar? Jag tror dessutom att en arg tanke gärna föder fler. Som om kroppen blir hög av något ämne som frigörs av ilskan och sedan vill ha mer. Får försöka ta ett djupt andetag och sätta mig över dessa tankar. Vill ju kunna hänga kvar här i soffan ett litet tag till.

Dagen gick inte riktigt som planerat

Idag skulle vi åkt iväg och sett på stor show. Hade förberett oss på alla sätt och vis. Vi hinner komma ända fram till själva byggnaden när jag tar mig för att faktiskt titta på biljetterna. Jodå, det visar sig förstås att vi ska gå först nästa måndag. Jag var lite konfunderad över det faktum att det knappt var några människor i närheten. I vanliga fall brukar vi gå tillsammans med en strid ström av barnfamiljer till detta evangemang. Nu fick det sin naturliga förklaring.

Begav oss in till city istället för att gå på bio. Kommer fram till den absolut största biografen, jag tänker att det är lika bra att åka dit i och med att alla filmer går där. Nehej, då är alla barnfilmer slutsålda. Inte mycket att göra. Vi åker hemåt.

För att trösta mig själv köpte jag den sista delen av "Kalla Fötter" trots att jag vet att hela serien slutar väldigt sorgligt. Sonen fick dessvärre min systers begagnade Playstation 2 samt ett tiotal tillhörande spel i julklapp. Det var förstås mycket roligt för sonen. Ganska kul för mig också när jag köpt BUZ-kontroller och eventuell guitarhero-gitarr. Men det minskar min tv-tid dramatiskt. Det kanske är sunt förresten. Jag får nog hur som helst vänta med mina "Kalla Fötter" tills sonen har gått och lagt sig.

Son hemma igen

Sonen är tillbaka. Det är så behagligt att ha honom bredvid mig i soffan. Han har fått ett nytt spel till sitt Nintendo DS och har fått lov att spela lite ikväll innan han går och lägger sig. En juldag hos mamma igen. Mycket trevligt. Hemkommen med ett par nya högtalare till datorn! Hur bra som helst, vilket ljud! Dessutom är de vita.

Vi kom inte hem förrän klockan tio, men eftersom vi har semester imorgon så kan vi kosta på oss att vara uppe länge. Så mysigt att sätta sig och försöka få ihop sonens nya pingvinbassäng i playmobil fast det egentligen är alldeles för sent. Sonens nya lavalampa står och värmer upp sig här bredvid. Fortfarande oöppnade julkanlendrar i hög på hyllan. Så mycket förväntan i luften. Förväntan och lycka över att han är hemma igen.

Fick en julklapp från sonens pappas mamma, ja sonens farmor alltså. Jag har inte träffat henne på hur många år som helst. Det känns lite besynnerligt Men väldigt snällt förstås. Undrar lite hur farmodern resonerade kring det. Jag har aldrig känt henne särskilt bra. Är lite orolig att pappans nya fru tog illa upp. Hoppas innerligt att det inte är något som kommer få några konsekvenser för vår relation. Eller för deras relation för den delen, farmodern och bonusmammans.

Lite ur form idag

Har ont idag. Är inte riktigt på humör. Var tvungen att kolla upp att jag inte fått en infektion i samband med operationen. Det hade jag lyckligtvis inte, men det hade dykt upp något annat. Är rätt less på allt det där nu. Kan inte allt bara få vara bra någon gång?

Det positiva är att sonen kommer hem imorgon! Inte ens ett dygn kvar! Vi åker direkt hem till mamma och gör om julkonceptet en gång till. Det blir jullunch, julklappsutdelning och julgröt. En repris på torsdagen helt enkelt.

Juldagen

Julafton förlöpte som julafton bör hemma hos min mor. Eftersom vi inväntade min vän så startade vi inte igång med firandet förrän vid Kalle. Sedan blev det sent julbord, Karl Bertil Johnson, julklappsutdelning, Alladinasksätande och en mycket sen risgrynsgrötsmiddag framåt 10-tiden. Jag sov över på madrass i vardagsrummet. Vaknade mitt i natten av att katten satt precis framför ansiktet på mig och tittade fundersamt. Besynnerligt scenario att vakna till.

Så kom juldagen med självklar repris av gårdagens julbord. Mycket behaglig tillvaro. I vanliga fall brukar jag stanna kvar hos mamma fram till kvällen. Sedan brukar det kännas jättejobbigt att åka hem ensam till den tomma lägenheten. Så sorgligt liksom. Idag åkte jag iväg redan efter lunch eftersom vännen skulle tillbaka till sitt jobb. Det känns betydligt bättre att åka hem tidigt på dagen. Helt okej att sitta ensam här hemma nu ikväll. Märkligt att det ska ha så stor betydelse vilken tidpunkt man lämnar julgemenskapen på juldagen.

Har sedan jag kom hem varit parkerad framför tv:n. Det behöver inte vara så mycket mer på juldagen än så. Helt plötsligt känns Sällskapsresan 2 gemytlig att titta på. Kvällens kval står mellan sista filmen i Sagan om ringen-triologin eller första Narniafilmen. Har alltid varit en sucker för fantasy. Nu känns det faktiskt skönt att jag inte ska ut med grannen ikväll. Hade bara känts jättejobbigt att ge sig ut nu. Dessutom gick grannen bredvid precis ut - d v s tystnad och harmoni här hemma ikväll. Julefrid! En dag kvar och sedan får jag hämta hem sonen igen på söndag!

Dagen före julafton

Idag är läget lite lättare. Var alldeles ensam på jobbet idag. Knappade ut mig från telefonen och skrev ett automatiskt mailsvar om julledighet. Såg till att de låste dörren till vår korridor i och med att jag satt ensam. Kunde alltså jobba ostört i ett antal timmar. Inget nytt om krisen från de senaste dagarna. Jag antar att alla gått på semester. Förhoppningsvis kan jag försöka släppa det där för ett par veckor. Låta det vila en aning.

Har varit förbi min faster med en julblomma och önskat henne God Jul. Jag drog mig lite för att åka dit, men nu efteråt känns det mycket bra. Hon blev väldigt glad över att jag kom. Då blir det väl värt en timmes haltande konversation. Eller jag vet inte om det är den haltande konversationen egentligen. Kanske är det mer att hon tenderar att vara väldigt arg på människor som står oss båda nära. Idag tror jag att hon var mycket nöjd med att få visa upp att även hon får besök inför de andra damerna. Det unnar jag henne verkligen.

Inhandlade den sista julklappen till sonen och sprang på vännen och hennes vän i en galleria. Vad är oddsen för det nu i julruschen? Det slutade med att jag och vännen hamnade på vår favoritrestaurang med varsin förrätt. Det var bara vi och ett par äldre herrar i hela restaurangen. Jag tycker om den lite tragiska stämningen som vilar över restauranger dagen före julafton. Ingen julvaka eller julmys hemma med familjen. Tidigar år när sonen firat jul med sin pappa har jag och denna vän varit ute och ätit just dagen före julafton. Trevligt att det av en slump blev så denna jul också.

Väl hemma dök grannen upp och ville bjuda på glögg. Hon är jättekär och lycklig. Det är roligt för henne, det är det. Hon kunde inte längre gå ut på juldagen i och med att hon skulle träffa nya mannen, vilket är lite typiskt nyförälskat. Känner att jag inte kan klandra henne heller. Jag hade resonerat precis likadant om jag var hon. Det var deras enda gemensamma lucka, vad gör man? Måste hitta på någon aktivitet på juldagen, men det känns helt okej.

Nu är det bara tre dagar kvar till sonen kommer hem igen.

Nu är det dags för gnäll igen

Sonen har åkt till sin pappa för att fira jul. Det är väldigt tomt förstås. Just idag känns livet lite meningslöst. Jag saknar honom. Inte mycket annat att göra än att stå ut.

Det har kört ihop sig på jobbet. Som om det inte finns något stopp på eländet där just nu. Jag känner att jag får klä skott för ett organisatoriskt fel som jag inte alls har med att göra. Men någon måste hängas och nu verkar det bli jag, som inte ens arbetar på den institutionen som det handlar om. Det är en krissituation och de kan inte lösa den själva på institutionen. Så enkelt att bara lägga det på någon annan... Vi byter chef vid årsskiftet så jag har inte direkt någon att vända mig till rörande detta heller. Vill bara kunna låta det rinna av mig och gå på semester, men jag kan inte. Det gräver sig liksom in och jag kan inte släppa jobbet.

För att toppa det här gnälliga inlägget så har grannen ovanför löpt amok de senaste månaderna. Han spelar hög musik på vardagkvällarna/nätterna. Jag misstänker att han har vänt på dygnet i och med att jag vaknar var och varannan natt med ett ryck när han skruvar upp volymen på sina dataspel både tre och fyra på nätterna. Vad gör man? Förmodligen bör jag börja bråka om det här igen. Men just nu orkar jag inte. Jag är så pass sårbar just nu att jag inte orkar dra igång något mer bråk.

Fyra dagar kvar till sonen kommer hem igen. Åh vad jag önskar att livet ska ha vänt tills dess. Orkar inte må så här.

Återigen det här med ensamheten

Jag kanske skulle gått ut igår ändå? Idag har vi varit på traditionell julmarknad. Efter en stund dök vännens nya internetdejt upp för gemensamt restaurangbesök. De har på kort tid blivit väldigt seriösa. Jättekul för vännen. Jag unnar henne verkligen ett bra förhållande. Men det sätter mig i en ny situation som jag måste ta ställning till.

Även grannen var förbi en sväng och hon är lika seriös med sin nya dejt hon också. Vi får väl se hur länge hon blir kvar här i huset ifall hon träffat någon som det blir seriöst med. Hon har jobbat hårt på att göra det, så det har bara varit en tidsfråga.

Återigen, vad vill jag? Vad är det för samhälle där man måste ha en kärleksrelation för att inte bli ensam? Kanske känns det extra ensamt nu när sonen kommer vara hos sin pappa över jul? Jag vet inte om jag egentligen känner mig så ensam heller. Eller är det snarare en rädsla för att bli ensam? Kanske borde analysera det där. Vad är det jag tror ska hända ifall mina vänner stadgar sig? Vad är det värsta scenariot i samband med det? Jag kanske kan göra en plan för vad jag ska göra ifall det blir så.

Vill inte gå ut

Vill inte gå ut ikväll. Har egentligen ingen lust med någonting. Frågan är om jag ska tvinga mig ut ändå? Det enda skälet till att gå ut är att jag annars missar en chans att träffa någon. Jag vill inte ha det så. Att jag måste ge mig ut på krogen för att inte missa några chanser (alternativt för att jag inte orkar sitta hemma om grannarna börjar festa).

Nä, jag stannar här hemma istället. Det är ju vad jag egentligen vill. Å andra sidan så skulle det inte hända mycket i mitt liv ifall jag endast spenderade det här i soffan. Men det är något med den där krogmiljön som jag har så svårt för.

Frågan kvarstår som alltid. Är det omgivningens press på att man ska vara ett par som gör att jag känner mig tvungen att gå ut på krogen? Eller är det för att jag verkligen skulle vilja träffa någon? Kan inte riktigt särskilja det där. Kanske är det helt enkelt en önskan att inte vara ensam. Att vara ensam ibland är helt okej, t o m önskvärt. Men jag vill inte bli själv kvar när alla andra träffar någon. Det är ju inte så konstigt egentligen. Klart att man inte vill hamna utanför.

Tacksamhetsskuld?

Julavslutning i kyrkan idag. Jättefint och stämningsfullt. Jag har dock lite svårt för att det är obligatoriskt med "prästens tal". Varför ska en präst överhuvudtaget prata på barnens skolavslutning. Sonens skola har ingen aula och kyrkan ligger bara ett par minuter bort så det är en naturlig och mycket vacker avslutningslokal. Jag tycker inte att det behöver vara mer än så. Rektorns tal - okej, men prästens?

Efter jobbet var jag och ex-grannen iväg till affärsmeckat utanför staden. Positivt att nästan alla julklappar är införskaffade. Lite komplicerat när ex-grannen visar sig intresserad. Nu är det kanske inte mig han är intresserad av egentligen. Han kanske bara vill få till det med någon och jag råkar finnas till hands. Men det känns så jobbigt att avvisa. Jag har så svårt för det där med att avvisa överhuvudtaget.

Han hämtade mig utanför jobbet och insisterade på att få bjuda på middag efter shoppingen. Jag hamnar i en tacksamhetsskuld som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vet inte om han hade förväntat sig något mer. Han ville hänga med mig hem efteråt för att se hur jag hade fått i ordning det här hemma. Vad svarar man på det? Det fick han förstås. Jag gick runt och visade upp lägenheten (vilket förstås går ganska fort). Han frågade ifall jag hade några planer för kvällen och jag svarar sanningsenligt att jag ska sitta i soffan och njuta av tystnaden (inga grannar verkar vara hemma).

