Fattades bara en hund

Fick hem en mycket upprörd son idag. Pappan ska skaffa hund, förmodligen en beryktad kamphund. Sonen i sin tur är paniskt livrädd för hundar sedan han blev biten av en hund för något år sedan. Jobbig situation. Försöker lugna sonen med att det bara kommer att vara en liten valp från början, men det verkar trösta föga. Jag hoppas att det stämmer när de säger att beryktade kamphundar bara har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är verkligen som om livet måste ställa till det lite extra hela tiden.

Jag fortsätter med en snudd på naiv envishet att hävda att nu måste det snart hända något som ger energi. Förmodligen har det med fokus att göra. Jag måste fokusera på det positiva. Man måste själv skapa situationer som ger energi och allt det där. Men omständigheterna skulle gott kunna vara lite mer samarbetsvilliga just nu.

Gå ut eller stanna hemma?

Barnledig lördag igen. Slits mellan ifall jag ska sitta kvar här i soffan eller om jag ska ringa dagismamman som jag var ute med förra barnfria helgen. Har ingen som helst lust att gå ut, har huvudvärk och känner mig ovanligt låg. Å andra sidan så kanske det ger energi att gå ut? Men en utekväll kan lika gärna dränera på energi, det där är lite hugget som stucket.

Är lite orolig att dagismamman inte vågar ringa mig och fråga ifall vi ska gå ut. Hon kanske sitter och väntar på att jag ska ringa. Men jag kan rimligtvis inte kan ta ansvar för vad hon kanske tänker och känner. Det känns som om jag har fullt upp med mig själv.

Grannen bredvid har sin flickvän där denna vecka. Hon har just skruvat upp Lena Philipsson på högsta volym där inne - talar för att jag ska gå ut. Grannen kommer garanterat inte tolerera Lena Philipsson på högsta volym en helkväll - talar för att jag ska stanna hemma. Har inte hört något alls från grannen ovanför på hela veckan (grannen jag har knackat på ett par gånger). Det är nästan så att jag blir lite orolig över det också. Han sitter väl inte helt hämmad där uppe nu? Det har jag förstås mycket svårt att tro. Han är förmodligen bara bortrest och jag borde passa på att njuta av friden.

Separationsångest

Sonen har åkt iväg till sin pappa. I vanliga fall är det sonens bonusmamma som hämtar honom på pappahelger, de helger som sonen är med mig arbetar hon. Nu har vi varit tvungna att byta helger tillfälligt varpå varken pappan eller bonusmamman hinner in för att hämta sonen.

Sådana här "bytta" helger hämtar jag sonen och lämnar honom sedan på bonusmammans jobb senare på kvällen i samband med att hon slutar. Tyvärr är det just dessa situationer som framkallar riktiga separationsångesttrauman.

Idag var det dessutom stopp i tågtrafiken - snö, kyla osv. Jag stod på tågperrongen i över en timme med paniken tryckandes i bröstet. Insåg att fritids skulle hinna stänga innan jag hann fram. Just idag när läget redan är så känsligt. Ringde runt till sonens kompisar för att någon annan förälder skulle kunna hämta hem honom. Det löste sig bra tillslut, men det blev nog ett uppbrott för mycket för liten son.

Han höll uppe humöret ända fram till vi skulle skiljas åt. Jag tror inte att han riktigt hade förstått att vi skulle åt olika håll just då, det kom lite plötsligt för honom. Tåget gled in på perrongen, de hade ett ytterligare tåg att passa och hade bråttom. Bilden av hans ansikte när det går upp för honom att de ska springa iväg. Usch vad jag tycker att det här är jobbigt. Fortfarande, efter så många år.

Så nu sitter jag här i soffan med gråten tillbakatryckt i svalget. Jag skriver det igen, jag behöver något i mitt liv som ger energi.

De förfärliga gymnastiklektionerna

Samma svacka fortfarande. Håller fast vid min solbristteori.

Sonen kom hem och berättade att han hade hamnat i bråk i skolan idag. Detta är lite förvånande eftersom sonen alltid undvikit alla bråkiga sammanhang. På dagis berättade de hur han slank undan så fort en situation blev orolig. Fysiska handgemäng har aldrig varit hans gebit så att säga. Men idag hade han frivilligt gett sig in i en konfliktsituation och försvarat en kille som verkar lite utanför. Inte fysiskt förstås, sonen är betydligt mindre än de andra. Men uppbackad av sina kompisar hade han gått in och tagit den utsatta pojkens sida, då han blev retad av en lite stöddigare kille. Mycket stolt mor. Det var inte fråga om några allvarliga påhopp, men ifall ambitionen finns att såra någon annan så är det nog så allvarligt.

Självklart hände det i omklädningsrummet till gymnastiken. Aldrig är väl barn så utsatta som i omklädningsrummet efter gymnastiken. Nog är det märkligt att det inte har hänt något alls på den fronten sedan jag växte upp. Det har aldrig funnit ett uns av sportighet i mig och jag betraktade gymnastiklektionerna som ett ont måste under hela skoltiden. Allting runt de där gymnastiklektionerna var eländigt. Som jag ser det så skrämde man nog snarare bort barn från motion än uppmuntrade till det. Dessa bollekar... Spökboll!? Hur många gånger spelade vi inte spökboll? Som om spökboll vore en definition av gymnastik och motion? Som jag förstått det spelar barnen fortfarande spökboll som ett återkommande tema.

Överhuvudtaget så var det nästan uteslutande bollsporter och friidrott som gällde under 12 års gymnastiklektioner. Man bytte om - utsatt i omklädningsrummet. Gick in i den unkna gymnastiksalen och ägnade sedan lektionen åt att försöka undvika konfrontationer med hårda bollar av olika art. Slutligen vallades man tillbaka in i omklädningsrummet för att duscha tillsammans med alla andra i klassen. Duschar fulla av mögel, ungar som försökte skyla sig med handdukar. Utlämnade till varandra i omklädningsrummet som ett litet "Flugornas herre" i miniatyr. I nian var det någon välsignad själ som brände ner vår gymnastiksal och vi fick gå promenader alternativt spela badminton i en riktig hall på gymnastiklektionerna under ett års tid. Först då kunde jag börja se fram emot gympan.

