Here comes the sun

I morse på min morgonpromenad sken solen rätt i ögonen på det där sättet som brukar irritera mig på somrarna. Det gick inte att titta upp överhuvudtaget eftersom solen stod så lågt och var på väg upp. Jag fick istället titta ner i marken precis framför mig men jag njöt till fullo av varenda steg. Den är tillbaka! Hopp om livet.

Idag har vi förstås varit på bokrean. Sonen och bästis var inte särskilt glada över detta tilltag och bad och bönade om att få stanna hemma. Icke! Bokrean är att likställas med påsk och valborgsmässoafton predikade jag. Man stanner inte hemma när man har möjlighet att premiärgå på bokrean.

Det var inte ens särskilt mycket folk där. Misstänker att folk har fokus på att försöka ta sig hem nu när det är lite si och så med kollektivtrafiken. Det tar mig i regel en och en halv timme att ta mig till jobbet under de här premisserna. Minst en halvtimme spenderas på tågstationen varje morgon. Å andra sidan så har jag lagt ner allt vad stressande heter och försöker att inte heller låta mig irriteras på halvdan trafikinformation. Det känns dock som att det är okej att komma lite sent till jobbet i dessa dagar. Imorgon är det dessvärre viktigt möte hela dagen och jag måste vara där senast kl. 9.00 - jag får se det som en utmaning.

Hoppas, hoppas, hoppas...

Ytterligare intagningsprov till potentiell skola idag. Osäker på vem av oss som var mest nervös. Lyckligtvis hittade sonen en kompis från måndagsaktiviteten där, så de kunde gå in och göra åtminstone en del av provet tillsammans.

Den lille goe sonen hade dock varit tvungen att bryta mitt i för att gå på toaletten. Han hade lovat mig dyrt och helig att han gått på toa i samband med ombytet, men det var alltså inte riktigt sant. Det vore förstås bedrövligt ifall han inte kommer in p g a att han sprang iväg på toa mitt i. Men det är inte mycket att göra.

Den här skola tror jag verkligen på. Det verkar vara en sjysst stämning mellan eleverna. Eftersom det är både grundskola, gymnasium och diverse kurser för vuxna i samma regi så är det många mer eller mindre vuxna människor som florerar i samma lokaler. Jag tycker att det känns lite tryggt att det inte bara är små skolbarn och djungelns lag som det är så ofta annars. Åh, hoppas, hoppas, hoppas. Den här skolan tror jag skulle passa honom perfekt. En milsvidd skillnad från den skola han kommer att gå i annars. Här skulle han inte behöva tvingas in i någon snäv färdigutstakad könsroll, utan här tror jag att det finns utrymme för de som sticker ut en aning från mallen.

Bilden av tvåsamheten som spökar igen

Är så trött på mitt eget malande om den högljudda grannen. Hur stor del av mitt liv ska det här få ta? Han kom hem i natt och skruvade upp volymen igen. Jag vaknade förstås eftersom öronpropparna har en tendens att åka ut på natten. Irritationen som väller upp samtidigt som jag helst bara vill förtränga och somna om.

Väninnan sov över natten till idag också. Jag låg och lyssnade för att höra ifall hon hade vaknat borta i sonens rum, men hörde ingenting. Med hennes stöd hade jag kanske gått upp dit i natt igen. Som det var nu så orkade jag inte riktigt göra det.

Å andra sidan så har jag gått på helspänn hela dagen och verkligen letat efter anledningar att gå dit och ringa på. Det sitter fortfarande kvar i mig och behöver kanaliseras ut på något sätt. Så mycket onödigt hat som bunkras upp i mig. Jag vill definitivt inte gå runt och hata på det här sättet. Inser att hatet snarare är frustration, det har inte så mycket med honom som person att göra. Kanske är det den utsatta situationen som jag hatar?

Bortsett från grannen (om jag nu kan förmå mig att göra det) så hittade jag en gammal vän på Facebook som jag inte haft kontakt med på länge. Vi bodde tillsammans under den tid jag arbetade utomlands och stod varandra väldigt nära då. Jag skickade ett meddelande till henne och går nu och tittar på Facebook hela tiden för att se ifall hon har svarat. Det är på gott och ont det där. Jag vill gärna höra ifrån henne, men det finns även ett motstånd.