Det finns liksom inga alternativ. Vi har haft ihop det tidigare och kört den relationen i botten flera gånger. Det finns inget kvar nu. Jag gav honom en födelsedagspresent härom dagen. Kanske han känner att han står i tacksamhetsskuld han också? Jag vet inte. Frågan är om det är fel att umgås med honom så länge jag är ärlig och inte spela några låtsas-vara-intresserad-spel. Vill han inte umgås med mig under de här premisserna så behöver han ju inte. Eller borde jag bryta relationen helt. Om det överhuvudtaget går så länge jag bor kvar i samma kvarter.

Man kaxar till sig...

Han ringde idag! Jag satt på ett möte på jobbet och hade stängt av ljudet på mobilen. När jag slog på den igen såg jag att jag hade ett missat samtal från pappa stövel. Vi var tvungna att gå direkt från mötet till en föreläsning så jag hann inte ringa upp honom däremellan. Men jag satt och var alldeles lycklig under hela föreläsningen och har ingen som helst aning om vilket ämne som avhandlades där framme vid podiet.

Nu var det kanske inte riktigt så fantastiskt som det låter. Det första han säger när jag tillslut ringer upp honom är att han ringer enbart för att hans son ville följa med min son hem idag. Antingen så ville han ursäkta sig själv för att inte verka för påträngande. Alternativt så är han livrädd för att jag ska tro att han är intresserad, trots att han verkligen inte är det. Jag låter det vara osagt.

Jag hade kommit överens med sonen om att vi skulle vara själva ikväll, så jag var tvungen att säga nej till kvällen. Det blev lite konstig stämning. Sedan så är det som om ingen av oss vet riktigt vad vi ska säga och när vi väl påbörjar en mening så gör vi det samtidigt. Detta innebär att det blir en stunds förvirring när vi inte riktigt vet vem som ska fortsätta osv. Tillslut föreslog jag i alla fall att vi skulle hitta på någonting tillsammans med barnen i jul. Det tyckte jag ändå var hyfsat modigt. Jag antar att han samtyckte till det. Vad ska han annars säga? Han sa åtminstone inte nej.

Väl framme vid fritids så var hans son kvar. Han var jättelycklig över att jag dök upp och ville bestämt att jag skulle ringa hans pappa och fråga om han fick följa med oss hem. Sonen var lika enutiastisk så jag ringde upp pappa stövel igen och frågade om det gick bra trots allt. Kontentan blev att jag fick träffa pappa stövel en stund även idag, när han kom för att hämta sin son. Det kändes ganska bra tror jag. Jag tog återigen upp att vi kunde hitta på någonting under julen. Det kanske var påfluget? Äh vad spelar det för roll? Jodå, man kaxar till sig...

Vad är oddsen?

Vi skulle starta arbetsdagen med att ha handledning hyfsat nära där jag bor. Detta innebar dels att jag fick en liten sovmorgon, dels att jag kunde promenera till jobbet. Som jag har saknat mina morgonpromenader. Det har varit för mörkt på morgnarna den senaste tiden. Jag känner mig inte bekväm med att gå genom det stora parkområdet när det är mörkt ute. Kanske har bristen på morgonpromenader bidragit till min irritation den senaste tiden? Det blir ju inte bara en brist på motion utan även på dagsljus.

Väl framme vid handledningen i morse, precis på väg in genom husets entré möter jag pappa stövel. Vad är oddsen för det? Det är alltså en helt annan stadsdel som ingen av oss har någon direkt naturlig koppling till. Ett hus som vilket annat hus som helst med diverse mottagningar i. Vi träffas dessutom just i den sekund som vi skulle kunnat stöta på varandra. Hade jag hunnit in i huset hade vi förmodligen missat varandra. Törs man tala om "tecken" i detta sammanhang?

Jag börjar känna att jag inte bara kan låta det här passera. Det är nog dags att börja agera. Vad har jag att förlora? Våra barn kommer förmodligen inte att gå i samma skola särskilt länge till. Jag behöver ju inte direkt flyga runt halsen på honom. Men man kanske skulle kunna föreslå någon aktivitet? Nu är det julavslutning i skolan på fredag. Har man en väldig tur så är han på plats då. Det är lättare att börja prata om aktiviteter när man träffas än att skicka ett sms och fråga.

Å andra sidan så känns det som att det ofta är han som avslutar våra samtal... Han kanske inte är ett dugg intresserad. Men jag behöver ju bara försöka få igång en konversation Han kanske har en kvinna i sitt liv, men hur ska jag få veta det ifall vi inte pratar med varandra alls?

Inte min bästa eftermiddag

Har stressat som en galning hela eftermiddagen. Det är en genrellt stressig tid på jobbet. Dessutom är jag skyldig en kollega hjälp med arkivering. Hon hjälpte mig när jag avslutade mitt gamla jobb och skulle arkivera allt som aldrig blivit gjort. Nu är det alltså dags för en gentjänst. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg strax efter att vi startat eftersom jag skulle ta sonen.

Grannen hämtade idag, men hon skulle iväg vid 6-tiden så jag hade en viss tidspress. Det uppdagades nämligen i helgen att sonens täckbyxor är spårlöst försvunna. Jag var alltså tvungen att införskaffa ett par nya byxor till sonen innen jag skulle plocka upp honom hos grannen. Går från kollegan som blir lite halvsur. Försöker ringa grannen ett par gånger men ingen svarar. Springer ifrån jobbet och hoppar på tåget. Får tillslut tag på grannen som då meddelar att jag inte alls behöver skynda mig, hon har nämligen frågat om sonen vill följa med henne istället och det ville han.

Här någonstans startar dagens irritation. Jag som hade stressat som en tokig och gjort kollegan besviken helt i onödan. Det dröjer ca fem minuter tills grannen ringer igen och sonen har ångrat sig. Han vill inte följa med grannen utan han vill stanna hemma. Trevligt på sätt och vis, jag hade sett fram emot en hemmakväll med sonen. Okej, plan 1 är alltså igång igen. Jag måste snabbt hitta täckbyxor och åka hem till sonen. Nu visar det sig att täckbyxor i sonens storlek är helt slut i hela stan. Springer ut och in i citys alla tänkbara affärer inom loppet av en timme. Ringer sedan i panik till grannen igen och säger att jag är på väg hem ändå, hon kan ta med sig sonen till tunnelbanan så möter jag upp dem där.

Då visar det sig att planerna har ändrats igen. Sonen ska nu följa med henne ikväll ändå. Jag som sprungit mig trött inne i stan... Hade jag fått veta att jag inte hade någon tidspress hade jag kunnat börja handla julklappar i lung och ro. Nu är jag snudd på gråtfärdig och vill bara hem. Det känns ärligt talat sådär. Jag har vänt ut och in på mig själv för att hon ska få komma iväg som planerat. Men hon kan inte ens lyfta luren och meddela att jag inte behöver komma hem före kl. sex?

Nu sitter jag alltså här. Ensam hemma en hel kväll. Ingen myskväll med sonen. Orkar inte ta mig för att göra något vettigt. En så totalt bortkastad kväll. Irriterad på grannen. Irriterad på det mesta om jag ska vara ärlig. Usch för den här kvällen!

Tomatkastning

Kaotisk dag på jobbet. Försöker att inte dras med i vad som verkar vara en prestigekamp. Håller uppe en professionell mask utåt, men inombords är jag inte större än att jag vill hänge mig åt tomatkastning. Jag har stöd av mina kollegor, jag kommer att rida ut det här. Men idag har det fått ta alldeles för mycket energi.

Har funderat lite kring det här med bloggande de senaste dagarna... En bloggare som jag följt under en tid har beslutat sig för att ta en paus. Det är nog sunt att kunna sätta upp sådana gränser för sig själv. Men det är märkligt ändå hur det påverkar mig på något plan. Den bloggen ingår liksom i min kvällsreportoar av bloggar. Det blir lite tommare nu. Jag har gått här hemma och ibland oroat mig en aning, ibland glatt mig med en människa i en annan del av landet som jag aldrig träffat. Jag tycker om konceptet. Som att man kommer tillbaka till någon sorts värdegrund i medmänsklighet.

Man pratar ofta om näthat. De bloggar som provocerar får också onekligen stor uppmärksamhet. Men den andra sidan av bloggandet är den där medmänskliga sidan. Där man känner med andra helt okända människor (om man nu är okänd inför någon som följer ens blogg?). Det känns som en värdig motvikt. Man mår så mycket bättre av att vilja någon väl. Ska komma ihåg det imorgon på jobbet om jag trillar dit igen och börjar fantisera om tomatkastning.

Sonen lussar

Idag har sonen gått luciatåg tillsammans med bästis och ytterligare en kompis. Jag hade tänkt mig att de skulle gå sjungandes genom trappuppgångens alla våningar. Men så tänkte inte de. Nope! De tänkte plinga på hos alla grannar och sjunga en liten truddelutt. Så det gjorde de. De plingade på hos alla i hela huset. Jag är inte helt säker på att jag tycker att det är acceptabelt. De flesta hade i och för sig inte öppnat.

Det är väl typiskt att de unga killarna här omkring som för så mycket oväsen inte öppnade sina dörrar, trots att jag hörde att de var hemma. Däremot så öppnade alla tysta grannar som är genuint trevliga när man stöter på dem. Är det alldeles för enkelspårigt att dela in människor i bra människor och dåliga människor. Det är det garanterat. Men just när det kommer till mina grannar landar jag helt ohämmat i denna svartvita sanning. Är dock inte säker på ifall jag själv hade öppnat för ett luciatåg om jag hade varit ensam hemma. Tyder det på att jag egentligen är en ond granne...?

Det var ett ganska rart luciatåg. Sonen var lucia och kompisarna var tärnor. De delade ut pepparkakor och hade gjort "God Jul-kort" som de gav bort. Jag hörde dem högst upp i huset hur de började sjunga storstilat en lång julvisa med många verser så fort grannarna öppnade dörren. Efter halva huset hade de ransonerat ner uppträndandet till att dra första versen i luciasången. Förmodligen var detta ett lyckat koncept för alla inblandade. I trappan på väg ner till bottenvåningen råkade dock luciakronan falla av sonens huvud varpå lamorna krossades mot det hårda stengolvet. Ett snöpligt slut för ett mycket charmigt luciatåg.

En mycket julig dag

Vilken julig dag. Idag har vi varit iväg på julmarknad. Helst hade vi velat gå på kitchig tivolijulmarknad med röda Coca-Colatomtar och "Santa Claus is coming to town..." ur högtalarna. Men det fick bli den ultimata hembygdsjulmarknaden med små stånd, facklor och gråa gårdstomtar istället. Kanske lika bra det. Vi fick även tillfälle att besöka en adventskonsert. Lyckligtvis hade vi med sonens Nintendo DS, varpå alla satt glada och nöjda under hela konserten.

Idyllen blev komplett när det dessutom började snöa. Utsikt över tindrande decemberstad. Tunga stora flingor som dalar ner över ljusbeklädda träd. För första gången i år kände jag riktig julstämning. Jag kanske inte får ha sonen i jul, men jag fick uppleva den här dagen med honom i alla fall.

Dagen avslutades med ett graninköp. Var egentligen inte alls på humör för att köpa gran där jag kom med fullastade matkassar. Men så stod den där - vår gran. Det var bara att springa fram och köpa den. En gran till detta hem bör vara precis i mellanstorlek. inte normalstor och inte pytteliten heller. Imorgon ska vi klä den, tända tre adventsljus och vältra oss i julstämning.

Snart jul

Usch! Julen närmar sig. Det är pappans tur att ha sonen denna jul. Detta innebär att julen endast blir något som ska genomlevas. Jag får fira med honom i efterhand, men det blir ju inte samma sak. Det kan man inte lura i någon. Sonen köper det inte.

Tänkte köpa gran redan imorgon så att vi hinner julmysa en aning före julen. Sedan kommer nästa helg och då ska sonen till pappa igen, så man får väl passa på nu när man kan. Vi ska smacka på ordentligt här hemma med änglaspel, julkrubba, tomtar och glitter. Den där ängsliga stilrena minimalismen får ta en paus över jul.