Solbrist?

Vaknade i natt igen. Det första jag såg var den blårandiga pyamasryggen på en sängvarm och sömntufsig son. Ett ögonblick av lycka. Vill minnas att jag tänkte att livet inte kunde vara så mycket bättre än så.

Dagsläget är dock detsamma Ingen energi. Det känns inte som att det blir något gjort på jobbet. Vardagen känns trist. Dessa dagar kan jag inte heller ta mina morgonpromenader som jag äntligen kom igång med förra veckan. I den här kylan blir det nästan smärtsamt när vinden piskar upp i ansiktet.

Måste hitta tillbaka till glädjen igen. I morse skymtade jag solen i tågvagnsfönstret på väg till jobbet. En röd morgonsol lyste upp tågvagnen med ett så besynnerligt sken att jag först trodde att vi åkte förbi något bygge med sådana där oranga byggplatslampor. När jag sedan insåg att det faktiskt var solen så kändes det som att hela jag värmdes upp för en liten stund. Vid nästa station var solen borta, men jag började fundera om det kanske är brist på solljus som gör mig så trött. Jag tror inte att jag varit ute i solen på flera veckor. Inte konstigt ifall man blir låg då egentligen.

Med axlarna vid haklinjen

Fortfarande fast i denna svacka av tristess. Sonen åker till sin pappa i helgen, kanske bidrar det till svackan? Orkar inte riktigt med en eventuell kris i slutet av veckan p g a det. Just den här veckan skulle det passat fint med något som bidrog till energi istället för något som dränerar mig på detsamma.

Jobbet är en räcka av krislösningar. Så fort man andas ut efter att i panik ha styrt upp någon nödlösning, så dyker nästa krisscenario upp. Hinner knappt svara i telefonen förrän axlarna är tillbaka på sin plats uppe vid haklinjen igen. I natt vaknade jag mitt i natten med en klump i bröstet för att jag kom på att jag missat följa upp ett ärende igår. Ett typiskt stressymptom det där med att vakna mitt i natten p g a jobbet.

För några år sedan under den period jag var som mest stressad, så brukade jag ta fram papper och penna till sängen för att kunna skriva kom-ihåg-listor på nätterna varje gång jag vaknade. Den senaste tiden har jag försökt att undvika att det går så långt. Skulle inte längre komma på tanken att försöka vara effektiv nattetid. På det sättet har det ju faktiskt blivit bättre. Jag har blivit bättre på stresshantering. Å andra sidan så har jag knappt några marginaler längre, starsträckan för stressymptomen har krympt betänkligt.

Nu är det verkligen dags att försöka hitta något som kan ge mig energi. Kanske borde man göra upp några planer? Hitta på något att se fram emot.

Blasé

Är detta en svacka? Känner mig så blasé. Vill just ingenting, orkar ingenting. Ser just inte fram emot någonting. Fick jag välja skulle jag stanna i soffan med sonen och inte göra något alls.

Måste försöka få tillbaka kraften, men jag är lite osäker på hur.

Fortfarande så besynnerligt trött

Fortfarande så trött. Orkar knappt lyfta mig ur soffan än mindre få till en ordentlig middag. Det fick bli pulversoppa och scones till middag idag. Vi var dock iväg till den stora hamburgskedjan på eftermiddagen, så någon sorts mat har sonen i alla fall fått i sig.

Idag har det varit öppet hus i sonens skola, så det var till att gå upp tidigt i morse. Så fort detta evenemang var slut bar det iväg till en av de potentiella nya skolorna som också hade öppet hus idag. Kanske var det allt detta öppethusande som tog musten ur mig? När vi kom hem så somnade jag sittandes i soffan. Samma sak igår, jag bara slocknar när jag sätter mig ned. Märkligt. Kanske ska stoppa i mig en vitamintablett för säkerhets skull så att det inte rör sig om någon brist av något slag.

Fredagsfrist

Idag tror jag att tröttheten har kommit ikapp mig. Har gått som i dvala hela dagen och försökt undvika situationer där jag behövt ta viktiga beslut. Det är bara sonen och jag den här helgen. Sonens bästis och den tredje vännen ska sova över hos varandra hela helgen så det blir inga andra barn här heller. Kanske behöver både jag och sonen lite tid att hämta andan. Det känns väldigt länge sedan vi lullade runt i jullovsbubblan.

Ikväll unnade vi oss köpepizza. Sedan kröp vi ner under täcket i soffan och åt Häagen-Dazs direkt ur burken. I dvd:n en film som jag faktiskt kan se om gång på gång på gång - Sprited away av Miyazaki. Det är något särskilt med hans filmer. Den och "Det levande slottet" har vi sett hur många gånger som helst och de är fortfarande lika bra.

Konstanta orosmoment?

Idag har vi kultiverat oss en aning och varit på museum med mina vänner. Sonen med en lagom trumpen uppsyn under hela besöket. Jag är rädd för att det här dessutom kommer att bli värre med åren. Så synd, jag tycker att det är så mysigt att gå på museeer på kvällen. Nästan folktomt och ändlösa tysta vackra salar. Jag hoppas att han också kan komma att uppskatta det igen.

Jobbstressen under kontroll. Det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Det finns hopp om sömn i natt. Satt och bläddrade igenom gratistidningen på tåget i morse, kom fram till platsannonserna och insåg att jag vill faktiskt inte ha något annat jobb än det jag har. Det är nog första gången i mitt liv som jag känner så. Apropå det här med tacksamhet så är jobbet något jag inte får glömma bort att vara tacksam för.