Jag tror att motståndet består i att jag inte kommit riktigt dit jag vill ännu. Jag måste ju "redogöra" för vad som har hänt i mitt liv de senaste åren. Å andra sidan så känner jag mig ganska tillfreds. Jag har det jobb jag vill ha, jag har min son... Är det kanske barn nummer två som jag inte riktigt är färdig med? Det finns en risk att det är bilden av tvåsamheten som jag känner mig pressad att visa upp. Den där tvåsamheten som jag inte ens är riktigt säker på att jag verkligen vill ha. Borde göra upp med den där bilden en gång för alla. Kanske genom att börja med att stolt redogöra för hur bra jag ändå har det? Ja, bortsett från grannen där uppe då...

Aningens trist

Ytterligare en vecka har gått med hysteriskt mycket snö och ständigt grå himmel. Sonen har åkt iväg till sin far över helgen. En väninna sover över i sonens rum, hon går upp så pass tidigt på dagarna att hon behöver stupa i säng vid den här tiden.

Sitter uppe och lyssnar till grannen ovanför. Hög musik. Problemet med att ha gått och ringt på där tidigare är att numera blir hans höga musik mer av en personlig skymf mot mig. Egentligen är det förstås inte så. Det är en ung kille, självklart kommer han att ha hög musik på ibland. Men jag vet att han vet att jag tycker att det är för högt. Jag vet ju också att han struntar högaktningsfullt i att jag tycker att det är för högt just nu.

Just nu känns livet aningens trist. Som vanligt det här med att inte riktigt ha något att se fram emot. Måste skapa något att längta till. Tror dock att det främst är vädret som drar ner mig. Kunde inte gå min morgonpromenad i morse eftersom det blåste så fruktansvärt. Bara jag får promenera lite grann på mornarna så mår jag mycket bättre. Kanske borde börja föra statistik över det där och se ifall det finns ett tydligt samband mellan promenad och mitt mående.

Obehagliga minuter

När jag hämtade sonen från skolan idag så stötte jag på dagismamman som jag var ute med för ett par helger sedan. Det visade sig att hon hade missuppfattat mig/eller jag henne och att hon hade blivit lite sur på mig. En känslig situation och jag kände att det var viktigt att få klara ut det.

Samtidigt ville sonen visa mig någonting som de hade byggt i snö på skolgården. Jag gjorde ett tecken till sonen att han fick vänta lite. Samtalet tog sin tid och sonen väntade och väntade. När jag väl hade pratat färdigt så var skolgården alldeles tom. Tittade mig omkring efter sonen men han var helt borta. Började leta efter honom, men han fanns ingenstans. Efter att ha varvat skolan ett par gånger fick jag en obehaglig känsla i magen. Jag ropade och ropade. Ju längre tiden gick desto mer desperata blev mina rop. Vad gör man när barnen försvinner. Övervägde att ringa polisen, men inte kan man ringa polisen för att ens barn varit borta i 10 minuter? Dagismamman kom tillbaka med sina barn och hjälpte till att leta. Barnen sprang upp till andra skolgården för att se om han fanns där.

Tillslut hittade de sonen som satt och tryckte bakom en trappa. Han hade blivit sur för att han inte fått någon uppmärksamhet och kanske lite rädd för att komma fram när det blev sådan uppståndelse. Jag blev oändligt lättad, arg och tacksam. Just denna dag hade jag haft ett samtal med en förälder som förlorat sitt barn på liknande sätt, vilket också påverkade mig i den här situationen. Det är något av det mest skrämmande jag kan tänka mig.

Efter denna dramatik skulle vi iväg och träffa min mor och min syster för att äta Semla på fint konditori. Vi var inte riktigt upplagda för det någon av oss. Jag tror att vi var lite skärrade båda två. Semla blev det dock ändå och kvällen slutade tämligen harmonisk. Men det var ett par riktigt obehagliga minuter där under eftermiddagen.

En söndagsrapport

Tog en liten paus från bloggandet. Ingen särskild anledning, det mer bara blev så. Konferensandet gick bra. Det var bondingtema och föreläsningar om hur vi som grupp skulle kunna stärkas. Vi fick lösa mysterium i Da Vinci-kodanda - mycket trevligt. God mat, hotellfrukost, eget hotellrum med hotellakan och tv på rummet. Inte mycket att klaga på. Den här nya gruppen som vi tillhör nu verkar dessutom trevligare än den förra gruppen. Jag behövde inte slå mig in på samma sätt som vid förra konferensen, även om jag fick jobba ganska hårt även denna gång på att ta plats. Chefen blev lite för full, det var väl det enda anmärkningsvärda. Lite pinsam stämning dagen efter...