Ska fira jul med mamma, hennes man och en vän till mig. I år ska vi åtminstone byta julklappar på julafton trots att inte sonen är hemma. Vi har planerat in en budgetjul där alla köper något litet till alla. Förrförra julen när jag inte hade sonen så sköt vi liksom upp hela julkonceptet tills han och min syster (som också bara firar varannan jul med oss) var med. Detta fick konsekvensen att vi satt på julafton och det kändes om möjligt ännu tystare och tommare. Efter Kalle på tv:n så fanns det just ingenting kvar som påminde om att det var jul. Så nu ska vi alltså fira jul. Det ska firas både på julafton och helgen efter när jag förhoppningsvis får hem sonen igen. Jag får väl längta dit helt enkelt. Sedan så är det jullov för sonen och mig!

Operationen över

Operationen gick bra. Såvitt jag vet åtminstone. Jag sov mig igenom alltihop. Vilket fantastiskt koncept egentligen. Det är lite otäckt med narkos, man är ju inte medveten om vad som pågår. Men jag var evinnerligt tacksam att slippa vara medveten. Nu är jag lite rädd för vad jag ska få för besked. Min läkare kommer inte tillbaka förrän i mitten av januari. Men de sa att jag kunde ringa direkt till kliniken i mellandagarna för att förhoppningsvis få besked innan dess. Vet dock inte riktigt vad jag gör om det visar sig att jag är sjuk. Vill man ha ett sådant besked i mellandagarna?

Det har varit en sådan röra med vem som ska hämta sonen idag. Bästis hade sin pappavecka så jag kände att jag inte kunde be grannen (bästis mamma) ta sonen. Återstod alltså mormor. Sedan visade det sig att bästis pappa skulle föreläsa på annan ort och behövde barnvakt även till bästis. Ingen annan kunde ta henne så vi kom överens om att mamma (mormor) fick ta henne också.

Igår kväll pratade jag så med grannen (bästis mamma) och det visar sig att hon kan ta både sonen och bästis. Hon hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad och ville gärna ha barnen. Okej, ringer och avbokar mormor så att grannen kan ta barnen istället. Men se då blir mamma lite ledsen för hon hade ju sett fram emot att få hämta barnen. Ringer upp grannen och frågar om det är okej att mamma hämtar barnen.

Operationen gick ganska snabbt i eftermiddags och jag hade egentligen kunnat hämta barnen själv. Mormor fick i princip vända i dörren och grannen kom ner hit en stund för att hänga med sin dotter. Förhoppningsvis är alla nöjda. Nu är jag bara så vansinnigt trött. Fullproppad med värktabletter, lugnande(?) och kanske några rester kvar av narkosen. Ska titta lite på dvd med sonen och sedan tänker jag stupa i säng.

Operation imorgon

Operation imorgon. Man kan lungt säga att jag är aningens labil inför detta. Gråtmild. Pratade med läkaren idag igen. Jag hade lite allvarligare diagons än vad jag först trodde. Men det är inte mycket jag kan göra. Operation och sedan så får jag svar på hur det har gått efter jul någon gång.



Min f d granne från gamla lägenheten följer med mig till kliniken imorgon. Jag är så evinnerligt tacksam över det just nu. Det skulle nästan kännas lite för jobbigt att åka dit själv. Inte minst att ta sig därifrån själv. Jag vet ju inte hur det här med narkosen kommer att påverka mig. Det kanske inte påverkar mig alls?

Pratade lite med praktikanten på jobbet idag. Hon verkade gladare. Inte p g a att jag hade pratat med henne, utan mer generellt. Bra. Hoppas att det löser sig för henne. Ska försöka att anstränga mig mer för att få in henne i gruppen.

Åh, vad jag önskar att allt bara var som vanligt igen!

Fristen är över

Som det strular på jobbet i dessa dagar. Det ena ärendet besynnerligare än det andra. Någon är missnöjd med ett beslut jag har förmedlat och har drivit ärendet vidare. Jurister är inblandade och jag har inte riktigt ork för det just nu. Jag kan stå för mitt agerande i alla fall, man får väl vara nöjd med det. Även om det visar sig att jag har handlat fel så känner jag att jag har handlat efter bästa förmåga.

Något annat jobbrelaterat som bekymrar mig en aning är vår praktikant på jobbet. Det känns som om praktikanten har hamnat helt snett och känner sig väldigt utanför. Jag har inte riktigt förstått det tidigare. Jag kan förstå att det lätt blir så. Det är en i och för sig trevlig arbetsgrupp, men jag fick jobba hårt för att bli en i gruppen. Vet inte hur mycket ansvar jag ska ta för denne praktikant. Jag har inte varit handledare alls, jag är ju ganska ny själv. Ska dock försöka prata lite med praktikanten imorgon så får vi se om jag kan göra någon skillnad.

Apropå något helt annat så visade det sig nyss att min son fått en ny flickvän. Det ringde en liten tjej hit i fredags. Utan att presentera sig frågade hon efter sonen. Jag sa att sonen tyvärr inte var hemma, men att han skulle vara hemma nästa helg ifall hon ville ringa då istället. Sedan kunde jag inte bärga mig, utan frågade förstås vem jag kunde hälsa ifrån. Det var flickvännen. Den dåtida flickvännen. Det visade sig på måndagen att hon endast hade ringt för att göra slut. Tssssss! Och jag som var så trevlig och pratade om nästa helg!

Nu har sonen en ny flickvän. Vi hade just ett samtal i soffan kring detta. Han suckar, rycker lite på axlarna och säger -"Jag som ville prova hur det känns att vara singel. Nu fick jag bara vara singel i tre minuter". Olika falla ödets lotter kan man kanske säga...

En liten frist av harmoni

Tänkte skriva ett inlägg om mina grannar, men ångrade mig. Sedan tänkte jag skriva om nervositet för operation och diagnoser, men jag orkar inte riktigt ta i det heller kände jag. Som att jag inte riktigt vill kännas vid det.

Nej, det största den här dagen är att jag varit på utvecklingssamtal i sonens skola och läraren hade ingenting att anmärka på. Allting går bara bra. Det som tidigare har varit på agendan har sonen nu arbetat med och han klarar sig alldeles lysande. Jag ska försöka leva kvar i den känslan ikväll. Inga stora känslor idag, en liten frist av harmoni.

Känslan på ett mörkt och regnigt förortstorg

Stod och väntade på sonen idag. För ett antal år sedan gjorde jag och sonens pappa upp om en mötesplats där vi lämnar över sonen efter pappahelg. Kontentan av denna kompromiss är att vi träffas på ett litet förortstorg där ingen av oss bor. Detta kan tyckas vara ett märkligt koncept, men jag tror att det är av stor betydelse att ingen part känner sig förfördelad. Att alla är nöjda och glada kan vara värt en lite besynnerlig lösning. Sonen har än så länge inte ifrågasatt varför i all världen vi träffas där.

Jag tror inte att det är negativt för honom på något sätt. Vi står och småpratar en stund medan han brukar leka vid fontänen. Man undrar förstås vad han kommer att få för känslor kring detta torg när han blir vuxen. Just det här med att det inte finns något sammanhang kring detta lilla torg, mer än att det är vår överlämnandeplats.

Idag så ringde sonens pappa strax innan avtalad mötestid och berättade att han måste köra en omväg p g a någon större olycka i närheten. Han räknade med att han skulle bli några minuter sen. Det har alltid varit lite laddat det där med att vänta på att de ska komma körandes. Jag är så rädd för att det ska hända något och att de inte ska komma.

Nu visste jag att de skulle bli lite sena och tur var väl det. Man hörde sirenerna skräna ikapp förbi på motorvägen en bit bort. Det var som att det aldrig skulle ta slut. Hade jag inte hört från pappan så hade jag förmodligen klappat ihop på stället. Jag var inte långt ifrån ihopklappning idag heller. Tjugo minuter gick och ingen son hade kommit. Varje bil som kommer runt hörnet ur mörkret hoppas man är deras bil och så besvikelsen när man inser att det inte är det. En halvtimme går och jag hör ingenting. Jag börjar bli rädd. Vågar inte riktigt ringa heller eftersom jag är rädd att telefonsamtalet i sig ska framkalla en olycka.

Tänker att bara jag får hem min unge så spelar ingenting annat någon roll. Bil efter bil svänger in på torget, men ingen kör fram åt mitt håll. Det ställs verkligen på sin spets när man tänker så där. Funderar på ifall jag ska sätta en tidsgräns på en timme. Tänker att jag väntar en timme, sedan ringer jag hem till sonens bonusmamma och frågar ifall hon har hört något. Det regnar och jag blir alldeles genomblöt. Har inte ro att gå in på stationen och vänta. Jag måste se ifall de kommer.

Får inte glömma känslan där på ett mörkt och regnigt förortstorg. Jag fick ju faktiskt hem min pojke. Tillslut kom de ju där. Lättnaden när jag ser att det är de som sitter i bilen. Det må finnas högljudda grannar och trassel på jobbet, men jag fick hem honom. Trista diagnosen finns förstås kvar. Men det går att operera. Statistiken talar till min fördel. Jag har sonen och allt kan fortfarande bli bra.

Drastiko

Idag har jag äntligen gråtit. Det är ju så förlösande att få ur sig allting. Jag borde verkligen gråta oftare. Jag har gråtit i mängder och promenerat en hel del. Det är väl ungefär det man kan göra.

Var iväg med vännen och åt middag. Hamnade i en konstig situation innan dess när grannen kom och frågade om jag ville följa med på bio. Kände att jag hamnade i en situation där jag var tvungen att välja mellan grannen och vännen. Det kan jag förstås inte göra. Men idag kändes det mer prioriterat att gå ut med vännen. Jag hoppas innerligt att grannen inte kände sig bortvald. Det var mitt fel att situationen uppstod, jag var nog lite luddig mot grannen från början. Ska försöka föra samman grannen och vännen någon gång, det är möjligt att det skulle bli lite enklare då.

Vi har pratat minnen idag. Jag tror att jag har ett behov av det just nu. Att landa i dåtiden när nuet känns lite jobbig att ta in. Vi har analyserat perioder från högstadiet, från gymnasiet, gått igenom misslyckade resor i tonåren. Sett mönster som hängt med genom åren. Precis fyllda 16 gjorde vi upp en arbetsplan som vi gav namnet "Drastiko". Drastiko var en drastisk strategi som gick ut på att vi skulle hitta pojkvänner. Över 20 år senare är situationen hyfsat snarlik, med skillnaden att vi var aningens mer organiserade som 16-åringar.

Ensam?

Sonen har åkt till sin pappa. Jag är så tung i kroppen, i sinnet, i tankarna... Jag hade hoppats att jag skulle kunna gråta ur mig det tunga, men jag kan inte gråta alls längre. Har ingen lust alls att må så här. Jag ger mig den här helgen att återhämta mig, sedan får jag försöka hitta tillbaka till energin igen.

Orkar inte fundera kring min hälsa. Jag får förutsätta att allt ordnar sig, att det blir bra. Har istället börjat tänka på det här med att hitta någon. Kanske är det en flykt att fokusera på det istället? Vännen och grannen är båda ute och nätdejtar igen. De har gått vidare från den gemensamme nämnaren nu. Skönt för alla inblandade. Ikväll är de båda ute med nya män som de är seriöst intresserade av. Det är märkligt hur synkade de är trots att de inte känner varandra.

Vill inte bli ensam kvar medan alla andra går in i relationer. Men är det egentligen ett bra skäl att gå in i en relation? Att man inte vill vara ensam? Å andra sidan så är det säkert därför som väldigt många människor går in/stannar kvar i relationer. Jag tycker ju om att vara ensam. Så länge jag inte är helt ensam.

Satt på jobbet och grät idag

Kunde inte sluta, tårarna bara rann. Sonen var med idag igen, han hade fortfarande sviter från vaccineringen. Jag hade alltså sonen längst in i mitt arbetsrum och en glasvägg ut mot korridoren. Kunde inte vända mig åt något håll, så jag försökte istället luta mig fram över telefonen. Gick sådär.

Läkaren ringde, tråkigt besked. Ytterligare operation. Vet inte riktigt vad jag ska känna. Är bara ledsen. Det är förhoppningsvis ingen fara. Men jag är så less på att hela tiden gå mellan oro, sorg, ångest och stunder av harmoni. Jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och jag är otroligt tacksam över tiden jag har med sonen. Han väger förstås upp det mesta. Men det känns som att mina glädjeämnen i livet (bortsett från sonen) oftast består av att vad-roligt-att-det-inte-var-värre-än-så.

Det här är martyrigt, det vet jag. Definitivt. Det finns så många människor som har det betydligt värre. Kvinnor som lever i förtryck, i sjukdom och tvingas frukta för sina liv varje dag. Deras mål i livet är min självklara trygghet. Och här sitter jag och gnäller... Men idag är jag ledsen. Riktigt ledsen.