Men så när livet ser ut att lugna ner sig en aning så poppar det nästan alltid upp något nytt orosmoment. Är det livets natur eller är det helt enkelt bara min natur? Idag fick jag höra att släktingen som jag skrivit om tidigare är sur på mig. Så pass sur att hon inte vill prata med mig. Jag hänger inte riktigt med. Vi har pratat sedan sist när jag sa ifrån att jag inte orkade agera slasktratt längre. Trodde att det var överspelat. Nu är det uppenbarligen något nytt som har hänt. Men jag är inte riktigt säker på vad det är. Det måste väl ha varit något jag sa som inte föll i god jord sist. Jag orkar inte riktigt låta det här ta en massa energi. Får se om jag kan se till att det inte gör det.

Det här med att vara tre

Har klarat mig hyfsat bra idag stressmässigt. Hjärtat har varit under kontroll. Det är först nu på kvällen när sonen har somnat som alla stressmoment från dagen gör sig påminda. Nu helt plötsligt är det som om kroppen går upp i varv och ska bearbeta alltihop. Gör mitt bästa för att styra in mina tankar på mer positiva banor. Det här är nackdelen med ensamhet, den lämnar utrymme för ovälkomna tankar.

Det har kört ihop sig med sonen och hans vänner igen. De är tre stycken som går tillsammans på morgnarna - sonen, bästis och den tredje vännen. Nu har bästis och den tredje vännen gaddat ihop sig lite grann och sonen känner att de ignorerar honom. Det här har varit ett problem tidigare, men det senaste året har det varit relativt lugnt. Så vad gör man? Sonen har aldrig riktigt tyckt om att vara alla tre tillsammans, han har alltid hamnat utanför. Det blir som att han och den tredje vännen konkurrerar om bästis uppmärksamhet.

De hanterar detta helt olika. Sonen blir stött och drar sig undan, den tredje vännen är ganska framåt och driver ofta igenom sin vilja medan bästis mår dåligt över att hamna i en lojalitetskonflikt. I ärlighetens namn har det inte varit lätt för den tredje vännen heller sedan sonen och bästis flyttade in i samma port. Hon har förstås också hamnat utanför.

I dagsläget vill sonen inte gå tillsammans med bästis och tredje vännen till skolan längre. Jag förstår honom. Jag tycker att hans inställning är sund, man ska inte behöva umgås med människor som ignorerar en. Men å andra sidan så törs han inte riktigt gå ensam till skolan heller. Jag kan tyvärr inte stanna hemma till skolan börjar, den börjar inte förrän halv nio. Det ska finnas ett morgonfritids som inte ligger i anslutning till skolan, men där vägrar sonen att sätta sin fot. Han känner ingen där, varken barn eller personal. Frågan är om han då ska hänga själv på skolgården till skolan börjar? Är det verkligen ett vettigt alternativ?

Det andra problemet som uppstår är ju att bästis brukar komma hit ganska tidigt på morgnarna, när hennes mamma (grannen) går till jobbet. Sedan hänger hon här en halvtimme innan jag lämnar över både son och bästis till tredje vännens föräldrar. Det finns alltså även en logistikproblematik att lösa ifall sonen inte längre vill gå med de andra.

Vad less man blir ändå. Lilla ungen, alla dessa jobbiga situationer som ska genomlevas under de där skolåren. Måste prata med grannen och se vad hon säger om det hela (med sonens godkännande förstås).

Snusförnuftig

Tog mig en funderare till. Tänkte att jag kanske kunde lista de saker som tynger mig mest just idag (bortsett för alla stående punkter som hälsa, konstant oro för sonen osv).

1. Jag har en granne som spelar hög musik, men som ändå (av hänsyn till mig?) nu börjat skruva ner volymen behjälpligt när klockan närmar sig tio.

2. Insåg tidigare idag att jag hade gjort ett misstag på jobbet som skulle kunna framkalla irritation hos vissa. Jag tog emot ett dokument för någon vecka sedan som jag borde uppmärksammat bättre och rapporterat vidare om på en gång.

3. Såg på jobbmailen att jag hade fått mail från den människan som försökte driva ett ärende mot mig hos vår jurist för några månader sedan. Två mail med illrött utropstecken efter. Någon är på krigsstigen. Har inte öppnat dem ännu eftersom jag drar mig lite för ytterligare en vända. Å andra sidan så vet jag att denna människa gärna driver ärenden. Uppenbarligen har det hänt något i denna människas liv som får utlopp på detta sätt.

Allt ovanstående kommer med stor sannolikhet endast att bli paranteser i mitt liv. Förhoppningsvis så är alla dessa punkter snudd på bortglömda om ett par månader. Förutsatt att jag inte förlorat jobbet p g a människan och att jag sedan hamnar i en totalkonflikt med grannen som då viger sitt liv åt att förpesta min tillvaro...

Så tänker man på Haiti. På Haiti och så på att jag våndas över ett dokument som jag inte skickat vidare tillräckligt snabbt. Våndas är ett ganska relativt ord om man så säger. Jag är inte helt säker på att jag skulle vara lika sansat objektiv om grannen nu skulle få för sig att skruva upp volymen igen. Men ikväll hoppas jag kunna komma till ro i denna snusförnuftighet.

Slutkörd

Nu är jag riktigt, riktigt slutkörd. Föreläsningen idag gick faktiskt riktigt bra. Det var ett stort auditorium med mikrofon och allt. I vanliga fall blir jag alltid presenterad av någon ansvarig, men idag så fanns det ingen där. Blickade ut över alla åhörarna, men ingen som gjorde någon min av att ha något som helst ansvar. Alltså var det jag som fick samla ihop alla och sätta igång föreläsningen själv. Det var en riktigt häftig känsla.

Annars är det endast ett komplett kaos på jobbet och jag känner att det kräver mer energi än vad jag egentligen har. Igår var jag alldeles uppstressad när jag kom hem. Axlarna i ett låst läge uppe vid öronen och käkarna är alldeles ömma av att jag spänner dem hela tiden. Jag tror att jag behöver få lite tid att tanka energi. Inte minst med tanke på det konstanta oväsendet från grannen ovanför. Det är som att man aldrig får en minut i tystnad när man bara kan luta sig tillbaka och andas ut. Han är igång ikväll igen. Tänk om han bara en endaste gång kunde lämna sin lägenhet. Vad skönt det vore.