Helgen har spenderats i hemmet tillsammans med sonen. En väninna kom över igår och tittade på melodifestivalen med oss efter traditionell tacomiddag.

För några år sedan så insåg jag att jag måste ta makten över alla-hjärtans-dag-konceptet. Jag samlade följaktligen ihop mina singelväninnor och anordnade pysselkväll med kärlekstema. Detta pysselkoncept har vi hållit fast vid, så även detta år. Igår var vi iväg till Panduro och införskaffade pyssel. Numera är det bara sonen och jag, vi har även gått ifrån kärlekstemat. Så idag har vi gjort så minimagnetmonster av ulliga bollar utifrån färdig byggsats. Från början ingick även små chokladhjärtan som ingen egentligen tyckte om och som nu är utbytta mot en ask Noblesse (som i och för sig inte har något som helst hjärttema, men som är ack så mycket godare).

Inte minst så har jag införskaffat mig en ny mobil denna helg. Nu är det tänkt att jag ska kunna fota med mobilen på ett annat sätt. Aningens besviken på kameran är jag, den var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Hoppas att det blir hyfsade bilder ändå så att man kan ha någon glädje av den.

Det har varit ganska lugnt i helgen grannmässigt. Någon två våningar upp hade fest så att fönsterrutorna skakade igår, men det inträffar inte så ofta så jag kan ha visst överseende. Grannen ovanför har varit förhållandevis tyst de senaste kvällarna och löpte/löper amok först idag med sin höga musik. Grannen bredvid har faktiskt varit skötsam sedan sommaren. Skulle bara grannen ovanför flytta så skulle det bli helt okej att bo här. Det verkar dock inte så troligt än på ett tag, han verkar förbli singel. Lustigt att jag sitter här och hoppas att han ska träffa någon. Just nu sitter jag knappt och hoppas att jag själv ska träffa någon. Borde nog få lite ordning på mina prioriteringar..

Ännu mer konferensande

Fortsatt effektiv. Imorgon ska det konferensas med övernattning och hela paketet. Kick off för nya organisationen.. Jag är sådär entusiastisk Det var inte så förfärligt länge sedan vi konferensade sist. En heldagskonferens är helt okej, t o m trivsam. Men vi ägnar oss åt lunch-till-lunch konferenser och jag är inte helt med på det konceptet.

Sonen ska sova hos bästis pappa. Nu är han orolig över att även den tredje vännen kommer att vara där (varpå han blir utanför). Sonen har inte vågat fråga bästis om detta eftersom han är rädd för att hon då ska tycka att det är en utmärkt idé att även bjuda in den tredje vännen. Detta resulterar förstås i att sonen absolut inte vill övernatta hos bästis.

Risken är dessvärre stor att hans farhågor stämmer. Den tredje vännens pappa ringde mig för några dagar sedan och ville att hon skulle vara här just den kvällen. Det kunde hon förstås inte eftersom jag konferenser, men oddsen att hon istället hänger med till bästis pappa är ganska höga.

Jag har dock ingen som kan ta honom annars, så jag är rädd för att han måste sova över hos bästis ändå. Sonens pappa bor alldeles för långt bort för att sonen skulle kunna vara där över en vardagsnatt.

Full pizzakvot

Kära nån vilken effektiv dag. Är fortfarande alldeles uppe i varv. Har fått mycket gjort på jobbet, betade av säkert halva min att-göra-hög. Hämtade sonen och åkte genast iväg till biografen. Såg på "Prinsessan och grodan" tillsammans med min syster. En söt film, tecknad - precis som de gamla Disneyfilmerna. Jag råkade dessvärre sova bort en stund mitt i filmen, men uppskattade den ändå.

Efter filmen begav vi oss iväg till systern. I vår iver att vara effektiva ringde hon sin sambo och bad honom beställa pizza åt oss, så att vi lätt och smidigt skulle kunna plocka upp dem på vägen hem. Efter en bussfärd och en stunds pulsande i snön kom vi äntligen fram till pizzerian. Aningens förundrade över att de inte hade hunnit börja med pizzorna ännu, men vi ville inte gärna ställa till någon scen utan sätter oss snällt och väntar. Efter en stund dyker den oundvikliga frågan upp - det var väl hit sambon hade ringt och beställt pizzorna? Systern går ut och ringer upp sambo.