En dag i soffan

Eftersom sonen tog sin andra vaccinspruta igår så rådde det vissa tveksamheter kring huruvida han skulle gå till skolan i morse. Det skulle få bli tempen som avgjorde och sonen satt med stor andakt och tittade på hur graderna räknades upp. Situationen krävde en gradgräns för när han skulle få stanna hemma. Sonen var alldeles stel av spänning och när temperaturen passerade den magiska gränsen gick det inte att misstolka lyckan som spritte i hela hans lilla person.

Vi har alltså spenderat denna dag i soffan. Behagligt i och för sig, men jag har lite ångest för att jag inte är på jobbet i dessa bråda dagar. Fick sedan ett telefonsamtal från kliniken som ska utföra operationen. De vill flytta fram operationen en vecka, vilket känns ganska skönt. Jag tror att jag behöver smälta det hela lite grann. Det visade sig dessutom att jag bara ska sövas i ca 10 minuter. Det känns rimligt. Hur mycket skada hinner de göra på 10 minuter? Inte alltför stor hoppas jag.

Denna dag har även årets första pepparkakor bakats. Köpedeg i och för sig, men det gills ändå.

Min modiga pojke

Sonen tog sin spruta mot svinis idag. Han var alldeles otroligt duktig och modig. Det var inte den vanliga sjuksköterskan utan några helt nya. Vi hade inte mer än satt oss så började sonen bli orolig. Han trodde inte att bedövningsplåstret skulle verka. Ville inte ta fram armen. Höll för armen för att ingen skulle kunna komma åt att sticka. Tillslut var paniken i full blom och han började gråta. Här någonstans vill jag egentligen ta honom och springa därifrån samtidigt som jag känner pressen att det är lika bra att få det gjort.

Som ett sista försök erbjöd jag honom att vara med mig på jobbet hela dagen om han tog sprutan. Han tänkte två sekunder, sa okej, tog bort handen och så stack de honom, snabbare än kvickt. Jag vet inte riktigt om han förstod vad som hände, men ont gjorde det. Så otroligt stolt över denna modiga pojke. Just det där att redan ha fått panik och sedan ha styrkan att stå över paniken och ändå ta sprutan. Det tycker jag är jättestort. Mycket stolt mor idag också. Ja, det är jag väl för jämnan förstås. Men lite extra stolt idag är jag nog.

Just another manic Monday...

Vilken dag... Hamnade i en mycket märklig position på jobbet. Ett känsligt ärende där jag hittills haft rollen som "fiende", men där det idag plötsligt slog om och jag fick rollen som "hjälpare" istället. Detta innebär att jag alltså måste uppmuntra till att ompröva och bestrida mina egna beslut. Som att driva ett mål mot mig själv kan man säga. Människor som är upprörda och besvikna. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig - skuld? Jag har landat i ångest istället för säkerhets skull.

Kom inte iväg från jobbet förrän sent och blev därför sen att hämta sonen + bästis. På hallmattan när vi väl kom hem låg en kallelse till operation för mig redan denna vecka. Panik! Det visar sig att jag ska sövas ner!? Sövas? Det känns väldigt seriöst och stort. Jag som tänkte att det skulle vara en liten 2-minutersoperation med lokalbedövning.

Dessutom ska sonen ta sin andra spruta mot svininfluensan nu i veckan. Givetvis, jag säger givetvis har sonen huvudvärk och har kräkts nu under kvällen. Osäker på om man kan ta sprutan om man kräks och har huvudvärk?

Lite väl mastigt under en och samma dag. Nu hoppas jag innerligt att resten av veckan fortlöper så smidigt som det bara går.

Vilken konstellation!

Sonen har uppträtt idag och jag är komplett socialt utmattad. Där för att titta på sonen var mamma och hennes man, kul även om jag känner ett visst socialt ansvar för dem på något vis. Sonens pappa med familj var förstås också där. Mycket trevligt att de kom, men jag är alltid lite rädd att det ska råkas sägas någonting som ska göra mig illa berörd eller ledsen. Sonens bonusmammas mamma och pappa var där, riktigt festligt eftersom det rent objektivt låter så långsökt. Men de står faktiskt sonen ganska nära och de är ett väldigt sympatiskt par. Uppepå detta så var bästis relativt nyseparerade mamma (grannen) och pappa där.

I ca 20 minuter stod jag och försökte hålla igång en konversation i detta sällskap. Det var ett mycket haltande samtal. Mina axlar var långt upp vid öronen hela eftermiddagen innan jag återhämtade mig en aning från denna pärs. Herrejisses vilken konstellation! Stämningen var inte direkt lättsam och otvungen om man så säger, även om alla givetvis vill väl.

Sonen var som alltid jätteduktig. Jag är en mycket stolt mor. En mycket stolt och utmattad mor.

Räkna med bråk

Jag hade en matematisk diskussion med sonen och bästis idag. Sonen undrade var det blir om man delar fem äpplen på två personer. Han kom ganska snart fram till att man då fick två och ett halvt äpple var. För att höja diskussionen en aning så utvecklade jag det hela med att ifall man delar alla äpplen i halvor så får man fem halvor var.

Jag tänkte att de lika gärna kunde passa på att lära sig grunderna i bråkräkning. Minsta gemensamma nämnare och allt det där. Men bästis lät sig inte imponeras. Hon avfärdade genast all bråkräkning med: "-Men det där håller ju bara om man räknar med äpplen, men vad händer om man räknar med bollar då?" Det tänkte de inte på - egypterna - när de började räkna med bråk...

En glättig truddelutt

Insåg när jag stod och gjorde frukost i morse att sonen hade för hög volym uppskruvad på tv:n. Åtminstone för hög volym för att vara klockan kvart över sju en fredagsmorgon. Det är en bit mellan vardagsrum och kök (för att vara en mycket liten lägenhet) och hör jag hög volym i köket så är risken stor att även grannar hör hög volym. Jag tänkte dock att det är ingen idé att jag börjar hojta åt sonen att skruva ner, utan jag kan göra det själv när jag kommer ut med frukosten.

Just precis då börjar en ny tecknad film och i vinjetten sjunger ett gäng pingviner och isbjörnar med glättig stämma: - "Vill du ha lugn och ro får du hitta någon annanstans att bo". Man kan anta att de unga männen häromkring vaknade till denna lilla truddelutt. Detta tyckte jag var mycket festligt då - i morse. Är inte fullt lika stöddig nu ikväll. Detta var förstås endast roligt åt ena hållet, jag hoppas att alla grannar är införstådda med det...

Att få hämta på fritids

Sonen var mycket missnöjd med mig igår. Han ville börja gå hem själv från skolan som ALLA andra i hans klass gjorde. Alla andra visade sig vara några få, men önskan att få gå hem själv kvarstod.

I eftermiddags på väg hem från jobbet tänker jag att jag måste ju ge honom en chans. Jag ringer alltså till fritids och ber dem skicka hem sonen. Helt avslappnad är jag förstås inte, utan jag är ändå tvungen att ta vägen förbi hans skola för att se att allt verkar gå bra. Så ser jag honom komma där i mörkret - en liten filur med stor ryggsäck guppandes på ryggen och med ganska kavata steg. Snabbt genar jag genom parken så att jag ska hinna före honom hem.

Hans min när han kom hem var förstås obetalbar. Hela pojken lyste. Men när han skulle sova och vi pratade om dagen som varit, så var han ändå lite brydd. Gå hem själv kunde han förstås göra igen någon gång. När han hade blivit lite större. Fram på våren någon gång när det var ljust ute. Tills dess var det nog bäst att jag hämtade honom ändå.

En liten stund till får jag alltså gå till fritids på eftermiddagarna, småprata med personalen, rensa hyllan på viktiga papper och slänga gammal bortglömd frukt som aldrig blivit uppäten. Nu när jag vet att denna tid snart är förbi ska jag passa på att tillfullo uppskatta varenda eftermiddag.

Ett kryphål?

Neeeeej! Analkande snuva! Första tanken är givetvis svininfluensa. Kan detta vara början på svinis? Men inser ganska snart att svinis med största säkerhet inte börjar med ett par timmars snuva. Inga feberchocker eller hostattacker i sikte.

Jag är dock lite förundrad över hur jag har kunnat smittas av någonting överhuvudtaget i dessa dagar. Jag har varit lite manisk på sista tiden kan man nog lungt påstå. Vantar på så fort man kommer på bussen och i affären. Aldrig ta någonstans med bara händerna. Tvätta händerna, sprita händerna, det har inte varit någon hejd på mig.

Var kommer då dessa måhända ofarliga vintervirus ifrån? Var har de hittat ett kryphål i all denna mani? Hur kunde de ta sig förbi min mur av bomullsvantar, tvål och handsprit? Jag måste uppenbarligen se över mina försvarsstrategier.

Julefrid?

Det är ju snart jul! Inte klokt. Har just insett att jag endast har sonen två helger till före jul. Den första av dessa helger ska sonen uppträda, varpå mycket av tiden kommer att gå åt till att repetera. Kvar finns alltså en helg. En helg då vi ska:

• Julbaka
• Gå på traditionell julmarknad + annan småtrist julmarknad + julskyltning + köpa spritsade pepparkakor i fina affären + restaurangbesök (det är ett heldagskoncept)
• Gå på kommersiell tivolijulmarknad
• Julpyssla, vi har just varit i pysselbutiken och konsumerat
• Se ett luciatåg
• Gå på adventskonsert (lite tveksamt eftersom sonen tycker att det är urtrist)

Julefrid?

Små, små steg

Läkarbesöket gick väl ganska bra antar jag. Så bra som ett sådant besök nu kan gå, det känns som att hela konceptet är synnerligen obehagligt. Jag fick en förklaring till de märkliga symptomen jag har haft och de går förhoppningsvis ganska enkelt att åtgärda. Efter åtgärder och om alla testvärden är okej så bör jag ha ganska stora chanser att bli gravid.

Nästa steg skulle i så fall bli att ta kontakt med en klinik i Danmark för ett inledande samtal. Så stort! Vet inte om jag är riktigt mogen för detta. Men kanske hinner tiden rinna ifrån mig innan jag känner mig helt redo?

Kanske kan nästa steg få bli att räkna ut vilken klinik som passar mig bäst. Det känns ändå ganska harmlöst. Små, små steg kanske är min melodi just nu.

Alla dessa rädslor

Imorgon är det dags för läkarbesök! Mycket stort. Det är alltså imorgon jag ska ta mod till mig och berätta för en gynekolog att jag funderar kring att försöka få barn på egen hand. Jag tvekar fortfarande. Det finns så mycket jag är rädd för i samband med detta. Samtidigt som jag gärna vill ha ett barn till.

Men tänk om jag får en mycket komplicerad graviditet. Klarar jag att ta hand om sonen då? Tänk om jag skulle dö i samband med graviditeten/förlossingen? Har jag inte en skyldighet mot sonen att inte försätta mig i en sådan risksituation? Tänk om jag och sonen förlorar vår nära relation som vi har nu? Tänk om han krisar när han får konkurrens av ett syskon och blir olycklig? Tänk om barnet blir handikappat, har jag ork att ta hand om två barn då? Tänk om barnet blir olyckligt för att han/hon inte har någon pappa? Vem tar hand om det nya barnet om det händer mig någonting? Är det rätt av mig att sätta ett barn till världen med endast en förälder?

Alla dessa rädslor. Men så finns den där andra rädslan där också... Tänk om jag ångrar att jag bara fick ett barn. Barn är så pass viktigt för mig. Jag har min chans här och nu att få ett barn till. Bör jag inte ta den då?

Bonushelg

Sol! Äntligen! Vi har inte gjort något särskilt idag. Varit ute och fått lite sol på oss förstås. Hela den här helgen känns lite som en bonus. Jag hade ju inte planerat för att ha sonen hemma, så vi har fått en massa bonustid som inte är upplanerad överhuvudtaget. Sådana helger borde man ha lite oftare.

En ont-i-magen-dag

Hade så mycket att göra på jobbet idag. Min plan var ju egentligen att jobba sent. Men eftersom jag skulle ha sonen denna helg så skulle jag bli tvungen att vara mer än mer effektiv under ordinarie arbetstid. Denna situation gjorde att jag blev alldeles stel i morse när sonen med jämrande stämma menade på att han mådde illa och hade ont i magen.

Många tankar hann i panik passera i mitt huvud. Hur skulle jag göra nu? Skicka iväg ett halvsjukt barn till skolan? Stanna hemma och VAB:a för typ fjärde gången denna höst? Skicka iväg ett halvsjukt barn till min mamma som kanske i sin tur blir smittad av potentiell magsjuka? Det fanns inget rätt alternativ i detta läge.