Var ute och åt med sonen, vännen grannen och bästis idag. Det gick väl sådär. Tror att grannen är så pass nyförälskad att hon inte riktigt är närvarande. Hon deltar så att säga inte helt i konversationen längre. Förhoppningsvis är det övergående när relationen har lugnat ner sig en aning.

Två av tre genomförda

Kan det vara så att grannen ovanför har startat ett band?! Ironin i det... Man kan nästan inte låta bli att skratta åt eländet. Med tämligen bruten stämma skrålas det Beatles samtidgt som någon/några spelar gitarr, stampar i golvet och en eventuell bas i bakgrunden. Det är snudd på rart ifall det inte hade varit mina grannar. Påminner lite om ett par tonåringar som repar för första gången i föräldrarnas i villagarage. Ja kära nån - this too will pass. De la åtminstone av med sitt bandspelande vid nio igår, det kunde varit värre.

Två föredrag är avklarade. Det första var jag snudd på sen till. Det var stopp i busstrafiken och jag såg på mobilen hur minuterna rasslade iväg medan vi stod stilla vid busshållplatsen. Var sedan tvungen att springa från bussen för att hinna i tid. Kommer alltså in i föreläsningssalen med andan i halsen. Men på sätt och vis är det positivt. Man hinner inte tänka utan agerar bara. Jag drog igång med första bilden och sedan gick det av bara farten. Det gick okej. Möjligtvis lite för fort, men ändå okej. Det andra föredraget var lite mer hackigt. Jag råkade säga fel vid ett tillfälle, men räddade upp det hela hyfsat. Nu är det endast ett kvar imorgon. Snart är det onsdag.

Imorgon kväll ska jag och grannen (vännen grannen) ut och äta med barnen . Lite som ett firande av att föredragen är över för denna gång. Det kommer en tisdagkväll, jag ska fokusera på det.

This too will pass

Tidigt imorgon ska jag upp och hålla det där eländiga föredraget igen. Jag har övat och övat hela dagen här hemma, men jag tycker inte att det blir så mycket bättre för det. Det blir veligt och hackande. Som om jag hakar upp mig på en formulering och så vet jag inte riktigt hur jag ska slutföra den. Varpå jag tänker att nästa gång ska jag hoppa över den mening som gör att jag hakar upp mig. Tillslut har jag så många meningar jag ska undvika att jag blandar ihop alltsammans. Sonen är urless på mig och mitt föredrag. Jag själv är urless på mig och mitt föredrag. Jag ska köra det två gånger imorgon och en gång på tisdag, sedan är det över för denna gång. This too will pass.

Det är mitt mantra - this too will pass. Jag upprepade det gång på gång för mig själv under hela förlossningen en gång i tiden. Det är inte symboliskt för min inställning till livet, det vore synnerligen deprimerande. Men under vissa perioder är det ett riktigt nödvändigt mantra. Inför morgondagen känns det helt rätt och riktigt. Detta kommer att passera, det kommer en onsdag.

Idag tog jag med barnen och åkte skridskor på fotbollsplanen bortanför vårt kvarter. Det är snart skridskodags i skolan och det vore bra om de hinner öva upp sig en aning innan dess. Själv lärde mig aldrig riktigt att åka, jag är riktigt usel på skridskor. Borde införskaffa mig ett par egna samt en rejäl hjälm och lära mig en gång för alla. Men idag fick det räcka med små promenader med utgångspunkt från skridskobanan. En riktigt trevlig eftermiddag. Ja, bortsett från det förfärliga repeterandet av föredraget förstås.

Inte en av mina bästa nätter

Sonen kräktes i natt. Han började kräkas i sömnen och förstod först inte vad som hände. Detta innebar att det var kräks precis överallt, på kuddar, täcken, madrass, väggen, golvet, pyamas etc. Liten ynklig son var kritvit i ansiktet och hade kräks över hela sig. In i duschen med darrande pojke. Skura golv, försöka få bort det värsta från lakan och pyamas. Ut med darrande pojke ur duschen och bädda ner i soffan (living on the edge med en soffklädsel som inte kan tvättas i maskin).

Fortsatt skurande av vägg och badrum. Stopp i handfatet i och med att jag försökt blöta upp pyamasen och lakanet där. Fixa stoppet med hjälp av blompinne och försöka fixa fram nya sängkläder. Hitta alternativa täcken och kuddar, det är inte direkt så att kreativiteten blomstrar när man blivit brutalt väckt mitt i natten. Bädda ner pojke i renbäddad säng. Skura färdigt och dela upp tvätt i papperspåsar efter grad av nerkräkthet. Det var inte en av mina bästa nätter. Efter ca 3 timmar hade jag ro att somna om igen.

Det händer att sonen kräks sådär ibland. Jag undrar vad det kan bero på? När han väl fått det ur sig så verkar han må bättre. Idag har han varit precis som vanligt. Själv har jag tillbringat dagen nere i tvättstugan.

Bästis sover över här i natt eftersom hennes mamma (grannen) träffar hennes nya kärlek. Känner mig inte avundsjuk på att hon är iväg och träffar ny man. Jag skulle kunnat vara det i och med att jag varit lite inne på att träffa någon på sista tiden (sedan Pappa Stövel). Men jag känner mig snarare förunnad att jag får ha barnen här ikväll. Hade jag fått välja hade jag nog hellre valt att få vara hemma med barnen. Undrar om det betyder att jag inte är riktigt redo att träffa någon ny? Hör barnen fnissa där inne bakom stängd dörr trots att det är långt efter läggdags, precis som det ska vara när man sover över hos en kompis. Själv sitter jag här framför datorn och känner mig bara oändligt tacksam.

Besynnerlig lista

En väldigt turbulent dag på jobbet. Det är bråda tider och det känns inte som om jag gör annat än säger nej till människor, förtvivlade och ledsna människor. Just nu är det onekligen tufft.