Nej, det var förstås en annan pizzeria som han hade ring till. Systern iväg med sonen i släptåg för att plocka upp även dessa pizzor, medan jag väntar på att de pizzor vi beställt själva blir klara. Vi var överens om att man inte gärna kan strunta i att betala för beställda pizzor. Planen är sedan att jag ska möta upp dem där vid den andra pizzerian.

Men ingenting ska vara enkelt. Väl framme vid den andra pizzerian inser jag att varken syster eller son är där. När jag så ringer upp syster visar det sig att pizzorna har beställts på en helt annan pizzeria än den jag trott. Jag befinner mig alltså vid en tredje pizzeria. Inne på den tredje pizzerian är man mycket nyfikna på varför jag står utanför dörren med två pizzakartonger tillhörandes en annan pizzeria (från den första pizzerian). Någonstans här är jag åtminstone tacksam över att jag inte gick in och frågade om förbeställda pizzor (vilket var min ursprungliga plan). Risken hade varit att jag hade fått med mig ytterligare ett par pizzor och det kändes lite som om kvällens pizzakvot var full.

Gitarrtema

Lite låg över det gamla vanliga. Ont i ryggen och irriterad på grannen ovanför. En vacker dag börjar jag att hata honom om jag inte passar mig. Han lever ju i total ovisshet och harmoni. Lite dumt att jag går och sliter ut mitt hjärta och psyke på att uppröra mig här nere. Försöker styra mina tankar men det är svårt. Nu är jag ju redan inne i irritationen, den är svår att ta sig ur.

Tre veckor kvar till andra intagningsprovet till ytterligare en skola för sonen. Här kräver man att barnen kan dansa efter koreografi, det tror jag inte blir några problem. Men man ska även sjunga och gärna spela något instrument. Sonen spelar ju nu inga instrument. Han kan spela lite sånger med pekfingret på sin keyboard, men inte mycket mer. Är man överdrivet optimistisk ifall man tror att man kan lära honom lite gitarr på tre veckor? Jag väljer att tro att det går.

Timmar som bara avlöste varandra

Hemmakväll framför tv:n. Egentligen inte självvalt. Jag hade nog hellre gjort någonting idag. Å andra sidan så har jag inte ansträngt mig särdeles mycket för att något ska hända. Timmarna bara avlöste varandra och plötsligt var det snudd på kväll.

Det blev lite pinsamt med dagismamman förra helgen. Jag - uppenbarligen en smula självgod - trodde ju att hon kanske inte vågade fråga mig ifall vi skulle göra något. Jag skickade därför ett sms men hon svarade aldrig och därmed så blev situationen en aning krystad. Jag såg henne flyktigt nu i veckan och vi hejade (hon satt i sin bil). Nu har vi hamnat i den där lite spända situationen när vi träffas. Ska hon be om ursäkt för att hon inte svarade på mitt sms? Ska vi låtsas som ingenting? För min del så är det ingen stor grej, men jag fortsätter i min självgoda anda och inbillar mig att det är det för henne. Det känns inte som att det är läge att skicka ytterligare ett sms även denna helg hur som helst.

Grannen (min vän grannen) är uppslukad av sin förälskelse och har knappt synts till de senaste veckorna. Övriga oväsenframkallande grannar har lyst med sin frånvaro ikväll och det har varit alldeles tyst här hemma. Positivt är att jag har betydligt mer energi den här helgen än jag hade för en vecka sedan. Ikväll blir jag nästan rastlös av att sitta i soffan. Förra helgen hade jag knappt ork att ta mig ur den.

Mittemellansits

Sonen hos sin pappa även denna helg. Kvällen har spenderats på en restaurang tillsammans med barndomsvännen samt en annan vän som är tillbaka från tonårstiden. Lite kul att vi kan sitta och äta tillsammans nu fast det är över 20 år sedan vi träffades första gången. Jag känner mig så bekväm i den konstellationen

Just nu är det lite körigt med nyare relationer. Det har varit en turbulent tid på jobbet. Bortsett från att det har varit en hektisk period jobbmässigt så har vi även omorganiserats, flyttat och slagits ihop med en annan grupp och därmed nästan dubblerats. Den andra gruppen är ingen homogen grupp utan kommer från olika håll där flera är helt nya.