Men så hittar jag sonen dansandes framför spegeln samtidigt som han sjunger med glad stämma:
För det är ingen vanlig dag
Nej, det är en ont-i-magen-dag
Hurra, Hurra, Hurra

Nog är det väl rimligt att tro att man klarar av en skoldag då?

Gnäller vidare, men nu med små positiva inslag

Jag har nu kommit överens med grannen om att hon inte berättar något mer för mig om mannen på dejtingsidan. Det känns som en befrielse att jag åtminstone inte behöver sitta emellan där. Detta måste ju betecknas som positivt.

Grannen ovanför har haft hög volym på i över en vecka. Idag är det dataspel som dånar där uppe. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Måste jag fortsätta gå upp dit och klaga på nätterna? Om han nu vet att det är lyhört och själv beklagar sig över det, varför i all världen skruvar han då upp volymen själv? Är det en provokation? Grannen har definitivt dragit ner livsglädjen på nätterna denna vecka.

Sonen blir hemma denna helgen. Hans lillebror (på pappas sida) har fått influensa, eventuellt svinis. Det känns säkrast att sonen inte åker dit hur som helst. Det är ju förstås positivt att få ha sonen hemma, men synd om lillebror som blivit sjuk.

Egentligen skulle jag ha gått ut och partajat med grannen imorgon. Det hade faktiskt varit trevligt, jag hade sett fram lite mot det. Nu får jag förmodligen ställa in de planerna, såvida inte sonen kan vara någon annanstans. För att krångla till det hela lite mer så har nu vännen inte heller något särskilt för sig imorgon. Hon vill därför att vi hittar på någonting. I det läge som råder kändes det inte helt okej att säga att jag planerat att gå ut med grannen imorgon (med tanke på mannen från nätet). Kanske stannar jag helt sonika hemma med sonen imorgon kväll istället så slipper jag ta ställning till hur jag ska göra.

Vännen och grannen har fallit för samma man

Varit på museum under kvällen. Vardagskvällarna är definitivt den bästa tiden för muséebesök. Knappt något folk där, vi fick hela lekavdelningen för oss själva.

Tyvärr har mannen från dejtingsidan som både grannen och vännen fastnat för tagit upp alltför mycket energi denna kväll. Jag tror att grannen har svårt att släppa honom och vännen har hunnit bli förälskad i honom. I och med att grannen och vännen inte alls känner varandra så komplicerar det saken ytterligare. De har ingen naturlig konversation kring detta. Men vännen vill förstås att jag ska pressa grannen så mycket jag kan på information kring deras relation. Jag känner att jag hamnar i mitten och vill helst inte dras in i detta alls.

Framförallt riskerar detta att förstöra för mig. Jag har en känsla av att vännen kommer att bli sur på grannen ifall hon väljer att träffa denna man. Detta kommer i sin tur att innebära att hon riskerar att bli "tyst" varje gång jag nämner grannen i fortsättningen. I och med att grannen är en så pass stor del av mitt liv så kommer detta förstås att ställa till det. Framförallt eftersom de förmodligen kommer att träffas någon gång i framtiden. Jag har ingen lust att behöva välja endera sidan vid större festligheter.

Inte heller har jag någon lust att sätta grannen under för mycket press bara för att jag känner någon som dejtar mannen hon skriver till på nätet. Hon har ju ingen skyldighet att anpassa sina nätdejter efter min bekantskapskrets. Självklart kommer ingen skugga att falla på mannen ifråga, utan det är jag som får ta konsekvenserna av att han är ute och tokraggar på nätet. Rättvisan i detta?

Grannen löper amok

Det är något märkligt med grannen ovanför. Nu satte han på musik igen. Varför väntar han fram till midnatt och sätter sedan på hög musik? Nu börjar det bli en vana... Så besynnerligt. Vill han provocera? Röker han på varje vardagskväll? Varför löper han amok nu helt plötsligt? Trött! Har ingen lust att behöva gå upp dit.

Vännen ringde precis och berättade om den nya mannen hon dejtar från nätet. Jag berättade lite om mannen som grannen just börjat skriva med och vi konstaterar snabbt att det är samme man. Hopplöst! Dejtingvärlden kanske inte är allt för stor ändå. Känner mig inte helt frestad att hänge mig till den.

Lite dystert

Det är så grått väder att jag nästan får panik. Lite som cellskräck för att man aldrig ser blå himmel och sol. I ren desperation började jag googla på väderprognoser... Hur ofta gör man det? Det kommer att vara lika dystert hela veckan.

Sonen åker till pappa denna helgen. Det veckorna han inte åker känns livet aningen lättare. Nu känns det som att den kommande helgen lägger lite sordin över hela veckan. Eller är det jag som låter den göra det? Vi får väl se, jag får försöka göra det bästa möjliga av denna vecka ändå.

Anledningar att vara tacksam

Idag har jag haft anledning att vara tacksam över att
- Jag har känt lite julstämning varpå sonen och jag inhandlade två nya julgranskulor (man unnar sig...)
- Vi åkte på ett trevligt muséebesök tillsammans med granne och bästis.
- Vi tog en promenad och fick om inte sol så åtminstone lite dagsljus på oss.
- Jag har haft en myskväll med sonen och spelat, pusslat och ätit godis.
- Jag klarade av alla "hemmasysslor" redan för en timme sedan och kan nu ägna resten av kvällen åt precis vad helst jag känner för att göra.

Fastern ringde

Min faster ringde idag. Jag har ett konstant dåligt samvete för min faster. Hon flyttade till samma stadsdel som jag för några år sedan och hade förmodligen hoppats på att vi skulle börja umgås mer. Jag går förbi hennes hus varje morgon på min morgonpromenad och det stinger till i bröstet på mig av skuld varje gång jag ser hennes fönster.

Det kan vara lite knepigt att konversera med fastern dessvärre. Hon är väldigt arg på folk i släkten. Släktingar som jag hållit mycket av och som nu gått bort. I och för sig är fastern även arg på släktingar som är i livet också. Kanske lägger hon ansvaret för de konflikter hon hamnar i utanför sig själv?

Nu har jag hur som helst lovat henne att vi ska komma förbi och hälsa på. I vanliga fall så brukar jag kunna ta med mig mina kusiner, det blir lite lättare då. Fastern brukar visserligen inte riktigt hänga med i konversationen, men jag tror att hon är ganska nöjd bara av att vi är där omkring. Såvida hon inte blir irriterad på barnen och att på att de är högljudda. Det är inte helt enkelt. Just idag så var hon väldigt arg på kusinernas pappa så det kändes inte riktigt som om det var läge att fråga dem om de vill hänga med. Jag vill inte bidra till att kusinerna kommer ännu längre från fastern, vilket de eventuellt skulle göra ifall hon får för sig att prata ner deras far.

Sonen kommer inte att bli glad över detta arrangemang. Han tycker inte om att gå dit och jag drar mig väl också lite för det hela. Så synd att det skulle bli så här! Men nu måste jag ta tag i det hela och pallra mig iväg i veckan som kommer.

Rebellen i mig?

Gjorde något så dumt idag. Jag var och handlade på Vi och blev då tillfrågad ifall jag inte ville ha ett samla-poäng-kort hos dem. Jag hängde på och erbjöds att fylla i en blankett för att starta igång ett kort där och då. Efter att ha fyllt i personuppgifter skulle man kryssa i rutor ifall man var singel, sambo eller gift. Sådant där brukar störa mig så jag kryssade inte i någon ruta alls (rebell i det lilla ;)). Däremot fyllde jag i att jag hade barn (rebellen i mig tog en paus).

När jag sedan skulle lämna in blanketten så hejdade sig damen med korten. Jag tror att hon hade noterat att jag hade barn och hon erbjöd mig då att få två kort istället, så att min man också kunde få ett. Här någonstans löpte min hjärna amok helt och jag hör mig själv säga -"Ja, det tar jag gärna". Egentligen borde jag irriterat mig på att hon förutsätter att jag har en man, det hade jag definitivt gjort i vanliga fall. Men inte idag. Idag tänker jag istället - klart att jag är gift.

Damen frågar vidare: -Vad heter din man? Jag blir lite tagen på sängen av frågan. Det här hade jag helst velat tänka över lite mer. Vad skulle min man heta? Jag ville ju gärna att det skulle vara något bra nu när jag äntligen gift mig. - Johan, får jag tillslut ur mig. - Johan och så mitt egna trista vanliga efternamn. Men det kändes ändå lite viktigt att vi skulle ha samma efternamn. Även om det hade varit lite besynnerligt att någon av oss (förmodligen jag) hade bytt efternamn till ett sådant alldagligt namn.

Sedan blev jag lite besviken på mig själv. Johan? Jag är inte helt säker på att just Johan var det allra bäst lämpade namnet på denna min make? Det kändes som att det här gick alldeles för fort. Damen fortsatte och ville nu veta när Johan var född, kunde jag hans personnummer? Här kände jag inte heller att jag fick någon tid till eftertanke. Johan fick vara född samma år som jag. Bara det... Trist! Men han föddes visst redan i januari, den femtonde. Datumet kom av bara farten. Undrar om man inte är stenbock om man är född i januari?

Min man Johan är alltså stenbock, jämngammal med mig och innehar nu ett bonuskort på Vi! Tror bestämt att rebellen i mig åkte på långsemester...

Väntar sms

Ikväll har jag suttit och inväntat sms från två av mina vänner efter att de varit ute och nätdejtat. Missar jag någonting här? Ska jag vara den som väntar hemma för att se att alla andra kommer hem ordentligt? Har jag blivit den som sitter och passar väskorna på discot?

Jag har i och för sig inte den minsta lust att gå på dejt. I ärlighetens namn så har ingen av mina vänner heller hittat något seriöst på dessa nätdejter. Så jag kanske inte missar så mycket ändå. Men ibland blir jag lite rädd att jag går miste om någonting med min bekvämlighet.

Apropå sur

Har haft det så lugnt och skönt i huset de senaste dagarna. Nu sätter någon plötsligt på riktigt hög musik strax efter kl. 23 en torsdagkväll. Varför gör man så? Hur kan man vara så extremt självupptagen? Nu blev jag så där trött igen på dessa grannar.

Att vara sur

Firat systerns födelsedag idag. Trevligt fram tills sonen blev sur för att han inte fick välja musik. Därefter tillbringade han resten av tillställningen surandes i köket. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det där. Antingen kan jag tvinga in honom i rummet tillsammans med de andra, men det kommer bara att dra ner stämningen för alla. Alternativt kan jag tillbringa min kväll ute i köket och försöka prata och lirka med sonen. Känns inte heller som något alternativ, jag vill inte ge mer uppmärksamhet åt ett destruktivt beteende än vad som är absolut nödvändigt.

Vi pratade om det där sedan på vägen hem. Att han förstör både för sig själv och för alla andra när han blir så där sur. Denna gång kände jag att jag måste stå över min egna irritation över hans beteende och försöka åstadkomma något konstruktivt. Det här är ett mönster som måste upphöra.

Nu har vi landat i att han måste ha en strategi för att kunna bryta surheten när den griper tag i honom. Frågan är vad en så liten kille ska kunna hitta på som är tillräckligt starkt för att stå emot en så överväldigande känsla som surhet.

Aktiv fas

Lever kvar i min aktiva fas. Har varit hemma och VAB:at för sonen idag, jag antar att det var sprutan igår som ställde till det lite grann. Har gått lös med borren idag och fått upp hyllor och gardiner i sonens rum. Gått över kylen, frysen och skafferiet och städat och rensat. Vi har dessutom hunnit med att baka chokladbollar, det var inte igår.

Tror att mitt liv påverkas mycket av hormoner. Under PMS-fasen är jag helt utslagen - trött, passiv och orkar inte ta tag i saker. När detta elände äntligen släpper så blir jag superaktiv. Äntligen har jag kraft att ta tag i allt som halkat efter. Från en ytterlighet till en annan.

På det stora hela en bra dag

Sonen är vaccinerad, 50% av familjen är alltså avklarade. Bra! Fick mitt anställningsbevis för nästa år idag. Det innebär att jag får tillsvidareanställning på detta jobb. Också bra! Har dessutom hunnit lämna tillbaka biblioteksböcker, lämnat försenad dvd-film, köpt födelsedagspresent till systern, städat, diskat och dammsugit. Mycket bra!

För att toppa allt detta fick vi alldeles nyss möjligheten att adoptera en katt på Farmville (på facebook). Hur bra kan det bli? En katt! Man kan tycka att Farmville är höjden av tramsighet, men det har gett mig betydligt mer än vad jag någonsin trott när jag något motvilligt gick med.