Kvällen har tillbringats uppe hos grannen och bästis. Trevligt. Vi spelade Buzz på Playstation och sonen och jag vann. Det blev en lite konstig stämning i och med segern. Jag kände mig nästan dum. De bjuder på mat och så kommer jag och sonen och vinner över dem i Buzz. Så fruktansvärt otacksamt liksom. Misstänker dock att det låg något annat bakom den dåliga stämningen. Men det var definitivt läge för oss att gå hem. Bästis ska sova över här imorgon är det tänkt. Vi får väl se hur det blir med det nu.

Har varit inne och tittat på donatorer apropå bebistillverkning. Ett så besynnerligt koncept ändå. Inte så mycket det här med väljandet, så fungerar det väl lite i verkligheten också. Man väljer ju en man som man skulle kunna tänka sig att få barn med. Men det blir så krasst när man ser en lista. Ska mitt barns pappa vara ett namn på en lista? Eller rättare sagt, mitt barn skulle inte få någon pappa. Det skulle endast finnas en donator. På en av listorna kunde man se bilder på papporna som barn utan att betala något extra. Jag gick givetvis in och började titta på alla dessa lyckliga barnbilder. Det kändes bara så besynnerligt Ska jag ha barn med en av dessa? Kommer mitt barn att likna något barnfoto på nätet?

Jag har fått svar från kliniken i Danmark och ett formulär medskickat som jag ska fylla i. Tanken svindlar fortfarande. Ska jag verkligen genomföra det här? Det är så vansinnigt stort.

Det börjar bli dags

Fick besked från läkaren idag och det ser ganska bra ut. Det kunde varit mycket värre. Nu ska vi avvakta några veckor innan nästa läkarbesök. Hon frågade om jag hade tänkt något mer på det här med bebistillverkning.

Jag har lagt det där lite på is för ett tag. Men om jag ändå ska dit och ta prover nu så är det lika bra att ta prover för bebistillverkning också. Efter att jag fått provresultaten har jag sex månader på mig att börja med själva tillverkningen. Det sätter ju allting i ett helt annat perspektiv. Sex månader, det är ju till sommaren. Nu - detta år. Som om verkligheten just kom och knackade på dörren.

Som jag har ältat det här fram och tillbaka. Men jag tror att det är dags. Jag måste åtminstone ha gjort ett försök. Tror inte att jag skulle stå ut med tanken på att fylla 45 och inte ens ha försökt få ett barn till. Stort, mycket stort.

Lite oanad lycka

Läget har lugnat ner sig en aning. Stressen verkar ha lämnat kroppen för denna gång och den senaste natten var fri från mardrömmar. Kanske beror det på att det varit relativt tyst här hemma de senaste två kvällarna? Å andra sidan är det lite stört att jag ska vara så pass beroende av det.

Idag har vi svirat till det och gått på bio och varit och ätit på Pizza Hut. Jag tycker om att göra något utöver det vanliga mitt i veckan istället för att vänta till helgen.

Nästa vecka är det åter dags att hålla mitt lilla föredrag. Ser inte fram emot detta alls. Idag lyckades jag dock av en ren slump förhandla bort att behöva föreläsa nere i den där anläggningen långt ner under jorden. Ren pur lycka. Jag hade verkligen fasat för det där. Denna gång skulle jag behöva ge mig in ännu längre ner i de där ändlösa och vindlande kulvertarna. Ackompanjerad av bruset från ventilationsrören som ständigt påminner om att man är långt borta från civilisationen. Jag ville egentligen bara ändra tid för föredraget från eftermiddagen till förmiddagen. Kunde knappt dölja min förtjusning när jag då fick beskedet att jag även måste byta lokal ifall jag bytte tid. Nu får jag prata i en helt vanlig sal ovan jord. Det behövs inte så förfärligt mycket för att man ska bli tacksam...

Mardrömmar

Jag har varit så besynnerligt stressad de sista dagarna. Är lite osäker på källan till denna stress. Visst det är intensivt på jobbet just nu men jag har överlevet värre. Kanske är det grannen och hans musik? Vet inte riktigt, men jag känner stressen i kroppen. Dessutom har jag drömt mardrömmar i säkert fyra nätter i rad. Hur ofta drömmer man mardrömmar? Snudd på aldrig. Skulle jag någon gång drömma en mardröm är det ett engångstillfälle. Vad betyder alla dessa mardrömmar måntro?

Det här med tacksamhet också förstås. Idag är jag tacksam över att jag och sonen är friska såvitt jag vet. Jag är tacksam över att jag överhuvudtaget har en son. Är det verkligen meningen att man ska vara tacksam över samma saker varje dag? Å andra sidan så är det här de två saker som jag är allra mest tacksam över... Utöver dessa är jag dessutom tacksam över att min granne flyttade in i min port för snart ett år sedan. Idag kunde jag jobba över och sedan sätta mig ner vid ett dukat bord så fort jag kom innanför dörren. Det är lyx. Kanske är det så de har det, de som lever i tvåsamhet?

Det här med tacksamheter

Här hemma övas det nu flitigt inför intagningsprov till nya skolor till hösten. Ibland är det ett gissel med alla dessa val som måste tas. Tyvärr så är det sångprov för att komma in på de skolor som sonen vill gå på. Jag hoppas innerligt att han kommer in. Så utlämnande att de redan i den åldern ska behöva stå framför en sorts jury som ska bedöma ifall de är tillräckligt bra eller inte. Som om hela samhället har snöat in på IDOL-konceptet som något normalt. I sonens ögon är det säkert normalt. Men jag är lite osäker på hur han skulle ta ett avslag. Framförallt om det visar sig att hans kompisar kommer in på någon av dessa skolor. Då blir han ensam kvar (i hans gäng) i sin skola till hösten.

Grannen ovanför har kört igång sitt musikkoncept igen. Fortfarande på en ganska rimlig nivå dock. Vi får väl se ifall volymen enligt rutinen höjs upp ju senare det blir. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till då. Hur många gånger ska jag gå upp och ringa på? Det verkar inte ge några direkta resultat att göra det heller. Jag känner så mycket illvilja mot den där grannen just nu att det är långt ifrån sunt. Man undrar vad det gör med mig att gå runt med så mycket negativa känslor. Måste försöka andas bort dem. Måste fokusera på att försöka må bra. Det här med tacksamhet och så. Kanske ska börja samla på tacksamheter en period.

