Fastern ringde

Min faster ringde idag. Jag har ett konstant dåligt samvete för min faster. Hon flyttade till samma stadsdel som jag för några år sedan och hade förmodligen hoppats på att vi skulle börja umgås mer. Jag går förbi hennes hus varje morgon på min morgonpromenad och det stinger till i bröstet på mig av skuld varje gång jag ser hennes fönster.

Det kan vara lite knepigt att konversera med fastern dessvärre. Hon är väldigt arg på folk i släkten. Släktingar som jag hållit mycket av och som nu gått bort. I och för sig är fastern även arg på släktingar som är i livet också. Kanske lägger hon ansvaret för de konflikter hon hamnar i utanför sig själv?

Nu har jag hur som helst lovat henne att vi ska komma förbi och hälsa på. I vanliga fall så brukar jag kunna ta med mig mina kusiner, det blir lite lättare då. Fastern brukar visserligen inte riktigt hänga med i konversationen, men jag tror att hon är ganska nöjd bara av att vi är där omkring. Såvida hon inte blir irriterad på barnen och att på att de är högljudda. Det är inte helt enkelt. Just idag så var hon väldigt arg på kusinernas pappa så det kändes inte riktigt som om det var läge att fråga dem om de vill hänga med. Jag vill inte bidra till att kusinerna kommer ännu längre från fastern, vilket de eventuellt skulle göra ifall hon får för sig att prata ner deras far.

Sonen kommer inte att bli glad över detta arrangemang. Han tycker inte om att gå dit och jag drar mig väl också lite för det hela. Så synd att det skulle bli så här! Men nu måste jag ta tag i det hela och pallra mig iväg i veckan som kommer.