Farmville är sonens och mitt gemensama projekt. Vi odlar och skördar samt räknar noga igenom vilka grödor som är mest lönsamma att plantera. Vi sparar och avstår från impulsköp för att ha råd med hus och traktorer. Vi bygger ut, möblerar om och sitter och fabulerar ihop historier om vår lilla farm. Det finns säkert massa lurendrejerier kring konceptet, men för vår del är det ett litet fritidsprojekt som är hur mysigt som helst.

På det stora hela en bra dag alltså - i stort och smått.

Nöjd

Trotsade hormonerna och begav mig ut på stan igår. Trevlig middag med trevliga vänner , trevligt ställe och helt okej mat. Jag kände mig tämligen nöjd med mig själv när jag åkte hem. Jag vann över hormonerna denna gång.

Idag har jag varit på kyrkogården och grattat pappa på fars dag. Tände ljus, satte dit ett grattis-på-fars-dag-kort och ett tyghjärta från sonen där det står att hans hjärta klappar för morfar.

Känner mig ganska tillfreds denna kväll. Sonen är hemma igen och för tillfället i badet. Jag knappar på datorn. Snart ska vi titta på ytterligare ett avsnitt av "Det var en gång" och dricka te/choklad och äta bullar. Imorgon har vi lite sovmorgon i och med att sonen ska vaccineras på förmiddagen, d v s ingen stress med nattning. Jag är nöjd. Ingen hissnande jag-älskar-mitt-liv-känsla, men en fullt tillfredsställande känsla av att det här är bra. Det här är tillräckligt för mig.

Tänker inte låta mig kuvas av hormoner

Har haft en sådan huvudvärk de sista dagarna. Trots detta tackade jag ja till att gå upp till grannen på ett glas rödvin igår kväll. Som straff för detta tilltag fick jag vid kvällens slut stappla ner till mig med ett sprängande huvud och med maginnehållet i svalget. Väl hemma vågade jag inte röra en muskel av rädsla för att mitt innanmäte skulle explodera.

Lite bättre idag, men jag är inte särskilt motiverad till någonting. Några vänner skulle ut och äta, men jag är osäker på ifall jag orkar hänga med. Alternativet är att sitta här och tycka synd om mig själv medan grannarna rustar för fest i lägenheterna runt omkring. Inte ett helt frestande alternativ det heller.

Det är PMS som är boven i detta drama och jag är fast besluten att inte låta dessa hormoner styra mitt liv. Kanske går jag ut i dag ändå. För att dra det hela ännu längre kanske jag dessutom borrar upp en gardinstång i sonens rum. Det finns en överhängade risk att det slutar med att jag sitter som en liten ynklig klump i soffan med öronproppar. Men jag tänker inte ge mig utan strid...

Det här med influensan

Har fått tid för att vaccinera sonen på måndag. Men nu känns det helt plötsligt som om jag är sent ute. Vet inte riktigt vad som hände. I början av veckan kände jag mig riktigt nydanande när jag såg till att sonen fick komma och vaccinera sig på barnsjukhuset. Kände att jag gick i bräschen för det här med vaccinering. Men idag har jag insett att nästan alla runt omkring mig redan är vaccinerade. Min familj, mina vänner, kollegorna...

Detta gör mig givetvis aningen nervös. Bör jag ta tag i det här genast? Sonen har ju inte tid förrän på måndag förmiddag. Bara han klarar sig över helgen och nästa vecka. Plötsligt ser jag faror överallt på ett helt annat sätt. Ska han verkligen åka kommunalt imorgon? Brottas med tanken på att be honom ha vantar på sig på tåget, men biter mig i tungan. Jag ska inte lägga börda på hans axlar, det räcker med att jag oroar mig.

Jag inser att jag låter mig svepas med av mediadrevet om hur farlig denna influensa är. Men tänk om den faktiskt är det? Tänk om man skulle ha otur och bli väldigt hårt drabbad. Sonen som nätt och jämt klarar vanlig influensa utan sjukhusvård. Ska göra mitt bästa för att hålla mig lugn till på måndag.

Det var en gång- rymdboxen

Mycket trist dag. Vad hände med mina jag-älskar-mitt-liv-ögonblick? Dagens höjdpunkt var nog när sonen och jag tittade på vår dvd-box "Det var en gång". Vi har nu avverkat historieboxen och kommit in på rymdboxen. Det är ju till dessa avsnitt som de spelar den där signaturmelodin som jag var så förtjust i som barn. Jag tycker fortfarande att den är fin. Det kändes fint att jag kunde sitta här med sonen och titta på samma vinjett, men nu i rollen som mamma. Lite den här känslan av att vara tillbaka till ursprungsjaget.

Öronpropparna är i igen. Grannen ovanför har en av de högljudda tjejerna där. Jag misstänker att det är hans flickvän. Hon är åtminstone inte riktigt lika högljudd solo. Insåg att jag inte nämnt mina grannar på ett bra tag. Det har faktiskt varit lite lugnare här den sista tiden. Jag har börjat kunna slappna av lite här hemma, går inte och lyssnar efter ljud hela tiden.

Vaknade med ett skrik

Drömde en riktig mardröm i natt. Första gången jag har drömt en mardröm och inte samtidigt varit medveten om att det är en dröm. Fruktansvärt otäckt. I drömmen kör en bil upp nära intill mig på en ganska öde gata. Jag hinner tänka att det här verkar lurt, jag bör inte gå med på något de ber mig om. Helt plötsligt står en man i kvinnokläder bakom mig och försöker tvinga in mig i bilen. Jag inser att min enda chans just nu är att skrika. Men jag får inte fram någonting. Jag tar i allt jag kan för att försöka pressa fram något sorts ljud. Tillslut får jag fram ett sorts brölande och vaknar av att jag skriker på riktigt.

Så besynnerligt. Det är ju sådant man ser på tv - att folk vaknar ur en mardröm med ett skrik. Jag trodde inte att folk faktiskt gjorde så på riktigt. Men det kanske brukar gå till så? Min första tanke var att sonen kanske vaknat och blivit rädd, men han sov vidare i godan ro. Jag skänkte även en tanke till grannen, kanske hade jag väckt dem på andra sidan väggen. Men jag tror inte att jag skrek så högt.

Det var verkligen en bedrift att få fram något ljud överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att jag i en liknande krissituation på riktigt skulle ha väldigt svårt att få fram ljud. Min instinkt i krissituationer är vanligtvis att stelna och bli helt paralyserad av skräck. Lite spela-död, men utan förstånd att faktiskt låtsas vara död.

Otäckt med mardrömmar. Hoppas att det var en engångsföreteelse. Det där vill jag inte vara med om igen.

En mycket menlös dag

Drog mig lite för att gå till jobbet i morse. Hade liksom ingen lust. Det känns som om jag har tappat motivationen lite grann. En sådan urtrist dag.

Svininfluensa har annars varit temat för dagen. Jag tror att jag ska gå iväg och vaccinera mig. Förutsatt att det nu går att göra det. Min vårdcentral hade slut på vaccin såg jag när jag gick in på hemsidan. Jag har beslutat att sonen också ska vaccineras. Han har sprutfobi och har gått i lekterapi för detta. Fobin har blivit bättre, men jag är mycket osäker på att han skulle klara en löpande-band-situation i skolan. Måste ta kontakt med barnsjukhuset (som hade lekterapin) för att se om han kan gå tillbaka dit och ta sprutan.

Nu får jag innerligt hoppas att det inte blir några allvarliga biverkningar av vaccinsprutan. Det skulle vara en mycket svår skuldbörda att leva med.

En underbart dyster novemberdag

Sonen har varit iväg på bio med en kompis. De fick gå själva, d v s de fick sitta utan föräldrar i salongen. Det hela var mycket uppskattat. Själv hängde jag på några vänner som skulle gå och se en utställning om Titanic. Konceptet var små guidningsapparater med hörlurar som alla gick omkring med. Det är ju väldigt asocialt, men det var ändå ganska givande. Även om det ser lite surrealistiskt ut med alla människor som helt knäpptysta går runt i sina egna världar...

Men höjdpunkten på dagen var vägen till och från utställningen. Jag är ensam om att komma från mitt håll så vi möttes upp på plats. Detta innebar att jag fick åka färja alldeles ensam för att komma till och från utställningen. Så tacksam för detta. Det var ett av de där ögonblicken igen, ett sådant där "när jag älskar mitt liv".

Det var en riktigt grå, småduggig novemberdag. Dystrare än så kan det nog inte bli. Det var inte mycket människor på färjan. Jag var helt ensam i aktern och fick ta del av denna fantastiska vy av stadssiluetten inramad av novembers svårmod. Det är någonting med de där ögonblicken. Som att man får kontakt med den där man egentligen är och vill vara. Just där och då blir det så tydligt vad man egentligen vill och vart man är på väg. Jag inbillar mig att det jag känner då är mer äkta och kanske inte så färgat av de rädslor och det förnuft som jag gärna gömmer sig bakom till vardags.

Allhelgona

Bilsituationen löste sig över förväntan. Jag tackade nej till erbjudandet om att låna bil och tänkte att jag får åka kommunalt i värsta fall. Detta innebar att jag kunde släppa pressen för bilkörandet och fokusera på att ha trevligt istället.

Först gick vi runt på kyrkogården i ett par timmar. Pappa fick en fin krans och tre ljus. Gigantiska ljus var det, de lär lysa en hel vecka (det visar sig, det är ju fars dag nästa söndag). Sedan åkte jag med farbrodern ut till Sollentuna. Åt en mycket god middag och har suttit hela kvällen och fikat och småpratat.

När klockan började närma sig tio så fick jag ett sms av bilutlånaren (en fd granne) om att han kunde komma och hämta oss. Det var förstås väldigt snällt, men jag skulle nog känt mig lite dum om jag hade låtit honom köra så pass långt endast för att hämta oss. Nu blev det istället så att min farbror körde hem oss. Detta innebar dessvärre att han istället var tvungen att köra hela vägen fram och tillbaka... Men han erbjöd sig själv. Jag menade på att vi kunde ta oss hem på annat sätt, så jag känner att jag kan vila i det.

Var lite rädd att det skulle vara världens liv här hemma när vi kom hem - halloween och allt. Men det är okej. Någon granne har en väldigt högljudd fest, men det är inte någon av mina närmaste grannar. Det kunde alltså ha varit mycket värre. Jag kan ju välja att vara tacksam för att det inte var den närmsta grannen som var skyldig, istället för att irritera mig på festandet. Bra så.

köra-bil-fobi?

Imorgon är det allhelgona, vilket innebär släktträff (pappas släkt) och ett par timmars vandring runt på den stora kyrkogården. En mycket trevlig tradition, dessutom släktens enda tradition. Efter denna vandring som sträcker sig över hela kyrkogården (i och med att gravarna är placerade i olika områden) så åker vi hem till min farbror på släktmiddag.

Problemet med denna tradition är att den förutsätter bil. Vi kan i och för sig ta oss ut till kyrkogården kommunalt. Förmodligen skulle vi dessutom kunna få skjuts därifrån hem till farbrodern (som bor en bra bit norr om staden). Det besvärliga är väl egentligen att ta sig hem därifrån. Det är sen lördagkväll och inte vilken lördagkväll som helst, utan Halloween. Det här är ganska långt ut, där bussarna på sin höjd avgår en gång i timmen. Därefter är det minst ett par byten till innan vi är hemma.

Tidigare hade jag ju bil och då var det inga problem. De senaste åren har vi fått skjuts hem av farbrodern eller av någon kusin, men det har varit långa diskussioner om vem som ska behöva skjutsa oss. Inte så roligt. Det här året lät det inte som att det var aktuellt med något skjutsande, alltså måste jag lösa det hela på något annat sätt.

Jag vet att jag kan få låna en bil imorgon, men haken är att jag inte törs köra längre. Det har inte hänt någonting eller så. Jag är nog mest bara ovan. Inte blir det bättre av att det nästan uteslutande är motorvägskörning heller. Är det något som är otäckt så är det att köra på motorvägar. Jag kan köra inne i stan, inga problem. Har inget emot andra bilar, skyltar och rödljus. Men låt mig slippa de där höga hastigheterna och dessa evinnerliga påfarter. Är helt enkelt livrädd för att sätta mig i en bil och köra den sträckan, dessutom med sonen i bilen. Hur i all världen ska jag lösa detta? Eller ska jag bara ta en taxi hem på kvällen istället? Det kan ju inte vara sunt att gå runt och ha ångest över det här hela morgondagen.