Idag är jag tacksam för att:
Jag har en son
Jag och sonen är friska så vitt vi vet
Jag har möjlighet att flytta härifrån i värsta fall

En helkväll på stan

Mamman från skolan hörde faktiskt av sig tillslut, mitt i min tv-middag framför "Stjärnorna på slottet". Något motvilligt gick jag med på att gå ut. Märk väl att klockan hade passerat nio innan jag stod utanför porten. En tid när jag vanligtvis börjar tänka på hemgång. Men ut kom vi.

Eftersom jag är rädd för att åka hem ensam så såg jag heller ingen annan råd än att vänta tills skolmamman kände sig redo att åka hem. Hon visade sig vara en riktig prisse och hade inga som helst planer på att gå hem före stängningsdags. Vi bor på samma gata så vi skulle få sällskap hem vid kvällens slut. Det måste vara första gången under detta millenium som jag är kvar till stängningsdags någonstans. Men vi hade riktigt trevligt.

Jag fick lite känslan av att vara 22 igen, helt öppen och fördomslös. Jag tror att skolmamman är mer öppen än vad jag är. Hon pratar hämningslöst med vem som helst som kommer i hennes väg, medan jag är mer distanserad. Just i krogmiljön är jag tämligen luttrad och cynisk när folk kommer fram och ska prata. Å andra sidan så avstyrde jag en svarttaxifärd hem i slutet av kvällen, som skolmamman gladeligen tänkte ge sig ifärd med. Kanske kompletterade vi varandra ganska bra?

Det var nog väldigt nyttigt för mig att komma ut ändå. Jag känner att det gav mig nya energier. Väckte till liv någonting som jag helt hade glömt fanns.

Lite distans?

Hade ännu en besvärlig natt med musik från grannen ovanför. Vaknade vid fyra av att han hade på hög volym igen. Jag börjar undra ifall han är arg på mig och kör någon sorts hämndaktion. Tillslut gav jag mig ut i porten för att höra efter om det verkligen var han som hade hög musik på och det var det tyvärr. Jag gick upp en trappa, förbi hans dörr och sedan upp ytterligare en våning till för att försäkra mig om att det inte var där uppe man hade fest. När jag sedan var på väg ner så tystnade musiken för att inte sättas på något mer.

Då frågar man sig, hörde han att jag gick i trappan och skruvade ner volymen därför? Hur gick det i så fall med hämndaktionen, som rimligtvis borde gå ut på att få mig att gå upp och plinga på igen? Eller var det bara en slump att han stängde av musiken då? Någonstans markerar han ju ändå att han skiter ganska fullkomligt i ifall jag störs av musiken eller inte.

Var så vansinnigt upprörd när jag väl var tillbaka i lägenheten och hade väldigt svårt att somna om. Idag har jag försökt lugna ner mig en aning. I och med det nya året så är det dags att jag börjar ta hand om mig själv mer. Jag kan inte gå runt med all denna stress och spänning i kroppen, det måste slita något otroligt på hjärtat. Här behövs alltså lite perspektiv.

Fick precis nu ett telefonsamtal av släktingen igen. Denne mår fortfarande dåligt, men jag tror att det var ett försök till försoning. Vi kunde prata på en mer normal nivå. En viss lättnad, även om jag känner mig lite nedstämd av samtalet ändå. Måste kunna skaka av mig allt det här som sätter sig som en tyngd över axlarna på mig.

Jag var ute och promenerade tidigare i eftermiddags och började känna att jag fick tillbaka lite energi. Mår nog inte bra av att spendera för mycket tid här i lägenheten. Jag känner att den där energin är på väg att rinna ifrån mig nu. Måste tänka tillbaka på vad som är viktigt. Är så vitt jag vet frisk, har inte fått några besked från operationen ännu. Men så länge jag är frisk har jag alltid möjligheten att flytta härifrån ifall jag inte mår bra av att bo här. Lite distans så att jag inte snöar in på min situation här och nu.

Skickade iväg ett sms till mamman från skolan om att vi skulle gå ut en sväng ikväll. Har inte hört något ifrån henne. Man kan säga att det inte går så bra för mig med föräldrar från skolan just nu, varken mammor eller pappor ;) Jo, grannen förstås, hon var ju från början också en mamma från skolan innan hon flyttade in i vår port. Kanske blir jag kvar här hemma ändå ikväll. Hade lite tankar om att gå på bio, men jag vet inte om jag vill åka in till någon av de stora biograferna. Hittade inget jag ville se på de mindre biograferna här omkring.

Dags för nygamla bekantskaper

Sonen har åkt iväg. Tyst och tomt här hemma. Har inga planer alls för denna helg. Det har som sagt varit väldigt tyst här sista tiden. Stötte på en mamma från sonens skola igår. Vi hade våra barn på samma dagis så vi känner varandra hyfsat bra.

Det var lite skillnad på den tiden - dagistiden. Sonens dagis låg en bit bort från alla kommunala medel varpå man var tvungen att gå en liten promenad på ca 5-10 minuter för att komma dit. Alla föräldrar gick ungefär samma väg. Det fanns ingen chans att komma dit med bil för de bilburna heller utan det var till att traska. Detta promenerande gjorde att man ofta var tvungen att socialisera med de föräldrar som hade ungefär samma tider. Det blev ofta halvtimmespromenader med ungar som skulle leka i buskarna på hemvägen. Vi kom tillslut varandra ganska nära. En trevlig tid. Åtminstone så här i efterhand. Då vill jag minnas att jag stressade mig sjuk för att kunna hämta så tidigt som möjligt.

Denna mamma från dagistiden skulle gå ut på krogen imorgon. Funderar på att följa med henne en sväng. Jag tror att jag måste aktivera mig lite grann nu så att jag inte låter Pappa Stövels ointresse dra ner mig. Nu när både vännen och grannen har försvunnit upp i sina förälskelser så är det nog sunt att börja hitta nya (eller kanske snarare gamla) bekantskaper att umgås med.