Hittills har vi inte heller haft något kök eller gemensamt utrymme utan varit tvungna att splittras vid lunchen och återgått till våra gamla arbetsplatser. Det har inte funnits möjlighet att sitta ner och prata eller fika tillsammans. Lite märkligt att stöta på nya kollegor i korridoren, men inte ha något forum där man kan sitta ner och prata naturligt. Nya chefen är förhoppningsvis bra, men hon har inte heller haft något rum eller sittplats och har därför lyst med sin frånvaro.

Det är alltså lite rörigt socialt på jobbet kan man lugnt säga. En av de nya kollegorna är en gammal kollega från mitt förra jobb som alltså ska mixas in i den nya konstellationen Jag känner att jag hamnar lite mittemellan min bundsförvant som jag fått på nya jobbet och denna gamla kollega. Vi har nog på sätt och vis varit en lite splittrad grupp även innan sammanslagningen. Vi har varit uppdelade i subgrupper eller snarare grupper av par. Även om stämningen har varit trevlig och avslappnad tidigare så har vi ändå varit lite spretande.

Det har t ex inte varit så att alla går och äter lunch och frågar vilka som ska med och äta. Utan mer så att man frågar någon speciell och så gäller det att hålla utkik efter när de andra går och äter. Jag insåg ganska tidigt att ingen skulle komma att fråga mig ifall jag ville gå med och luncha utan jag fick själv ta initiativ. De flesta samlas ändå i samma lunchrum tillslut så det är inte så att vi försvinner iväg på olika restauranger. Men just på luncherna har det blivit lite körigt senaste tiden med nya och gamla kollegor.

Jag är rädd om min relation med bundsförvanten, men jag är inte säker på att hon helt går ihop med gamla kollegan. Jag är dock mån om att gamla kollegan inte ska känna sig utanför nu när hon kommer ny till jobbet. Idag kom gamla kollegan in till mig och undrade lite om bundsförvanten inte tyckte om henne. Jag försökte förklara bakgrunden lite grann och att vi liksom har hållit ihop och att bundsförvanten kanske är rädd att förlora det. Men jag vet inte om jag nådde riktigt fram till gamla kollegan.

Kanske blir det lättare när vi får ett gemensamt lunchrum och när gamla kollegan hittar sin egen plats i gruppen. Min farhåga är väl kanske att hon inte riktigt kommer att hitta sin plats i gruppen. Jag hoppas att hon bevisar mig fel, annars riskerar jag att fastna i den här mittemellansitsen.

Dagar som skiljer sig åt

Det slog mig just hur tacksam jag är över att jag har ett hyfsat aktivt liv. Även om det inte händer något stort och energigivande. Men jag går till jobbet, alla små händelser där som formar dagarna så att de är helt olika varandra. Sonen och allt runt omkring honom. Dagarna skiljer sig åt och likaså åren. En tisdag är en komplett annorlunda dag jämfört med en lördag i mitt liv. Det är ju ingen självklarhet att det är så. Just nu lever jag den sortens liv och jag borde nog passa på att vara lite tacksam för den här tiden.

februarivinter

Andra intagningsprovet klart. Sonen var så nervös innan han skulle in. Jag ångrade lite att jag hade gått med på att han skulle få söka hit. Å andra sidan så måste han väl få försöka ifall han nu verkligen vill gå här. När han väl kom ut från klassrummet så var han så lättad och nöjd med sig själv.

Jag hoppas att han kan se det som att han var väldigt modig som vågade försöka överhuvudtaget, ifall det nu skulle visa sig att han inte kommer in. Är så rädd att han ska behöva känna att han inte duger ifall det skulle bli så. Det har ju inte alls med honom att göra egentligen utan är helt beroende av vilka andra barn som råkade söka samtidigt med honom just detta år.