En eftermiddag i simhallen

Klockan två i eftermiddags hade det fortfarande inte hänt något alls här hemma. Jag hade varken ork eller lust att ta tag i dagen. Å andra sidan så kändes det lite bortkastat med ytterligare en dag framför tv:n och datorn. Den där eftermiddagsångesten som blommar ut i full blom när klockan börjar närma sig tre. Jag har förresten just upptäckt eftermiddagstv igen. Idag hittade jag Pantertanter på någon kanal. Pantertanter! Sådan nostalgi. Jag brukade tycka att den var så bra. Det vilar en sådan trygghet över den serien. Jag tror att tv generellt symboliserar någon sorts trygghet för mig, men den serien är ju så vansinnigt behaglig.

Tillslut tog jag ändå tag i mig själv och fick med mig en mycket motvillig son på en promenad till simhallen. Jag var i det tysta ganska motvillig själv också. Men sonen är i ett skriande behov av att träna simning och nu hade han inte simmat sedan i somras. Så skönt att det blev något bra av eftermiddagen i simhallen. Sonen simmade omkring efter bästa förmåga, hoppade i från kanten och lyckades med bedriften att göra kullerbyttor under vattnet. Mycket stolt mor.

Han blev ganska traumatiserad av att gå på en usel simskola sitt sista år på dagis. Den hölls i en bassäng där barnen inte bottnade och där de endast skulle simma fram och tillbaka med dynor i 40 minuter. Sonen som aldrig hade haft sådana där dynor på sig tidigare hade fullt sjå med att överhuvudtaget hålla huvudet ovanför vattenytan. Oj, vad mycket tjafs jag hade med dagispersonalen om den där simskolan och att sonen inte skulle behöva gå dit. Det är synd, inte minst för att den simhallen (där simskolan gick) ligger endast ett par minuter bort från oss. Tyvärr vägrar sonen att sätta sin fot där igen. Inte mycket att säga om det.

Drama nere på gatan

Dagen har gått bra. De tre barnen har lekt och hållit hyfsat sams. Jag insåg dessutom att när de är tre så sitter de inte framför datorn i samma utsträckning som annars. Istället har de varit ute en sväng och hållit till i sonens rum.

Nu på kvällen hade vi någon form av drama här utanför. Jag hörde mansröster som skrek, men jag såg inte vad som hände. Däremot så såg jag att folk hade gått ut på balkongerna och hängde ut genom sina fönster. Det kändes så bra att det fanns en sådan uppslutning och ett sådant engagemang. Jag antar att det var någon som blev slagen i och med att folk ibland skrek "Sluta" allt vad de orkade. Man skrek att man skulle ringa polisen om de inte slutade. Killarna på pizzerian runt hörnet kom utspringande. Efter en stund kom också ett antal polisbilar och det blev tyst där nere.

Det känns tryggt att folk inte bara sitter hemma och låtsas som att de inte hör när något händer. Även om man inte går ut och försöker stoppa ett bråk handgripligen, så tror jag att man åstadkommer en hel del bara genom att gemensamt skrika när någon blir slagen. Där och då tyckte jag så mycket om mitt kvarter.

Vacklande hälsa

Ett par jobbiga dagar har passerat. Jag kände mig lite vissen igår. Anade att det var något på gång med njurarna men ignorerade det rätt av. Istället gick jag aningslöst (om än lite tveksamt) iväg på den tuffa måndagsträningen och slet ut mig fullkomligt. Sedan så brukar jag ju alltid vara darrig och ynklig resten av dagen, så det är inte helt lätt att skilja ut från verklig sjukdom. Men måndagskvällen slutade på akuten. Liksom natten till tisdag.

Akuten är på det stora hela ett ganska obehagligt ställe. Brevid mig försökte de gång på gång få en äldre herre att svälja en kateter. Han kunde verkligen inte få ner den utan fick tillslut panik. Ytterligare en bår bort låg en man som jag misstänkte var någon form av missbrukare. Jag tror att personalen misstänkte detsamma och vägrade ge honom starkare smärtstillande (vilket han krävde). Tillslut blev han aggressiv, men situationen räddades av en mycket sympatisk väktare som satte sig och samtalade med honom. Många blåslagna unga killar - har det med höstlovet att göra? Så mycket elände... Jag var mycket tacksam att jag hade kostat på mig att åka taxi till mamma med sonen så att han skulle slippa vara med på sjukhuset. Väl investerade pengar med tanke på sonens sjukhusrädsla.

Lite dumdristigt åkte jag sedan iväg till jobbet i morse för att hinna färdigt med allting inför mitt höstlov som börjar nu. Jag motiverade det med att jag hade mått psykiskt dåligt hela semestern om jag skulle gått runt och våndats över akuta högar på skrivbordet. Det hade jag förmodligen gjort. Är fortfarande lite medtagen, men ändå i betydligt bättre skick än igår. Jag har hela dagen tröstat mig med att jag har fem dagars ledigt framför mig. Men nu ser det inte ut att bli riktigt så ändå.

Bästis skulle vara här imorgon. Det är helt okej, hon har varit här så pass mycket att jag inte ser henne som besökare längre. Men självklart ville "den tredje vännen" också vara här då, om båda hennes kompisar ska vara här (sonen och bästis). Här blir det lite jobbigare. De tre är ingen okomplicerad trojka. Det blir istället ett helt koncept där jag måste vakta för att se vad som händer. Samtidigt kan jag omöjligen säga nej till det. Inte efter vad som hänt den senaste tiden med avslöjade halvsanningar osv.

Kanske hade det gått lättare om jag hade haft ett riktigt sovrum med en dörr att stänga om mig. Tunna risjalusier räcker inte riktigt till i dessa sammanhang. Så nu är jag lite besviken på att jag måste upp i ottan imorgon för att ta emot barn på en mycket värdefull semesterdag. Men jag kör imorgon och sedan tror jag att jag tänker avböja resterande dagar i veckan. Tror att jag kan komma till ro med det. Då blir det sonen och jag och höstlov.

En eftermiddag att minnas

Eftermiddagen har spenderats i ett naturreservatområde utanför staden. Så underbart dystert och grått, samtidigt som skogen lyser i rött och orange. Det var helt vindstilla och sjön var som en mörk spegel som reflekterade alla höstfärgerna. Sagolikt vackert!

Jag älskar hösten. Det känns som om allting startar om då. Samtidigt som hösten som ingen annan årstid manar till minnen om tidigare höstar. Det finns en sorgsen melankoni över det. Kombinationen däremellan är helt unik, jag känner inte alls så inför de andra årstiderna.

Måste komma ut i skogen lite oftare. Eftermiddagen avslutades med en picknick tillsammans med grannen och bästis. Vi hade klättrat upp på ett litet berg med utsikt över en skogssjö. När jag var yngre samlade jag på ögonblick då jag "älskade mitt liv". Det här var nog ett sådant tillfälle. När man känner ro att stanna upp och bara ta tillvara livet en liten stund.

En liten glad gubbe!

Jag går som på nålar här hemma och lyssnar efter ljud. Ska nog sätta i mina öronproppar trots att det är tyst. Jag tror att jag behöver dem för att kunna koppla av. Ingen av de två unga herrarna som bor brevid mig/över mig behagade dyka upp på städdagen i porten idag. Så det blev inget samtal. Men jag tänker försöka ha ett snack med grannen ovanför när jag ser honom nästa gång.

Ikväll flydde jag och sonen iväg till mamma och åt middag där. Jag behövde komma ut härifrån och bort från alla potentiella irritationsmoment. Det blir som en ond cirkel där jag bara blir mer och mer stressad och därför blir mer och mer illa berörd av alla ljud. Nu behöver jag nog en paus för att komma tillbaka till normalläge igen.

Positivt idag har varit att jag fick en liten glad gubbe på mitt ägglossningstest. Det är aningens bisarrt att det faktiskt blir en liten smileygubbe när det visar positivt. Vad hände med neutrala streck som fanns på graviditetstesten förr i världen? En liten glad gubbe... Men det känns skönt att det äntligen visade positivt. Det ökar oddsen för att jag skulle ha en möjlighet att bli gravid ifall jag väljer att gå vidare med insemination

Irritera mig i onödan?!

Tss, irritera mig i onödan...? Nu har grannen ovanför dragit igång någon karaokesession. Klockan har passerat ett. Jag har absolut ingen lust att gå upp dit i natt, men det här är att pusha mina öronproppars kapacitet. Hoppas, hoppas, hoppas att han är med och städar imorgon. Jag är så urless på honom just nu. Varför kan han inte bara uppföra sig som en normal vuxen?

Gått hemma för länge?

Imorgon är det städning i porten. Jag betvivilar starkt att grannen ovanför kommer att delta i den städningen. Om han gör det blir jag nästan tvungen att säga något om de två tjejerna som kamperar där uppe med jämna mellanrum. Usch vad jobbigt! Innerst inne önskar jag nog att han inte kommer, trots att det säkerligen vore bra ifall vi pratade lite. I största vänskaplighet förstås.

Idag har jag gått hemma hela dagen i och med att sonen kräktes igår. Två dagar hemma, det är inte helt okomplicerat Egentligen trivs jag med att gå hemma och småfnula lite. Men det finns en risk att bagateller växer sig väldigt stora. Imorgon behöver jag komma ut! Ikväll behöver jag nya öronproppar för att inte irritera mig helt i onödan. Välsignade öronproppar!

Socialt utmattad

Så har jag varit på konferens. Det är med blandade känslor jag kom hem därifrån. Det var minst sagt krav på socialt minglande och det gick väl lite sådär om jag ska vara ärlig.

Vi skulle arbeta i grupper och jag hamnade i samma grupp som en tjej som jag har lite svårt för. Vi arbetar inte tillsammans alls, vi tillhör endast samma avdelning. Men hon ignorerar alltid mig när vi har hamnat i samma sammanhang. Det är lite märkligt i och med att vi verkligen inte känner varandra. Eller har det hänt någonting som jag glömt bort? Men jag är lite nöjd med mig själv ändå. Jag tog plats så gott jag kunde under förutsättningarna Mer plats än vad jag hade tagit annars. Min första instinkt var att bli sårad och dra mig tillbaka. Men icke! Jag tänker inte låta mig ignoreras.

Sedan hamnade jag lite snett på middagen - ensam längst ut på kanten. Där kan man nog säga att jag kämpade i motvind, gick inget vidare. Jag tyckte inte om känslan, jag vill inte bära rollen av den tysta stackaren där ute på hörnet. Kanske för att jag har varit fast i den rollen i tidigare sammanhang och vet hur svårt det är att kasta av sig den manteln.

Men som jag minglade och ansträngde mig under alla dessa pauser och fria aktiviteter. Jag kände knappt någon där, så det blev till att söka kontakt och försöka inleda konversationer med alla möjliga och omöjliga. Jag var helt psykiskt utmattad på kvällen. Det är förstås trevligt med hotellrum med fina lakan, pool och diverse faciliteter. Men när jag satt själv på rummet på kvällen så kunde jag bara tänka på sonen som var hos grannen tillsammans med bästis. Jag längtade mig sjuk efter son, spagetti med köttfärssås, tjafs om datatid och läxläsning.

Konferensen fick sedan ett mycket abrupt slut och jag kom hem till sonen tidigare än jag hade förväntat mig. Fick ett telefonsamtal av grannen i morse där det konstaterades att sonen kräktes och jag fick åka hem på stört. Denna dag har alltså i stort cirkulerat kring spyhinkar istället för kring flott konferensanläggning. Gott så.

Konferens och ledsen son

Jag ska iväg på konferens imorgon och stanna borta över natten. Känns sådär. Dels p g a att jag fortfarande är ganska ny på jobbet och det kommer att krävas mycket socialisering och en hel del minglande. Det är många som ska konferensa och den grupp som jag vanligvis jobbar i brukar snabbt splittras upp när vi kommer i större sammanhang.

Men framförallt så måste jag vara borta en kväll från sonen veckan innan han åker på pappahelg. Han var mycket ledsen innan han somnade. Ledsen och lite arg på mig som skulle vara borta så länge. Han ska sova hos bästis, men kunde omöjligt se något positivt i det. Hoppas nu inte att han lägger skulden på bästis och blir sur på henne. Det kändes som om det fanns tendenser till det ikväll.

Numera lite kortare

Måndagsträning och jag är åter en liten darrig, svag och ynklig trasa. Nyttigt? Knappast. Idag har vi dessutom hoppat och jag är övertygad om att alla mina kotor i ryggen och höften (kotor?) har tryckts samman, vilket resulterat i att jag numera måste ha tappat minst fem centimeter av min forna längd. Jag är ju inte direkt den ståtligaste av människor från början. Numera lite kortare och lite darrigare...