Tyst period?

Det blev inte fullt så hemskt som jag hade tänkt mig att gå tillbaka till jobbet. Väl där började jag faktiskt tycka att det var ganska trevligt. Möjligt att det är en flyktig illusion, men i så fall så lever jag gärna kvar i den villfarelsen en stund.

Dagen-före-pappahelgs-torsdag idag. Mindre kul förstås. Än så länge har det gått ganska friktionsfritt. hoppas innerligt att det fortsätter så.

Inget sms från Pappa Stövel. Jag antar att jag borde sluta gå och kika på telefonen hela tiden. Om en vecka eller så tror jag att den här telefonmanin har släppt. Har inte heller hört något från släktingen. Det är ganska tyst här hemma på det stora hela. Vännen har fullt upp med sin nya man från nätet, vi brukar ha så gott om daglig kontakt annars. Kanske är det dags för en tyst period, det behöver ju inte nödvändigtvis vara fel det heller. Jag borde komma på något att göra i helgen, det är väl allt. Någon sorts aktivitet är nog på sin plats.

Januarivardagen väntar

Jullovet är över. Jobbet väntar imorgon. Förväntar mig att min mailbox är överfull av upprörda mail. Det här är årets allra mest hektiska månad för mig. Som att gå in i ett chocktillstånd under ett antal veckor. Nu handlar det om att stå ut, trampa vatten och försöka hålla sig över vattenytan så att man inte dras med fullständigt i kaoset som komma skall.

Vardagen pockar på. Grannen och bästis är hemma igen. Vardagsmiddag med korvstroganoff. Bästis över på middag medan grannen tränar. Gympapåsar som ska packas inför nästa skoldag. Kläder som ska läggas fram kvällen före. Jag ser fram emot att det ska bli så pass ljust på mornarna att jag kan börja ta mina morgonpromenader bort till tåget igen. För att inte tala om eftermiddagspromenaderna, men det lär dröja ganska länge tills det är dags för dem igen. Sonen åker till sin pappa i helgen och vi har alltså en inför-pappa-helg-torsdag framför oss med tillhörande vånda. En vardagstorsdag vilket även innebär tvättstugedag.

Bortsett för januarikaoset på jobbet så tycker jag faktiskt om min vardag. Visst finns det jobbigare bitar, men på det stora hela är jag mycket nöjd. Jag ska försöka komma ihåg det imorgonbitti när jag ska ut i denna förlamande kyla, fortfarande omtumlad av trötthet efter ett brutalt tidigt uppvaknande jämfört med jullovsmornarna.

Fortfarande inget sms. Så kan det gå. Lite pinsamt ifall vi stöter på varandra. Men kanske aningens mer pinsamt för hans del som inte hörde av sig? Åh, vad tråkigt ändå. Men det är inte mycket att göra.

Världen utanför jullovsbubblan gör sig påmind

Ville bara leva kvar i den här jullovsbubblan. Dagar utan agenda. Jag och sonen i soffan under ett täcke eftersom det är kallt i lägenheten. I varsin hörna läsandes, spelandes, datandes och tv-tittandes. Jag behöver inte ens känna att vi egentligen borde vara utomhus eftersom det är så hysteriskt kallt att man bara klarar max en halvtimme i taget.

Idag blev jag dessvärre varse att det finns en värld utanför min bubbla. En släkting ringde och mådde dåligt. Jag stöttar gärna, men denne släkting har en förmåga att istället skuldbelägga mig. Idag orkade jag inte agera slasktratt längre. Jag sa som det var. Att jag gärna pratar på ett normalt sätt, men att jag inte orkar hamna i någon besynnerlig försvarssituation längre. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända. Jag fick snudd på panik och sa att jag inte orkade med det här. Att släktingen inte kunde utsätta mig för det här längre. Det blev alldeles tyst i luren. Sedan fick jag en anklagelse om att jag alltså tyckte att denna släkting är hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte ville prata. Samtalet avslutades med att släktingen menade att denne skulle komma att sakna mig.

Jag vet inte vad det insinuerade på. Att vi inte skulle ha någon kontakt längre. Att släktingen skulle ta livet av sig p g a vårt samtal? Jag vet bara att jag faktiskt inte orkar sitta och ta det där gång på gång. Kanske ångrar jag mig imorgon? Denne släkting kan förmodligen inte formulera sin ångest på något annat sätt. Det är väl positivt att släktingen åtminstone söker kontakt när denne mår dåligt. Men är det därmed rimligt att allt ska gå ut över mig? Kanske närmar jag mig en bristningsgräns för hur mycket jag bara ska tolerera? Både vad gäller grannar och människor som står mig nära. Är lite osäker på om denna gränssättning är sund eller dumdristig.

Har inte hört någonting från Pappa Stövel. Kanske är det hans sätt att visa på att han inte är intresserad? Lite ledsamt. Jag var lite stolt över mig själv som ändå skickade iväg det där sms:et. Det är jag i och för sig fortfarande. Jag gjorde åtminstone ett försök. Tror inte att jag skickar några mer sms, det känns lite väl pushigt. Hör han inte av sig vill han uppenbarligen inte ha någon kontakt. Det är ingen katastrof, bara lite trist.

Fortsatt jullovsbubbla

Jullovsbubblan fortsätter här hemma. Idag har vi varit på stort jippo tillsammans med hundratals andra barnfamiljer. Trevligt för all del, men vi går hit varje år och jag känner att jag kan konceptet vid det här laget. Istället satt jag och förundrades över hur komplicerat det verkar vara med platsanvisningar. Det var en enorm turbulens kring vem som skulle sitta var. Förvånansvärt många verkade hamna i situationer där flera människor menade att folk satt på deras platser. Alla är stressade i och med att föreställningen snart ska börja. Här kan vi börja prata konfiktlösning... Jag satt som på nålar en bra bit in i föreställningen för att någon skulle komma och hävda att vi satt på deras platser. Vet inte hur många gånger jag säkerhetskollade nummer, rad, sektion osv.