Och utomhus bara fortsätter det att snöa. Det var så här jag minns vintrarna från när jag var liten. Det var snö mest hela tiden. Smutsbeige snö i drivor hemma i förorten. Slask på gatorna inne i stan men med små glimtar av vit snö på hustaken. Grå himmel. De röda kälkarna som var obligatoriska på varje lekplats. Där kälken var sammankopplad med en metallbjälke till en mittstång som fick kälken att snurra runt, runt i uppkörda isiga spår i snön. Vintrar som i efterhand framstår som en evighetslång ferruaritisdag. Det är precis så det ska vara. Det är då man till fullo kan uppskatta slutet av mars, när snön är på väg att smälta bort i den försynta vårsolen.

Apropå stövlar

Ska försöka komma ihåg att det här egentligen var en helt okej dag. Sonen var på det första intagningsprovet och verkade ha tyckt att det var roligt. Det är väl egentligen det som är viktigt, att han tycker att det är kul. Hann dessutom tillbaka till jobbet innan resten av kollegorna kom tillbaka från sitt möte, bra tajming. Imorgon är det sista intagningsprovet för denna skola, jag hoppas att sonens goda humör håller i sig.

Pappa Stövels son var på samma intagningsprov. Tyvärr var det Mamma Stövel som var med idag. Pappa Stövel fick sitt namn utifrån att han var typen som utan att tveka skulle kunna sätta på sig ett par gummistövlar och traska runt i stan med. Jag tycker att det är ett lite sympatiskt drag. Mamma Stövel är ungefär så långt ifrån gummistövlar man kan komma. Det framstår som fullt rimligt att de valde att separera (och då inte enbart utifrån gummistövlarna).

Apropå stövlar... Eftersom jag var så pass uppretad på min granne igår så bestämde jag mig för att googla honom. Hittade honom tillslut och upptäckte då att han hade varit sjukskriven de sista månaderna. Det kan väl ge en viss förståelse till varför han har spelat musik hela nätterna och sällan lämnat lägenheten. Till min stora lycka upptäckte jag även att han nu var tillbaka i arbete igen. Det var en sådan lättnad och jag tänkte att äntligen kan vi gå tillbaka till hur det var förut. Därför var det med dubbel besvikelse jag insåg att ingenting har förändrats och det är fortfarande hög musik på hela kvällen.

Eller nej, nu skruvade han ner musiken en aning. Jag hör den givetvis fortfarande, men inte fullt lika högt. Klockan är elva och han tycker förmodligen att han är genomgod och omtänksam som besluter sig för att dra ner volymen nu när folk eventuellt kan börja bli trötta. I hans värld finns det nog ingen som kan tänkas gå till sängs innan dess. Nä, lung och fin nu. Måste tänka snälla tankar. Tacksamhet och livet som vände till det bättre. Får inte glömma det. Tacksam, tacksam, tacksam...

Kanske vänder det nu mot alla odds?

Lite bättre idag ändå. Inte så att det har hänt något särskilt egentligen. Det har inte dykt upp något mer att se fram emot. Men läget känns aningens bättre. Jag hoppas att det håller i sig. Man undrar vad det är som styr dessa humörsvängningar. Hormoner är väl förstås en rimlig chansing, men jag tror inte att de är inblandade just nu. Men vad vet man egentligen.

Grannen ovanför har kommit tillbaka med buller och bång. Han måste ha varit bortrest. I natt vaknade jag av att han skruvade upp volymen vid två-tiden och nu har han precis startat igen. Den senaste tidens frist och trenden att skruva ner volymen vid tio verkar nu vara förbi. I natt löste jag det hela med att stoppa in öronproppar. Jag orkar inte gå upp dit någon mer gång känner jag i nuläget. Det verkar inte heller göra särskilt stor nytta. Trots detta så är jag alltså på aningens bättre humör, det är ju märkligt.

Imorgon är en stor dag för sonen, då är det dags för det första intagningsprovet för potentiella nya skolor. Egentligen tycker jag att konceptet är helt galet. En så liten parvel som ska behöva bevisa att han är tillräckligt bra för att kvala in. Den här skolan är inte min idé, men sonen vill så gärna gå där att jag inte har hjärta att göra annat än att stötta honom i att försöka. Han har en kompis som går där redan och en annan som liksom sonen ska söka imorgon.

Försöker förbereda sonen på att det endast är ett fåtal elever som kommer in och att de flesta får nej. Egentligen tycker jag att de kan flyga och fara allihop om de har mage att neka min son att bli antagen. Risken är dock stor att de kommer att göra just det. Känner att jag tycker riktigt illa om dem redan nu. Härlig start på den fortsatta skolgången.