Sonen gick tillbaka till skolan idag. Igår hade han ett samtal med bästisen där hon frågade om han var frisk nu. Sonen svarar förstås sanningsenligt att han var ju aldrig sjuk. Bästis blir mycket förvånad över detta erkännande och frågar förstås vidare varför "den tredje vännen" i så fall sov över hos henne. Vid det laget hade jag och grannen börjat fnissa hysteriskt så vi missade sonens svar. Jag är lite nervös över vad han har sagt i skolan idag. Det var kanske inte den mest lysande av idéer det där att vi skulle vara hemma. Men då kändes det helt nödvändigt. Det är ju egentligen sunt att sonen inte ljuger utan säger precis som det är. Så ska det få fortsätta vara.

Kommunikation?

Idag hade vi återigen ett fall av att jag tolkar situationen, agerar utifrån hur jag tror att andra tänker och så rör jag istället ihop allting. I detta fall var det grannen och bästis som hade frågat oss tidigare om vi ville följa med dem ut i skogen idag. Vi hade inte hört något mer från dem, "den tredje vännen" sov ju över hos dem istället för hos oss igår. Jag tänkte därför att grannen kanske ville ha lite ensamtid med bästis i och med att de knappt hade fått vara själva sedan i fredags. Jag tänkte förstås också vidare att grannen förmodligen inte skulle våga säga det till oss om så var fallet, utan kanske skulle känna sig tvingad att ta med oss ut i skogen.

Följaktligen avvaktade vi ifall de skulle höra av sig, väntade fram till klockan två, men sedan gav vi oss iväg själva jag och sonen (ville inte ligga någon till last). Vår färd gick inte riktigt ut i skogen, men till en park strax utanför staden som är väldigt stor och skogslik. Det är en av mina favoritparker så här på höstkanten. Som hämtad ur en saga. Jag blir alltid helt tagen av att den är så pampig och majestätiskt

Sonen och jag hade en mycket trevlig eftermiddag i parken, vi tittade på fåglar och gick och fikade. Men det visade sig när vi kom hem att grannen och bästis visst hade varit förbi oss, precis som planerat, strax efter att vi hade begett oss iväg. Jag hade inte alls behövt tolka in att de egentligen ville vara för sig själva. Istället hade de förmodligen blivit ganska förvånade över att vi inte var hemma, vi som skulle ut i skogen tillsammans? Kommunikation - det kanske vore något att prova på till nästa gång?

Harmoni?

En väldigt lugn dag. Den tredje vännen sov över hos bästis istället, kanske var det lika bra det. Så sonen och jag har varit själva och gått och skrotat hela dagen. Vi tog en liten sväng ut och andades in hösten. Det här behövde vi verkligen. Jag behöver komma till ro i mitt liv.

Det finns förstås fortfarande en massa orosmoment. Men t ex jobbsituationen har blivit så oändligt mycket bättre. Inget mer skenande hjärta och liknande stressymptom. Jag hoppas att inte de där åren har satt några permanenta spår hos mig. Tänk om det kunde komma en tid av harmoni nu. Vad skönt det vore.

Bästis is back

Idag har vi spenderat en välbehövlig dag i soffan. Jag var dock tvungen att springa förbi skolan en sväng och hämta sonens regnkläder och gummistövlar, det ska ju regna så mycket i helgen. Av ren pur slump kommer jag dit precis samma stund som Pappa Stövel är där. Oddsen för det måste ju vara ganska små? Vi bytte några ord, men jag fick känslan av att han var mer reserverad idag än igår? Frågan är hur i all världen jag kan gå vidare med det här?

Bästis är hemma "på vår gata" igen och vi bjöd ner granne och bästis för samkväm framför Idol. Grannen (vännen) och jag diskuterade män, barn och livet i köket medan barnen hängde framför datorn. En trevlig fredagkväll. Grannen ovanför har fest och jag sitter med mina öronproppar som hjälper sisådär. En viss irritation kan jag känna, men jag har inte den där obehagliga känslan i bröstet i alla fall. Ikväll nöjer jag mig med det.

Stressad son

Träffade Pappa Stövel, han var här och hämtade sin son. Skulle nog kunna bli kär i honom. Men det hände förstås ingenting som tydde på någon som helst romantik. Kanske borde jag lägga ut någon hint, men det känns aningen komplicerat i och med att det är en "klasspappa".

Nu har jag just lovat sonen att vi ska vara olovligt hemma imorgon och så har jag förstås ångest över vad i all världen jag nu drog igång. Men han låg i sängen och var alldeles superpressad över att han aldrig fick vara hemma och ta det lungt. Speciellt med tanke på att jag hade lovat att "den tredje vännen" skulle få sova här i helgen. Jag har väl dåligt samvete för att jag sa ja till det också. Även om jag inte riktigt vet hur jag skulle agerat annars. Det är svårt att säga nej! Speciellt med tanke på att jag i så fall skulle sagt nej utan att ens ha konsulterat sonen. Vilket hade varit precis lika jobbigt som att konsultera sonen och sedan säga att det inte går för att sonen inte vill.

Någonstans kan jag dock vila i att sonen verkligen behöver en ledig dag. En dag när inte bästis ringer på dörren på förmiddagen och när inte någon annan vän kan ringa och fråga om de ska leka. Det är förstås väldigt positivt att han har vänner. Men så stressad som han var nu är inte nyttigt att vara. Kan inte det prioriteras minst lika högt som en fysisk sjukdom med feber och snuva? Jag hade ingenting särskilt inplanerat på jobbet heller. Fredagar brukar vara ganska lugna och jag har komptimmar att ta ut. Det får alltså inga egentliga konsekvenser för någon, mer än att sonen förhoppningsvis återhämtar sig en aning. Jag får försöka vila i det nu, jag kan inte ta tillbaka mitt löfte till sonen. Han liksom kopplade av i hela kroppen när vi pratade om det. Så här kan vi inte ha det. Det får inte bli så här någon mer gång, det måste finnas mer sans i det här med umgänget.

Haltande samtal

Pappa Stövel ringde precis. Alltså hit till jobbet. Det blev inte världens bästa samtal är jag rädd. Just denna förmiddag har jag telefonjour och svarar i telefon på löpande band. Därför kopplar jag inte riktigt, trots att någon presenterar sig med namn. Jag skrev t o m ner hans namn på mitt block när han presenterade sig, men nope - inget aha-moment alls.

Följden av detta blev alltså att jag svarar artigt när han frågar hur jag mår och tänker för mig själv att detta var ett lite udda samtal. Det är först när han börjar prata om sin son som jag förstår att det här är faktiskt någon som vill prata med mig som privatperson. Jag kan säga att det blev ett mycket haltande samtal den första minuten...

Befriande skrattattack

Har varit så vansinnigt trött de senaste dagarna. Sådär trött så att varje rörelse har kännts tung. Jag hoppas att det är på väg att släppa. Hade precis en riktig skrattattack tillsammans med sonen, det var välbehövligt kände jag. Det är inte ofta man skrattar så mycket att man kippar efter luft. Jag skulle försöka få honom att varva ner och sjunga godnattsånger med lugnande stämma. Min reportoar av godnattsånger är dock ganska skral, men en sång som har etsat sig fast är en mycket besynnerlig sådan från filmen "Sopor" med Tage Danielsson. Sonen skrattade så att han fick svårt att andas. Det var inte riktigt min intention. Men det var lite befriande.

Det ser ut att lösa sig med lördagen. Sonen verkade tycka att det skulle bli roligt. Lättnad!

All denna oro

Försöker nu att inte söka runt på nätet efter olika symptom. En och en halv månad kvar till tid hos gynekolog. Nu är det inte längre klimakteriet jag oroar mig för utan jag insåg dessvärre att mina symptom är ju även symptom på cancer. Kanske kan man ringa och säga att man kan komma med kort varsel om de skulle få något återbud? Känner jag mig själv rätt så lär jag ha byggt upp en ocean av oro när vi är framme vid slutet av november.

Annat orosmoment av betydligt lindrigare art. En mamma från skolan ringde idag och frågade om hennes dotter kunde sova över hos oss i helgen. Det är samma flicka som ingått i det som blivit lite av ett triangeldrama mellan sonen, bästis och denna flicka. Jag vet att hon och bästis brukar sova över hos varandra de helgerna sonen är hos sin pappa. Så jag är lite förvånad över att hon frågade oss och inte bästis/grannen. Måste nästan fråga grannen om de eventuellt har sagt nej?

Haken är att jag är rädd att sonen inte alls kommer att vara särskilt pigg på det hela. Han skulle egentligen behöva lite lugn hemmatid. Å andra sidan så kände jag att jag inte kunde säga nej till detta. Sonen är där varje morgon en liten stund innan de går tillsammans till skolan. Men det känns ju lite märkligt att ta ett beslut kring hans umgänge över hans huvud så att säga. Visar det sig att grannen/bästis inte har några planer så måste förstås bästis också erbjudas att sova över i helgen. Kanske kan jag i så fall fly upp till grannen en stund? Kanske är det jag som behöver en liten stund av lugn och ro?

Tänk om allt inte står rätt till?

Jag har under en tid varit lite orolig för att det är något som inte står helt rätt till. En stor farhåga är att det ska ha något med fertiliteten och klimakteriet att göra. Tänk om jag är på väg in i ett för tidigt klimakterium?! Det kommer i så fall att bli en rejäl smäll att ta ställning till. Så idag har jag beställt tid hos gynekolog. Det kommer inte att bli förrän i slutet av november, men jag har fått henne rekommenderad så det kanske är värt att vänta? Jag kommer att vara så fruktansvärt nervös. Men det är lika bra att få veta.

Skulle det visa sig att så är fallet så känns det dumt att tänka för långt kring det här med att inseminera. Jag är dock inte alls beredd att lägga ner det känner jag. Nu får jag försöka förtränga det hela fram till i november.

Mycket illa planerat möte

Var tvungen att springa ifrån ett möte på jobbet idag. Det var alltså ett möte med en person som hade kommit till mig för att få hjälp med sin situation. Jag hade nämnt i förväg att jag bara kunde avsätta tid fram till kvart över tre. Tyvärr har jag ingen klocka på mitt arbetsrum. Därför fick jag lite panik när jag skulle slå på datorn för att söka information och ser att klockan har passerat kvart över tre för länge sedan.

Inser att sonen snart kommer att stå och vänta utanför sin skola, för att jag ska följa med honom till hans måndagsaktivitet. Panik! Säger därför till mitt besök att jag måste springa och att denne är välkommen tillbaka när som helst. Samtalet var i stort sett avslutat, det var inget känsligt läge. Men det kändes ändå som en mycket abrupt och dålig avslutning. Jag var dessutom tvungen att senare springa om "besöket" i entrén för att hinna med bussen.

Det känns verkligen inte bra. Blir alldeles obekväm så fort jag tänker på det. Jag hade tidigare sagt till "besöket" att det kunde vara en idé att denne kom tillbaka till mig med jämna mellanrum. Hur troligt är det att "besöket" någonsin kommer att våga sig på det igen? Usch! Borde verkligen avsatt tid till ett vettigt avslut. Usch, usch, usch! Måste tänka på något annat. Tur i oturen att grannen brevids nya flickvän visar sig vara högljudd även när hon pratar. Ibland kanske min grannirritation kan bli en välsignelse. Något att fästa tankarna på...

Det här med facebook

Jag hade skickat ett meddelande till några vänner på facebook, där jag frågade om någon ville hänga med ut på lördag. Men jag fick endast ett par svar. Det hör väl kanske till saken att jag för några månader sedan också hade skickat ut en förfrågan om utgång, med samma klena respons.

Egentligen kan man ju tycka att det är ganska dumt att köra samma koncept en gång till, när det inte fungerade första gången. Men det gjorde jag. Däremot visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det hela denna gång. Förra gången så lät jag det bara passera. Men det kändes inte helt rätt det helller. Jag var ju stött över att ingen svarade, samtidigt som jag inte ville framstå som martyr och skriva något surt meddelande (så är vi där vid det martyra igen).

Jag landade tillslut i att skriva ett meddelande om att "jag tolkar övrigas tystnad som att ni inte hänger på ikväll". Det kanske var väldigt martyrigt ändå? Jag var lite osäker. Nu idag hade jag fått ett meddelande från en tjej att hon inte är inne så mycket på facebook och därför inte hade sett mitt meddelande. Slutligen kan jag alltså konstatera att jag sitter här med en släng av dåligt samvete. Dåligt samvete kontra stötthet, det var mina valmöjligheter. Jag bör nog inte slänga ut några fler förfrågningar på facebook. Inga förfrågningar och inga män via facebook, man lär sig...