Fick ett sms från Pappa Stövel som svar på min förfrågan om aktivitet tillsammans med barnen. Han var bortrest men skulle höra av sig när han kom hem. Lite osäker på vad det innebär. Nu är det endast ett par dagar kvar på jullovet, så jag antar att det inte längre är aktuellt med gemensam aktivitet. Jag har åtminstone fått gå omkring och varit lite småförtjust under ett par dagar, det ska inte underskattas.

Det har varit tyst här hemma sedan jag gick upp till grannen. Fruktansvärt skönt. Men nu har jag förstås lite ångest och försöker tysta ner sonen lite på kvällarna. Han fick ju ett Playstation 2 av sin moster i julklapp, varpå Singstar har gått varm här nere. Dessa dagar har pojken fastnat för "I´m a Barbiegirl, in a Barbieworld..." som han sjunger i falsett gång på gång på gång. Han får riktigt höga poäng på Singstar för sin version av Barbie, det måste man ge honom. Det låter riktigt bra. Men jag är inte övertygad om att timingen är den rätta. Jag har en känsla av att det är bäst att ligga lite lågt volymmässigt här hemma några dagar. Förmodligen känner grannen samma sak.

Ett summerande inlägg

Under det här decenniet har mitt liv ändrats drastiskt. Jag födde min son i början av decenniet och skrev ett helt nytt kapitel i mitt liv. Det har varit ett decennium som mamma, vilken fantastisk gåva. Sonen är utan tvekan det största och bästa som någonsin hänt mig.

Jag och sonens pappa har haft väldigt svårt att hitta fram till varandra. Det har varit slitsamma år på det sättet. Som jag har våndats och mått dåligt över det. Men jag har lärt mig otroligt mycket om att hantera konflikter. Jag har varit tvungen att hantera den här relationen vare sig jag vill eller inte, jag har inte kunnat fly från den. Idag tror jag att vi har landat i något som är lite mer stabilt. Jag hoppas att det fortsätter så.

Jag har landat i ett yrke som jag tror att jag kan stanna kvar i. Mest av en slump tror jag, ingen färdigutstakad karriärväg. Det här var inte alls vad jag hade i åtanke när jag utbildade mig en gång i tiden. Det har onekligen varit en resa i karriären de senaste 10 åren. Jag upptäckte att jag själv kunde påverka hur andra på arbetsplatsen såg på mig. Detta innebar att jag kunde ta mig från att vara den anonyme som inte riktigt räknades till att vara den som alla räknade med. Det var en otroligt nyttig resa för mig. Nu är jag inte kvar där längre, men kunskapen bär jag med mig.

Vilket decennium! Det har inte varit lätt, men det har gått bra ändå. Jag är lite säkrare idag, åtminstone i vissa avseenden. Nu vore det skönt med lite harmoni under en period. Jag vill hinna landa. Samla lite kraft för att kunna hoppa på nästa tåg.

Skickade ett sms

Skickade ett sms till Pappa Stövel och föreslog att vi skulle gå på museum med barnen nu i veckan. Har inte fått något svar ännu. Det kanske hade varit bättre att ringa? Ja, ja, nu blev det som det blev. Jag har åtminstone gjort någonting. Det måste man säga, idag har jag definitivt agerat. Jag har gått upp till grannen och jag har skickat ett sms till den enda intressanta mannen i mitt liv.

Jag plingade på grannen ovanför

Min nyårsdag slutade inte riktigt så harmoniskt som jag hade tänkt mig. Jag hoppas att det där med att nyårsdagen visar på hur resten av året kommer att bli inte stämmer. Vid tretiden igår natt så hade jag fått nog. Jag gick upp till grannen ovanför och bad honom skruva ner ljudet. Det kändes i och för sig väldigt bra efteråt, att jag hade gjort någonting. Men det går emot hela min natur att behöva plinga på grannarna mitt i natten. Mitt hjärta skenade, benen skakade och jag var helt darrig när jag väl kom ner igen. Helt omtumlad. Grannen ovanför blev lite sur över att jag kom och plingade på honom igen. Jag tror inte att han ser sin del i det hela, utan ser förmodligen mig som en övernitisk tant.

Känner mig lite obekväm idag. Osäker på vad som kommer att hända nu. Kommer det att bli en "hämndaktion" i form av hög musik hela dagen? Eller kommer det att förbli tyst en period? Just nu så är det någon som har hög musik på, men jag tror att det är grannen bredvid som står för den idag. Nu är det ju mitt på dagen, så jag antar att det är helt okej.

Jag känner dock att jag är i stort behov av en paus. Det var ju det jag hade hoppats på den här julledigheten. Nu när det har varit så turbulent på jobbet så behövde jag en liten frist att lugna ner kroppen och hjärtat en aning. Tyvärr så känner jag nästan tvärtom nu. Det här med att alltid utsättas för ljud får mig så stressad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag försöker med mina öronproppar, men de kan inte stänga ute så pass hög musik som det ofta handlar om.

Inte ett sådant inlägg som jag tänkt mig

Jag borde skriva något bra och sammanfattande över det senaste decenniet. Men just nu är jag bara irriterad över att grannen ovanför har fest. Jag åkte hem idag lycklig över vetskapen att ingen, verkligen ingen kan i alla fall ha fest på nyårsdagen. All alkohol är slut, alla vill bara sitta hemma och titta på tv och ta det lugnt. Icke! Grannen ovanför, som inte har haft en kompis hemma det senaste halvåret, har helt plötsligt fest. Kul för honom för all del att han har vänner. Så ikväll är jag helt uppfylld av irritation och ilska. Måste försöka tänka snälla tankar. Mår inte bra av att vara så irriterad.

Inser någonstans att han ändå försöker hålla nere volymen. När grannen två våningar ovanför har fest låter det ännu högre. Inser också att det är fredag, svårt att klaga över att någon har fest en fredag. Men jag kan verkligen inte bo kvar i detta ungdomsnäste. Måste flytta härifrån. Det kanske blir årets projekt, att försöka hitta en ny lägenhet.