Tiden har gått och såren är läkta

Livet ter sig aningen ljusare. Insåg med förskräckelse att det bara är sex veckor kvar till första advent och att jag inte kommit någon vart med lägenheten. Panikringde snickare och är nu desperat efter en golvläggare. Jag vill ju kunna julpynta här hemma. Så förfärligt trist att fira jul bland alla flyttlådor. Sonens rum är fortfarande det enda rum som ser lite anständigt ut.

De senaste veckorna har enbart gått ut på att hålla stressen i schack och hjärtat i någorlunda form. Nu är i alla fall knölen i ryggen borta och jag väntar på besked om prover. Operationen blev ett utdraget trauma, vilket inte alls var meningen. Men eftersom jag (givetvis) befarade att jag skulle bli förlamad så måste man ju säga att det var ett än så länge positivt utfall ändå.

Såg förresten T igår, vars agerande låg bakom att jag startade denna blogg i ren hjärtekrossadpanik. Han dök upp på min arbetsplats - mitt territorium - varpå jag blev helt tagen på sängen. Jag tror att han låtsades att han inte såg mig. Men det känns helt okej, tiden har gått och såren är läkta. Det finns dock en klar risk för att han kan dyka upp igen under hösten och det stör mig lite, eftersom det innebär att jag inte kan gå till jobbet sådär usel-dag-sunkig som man gör ibland. Ett uns av sårad stolthet lever uppenbarligen kvar trots allt...

Lite småjävligt känns det just nu

Fortsätter på min deppiga period. Jag har fortfarande jätteproblem med grannarna. Det är en granne som har fest majoriteten av alla fredagar och lördagar. Oftast går de ut vid 10-tiden, men det spelar inte så stor roll eftersom det är så högt hela kvällarna så det går nästan inte att vara hemma. Musiken och skriken överröstar tv:n och det är svårt att hålla en konversation när sonen är hemma.

Det är alltså helt ohållbart och jag vet inte vad jag ska göra. Jag törs inte knacka på och säga till när de är ett helt gäng som är berusade och skriker allt vad de kan därinne. Mitt mål är att försöka haffa grannen någon vardag när han är nykter. Det är verkligen inte roligt det här.

Skitstressad över jobbet och jag har svårt att koppla av. Hjärtat tickar på för snabbt och jag får ingen ro i kroppen när det håller på så där. Därför blir det ännu värre när jag inte ens kan få koppla av här hemma. Sömnen påverkas och jag vaknar upp i ottan och kan inte somna om. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Nu behöver jag verkligen stöttning. Mamma och hennes man försöker efter förmåga - vad skulle jag göra utan dem?? Ska åka iväg och köpa en tack-för-hjälpen-present i form av en upplevesle till dem idag.

Mustumme!

Musarm!!!! Herrejisses, jag har slitit ut min arm med en massa oftast helt menlöst surfande. En aning bittert måste jag säga. Egentligen är det inte armen jag har slitit ut, utan handen. Framförallt min lilla tumme. En utsliten tumme... Vad gör man då som administratör? Livet har stannat av en smula

Utöver det ett abrupt uppvaknande rörande mitt jobb. Jag går runt på tå för att känna av att ingen annan begår några misstag eftersom risken är överhängande att jag får skulden om så sker. Vad är det för arbetsvillkor? Just nu är jag lite less, det måste jag tillstå. Och jag orkar inte ta tag i någonting utan tänker unna mig att vara lite nedstämd, bitter och gnällig en period. Så så!

Höger hand på retreat

Är tillfälligt (förhoppningsvis) handikappad och skriver genom en mycket klumpig vänsterhänt pekfingervals. Helt slut i vänsterhanden efter några dagar så här. Tröstar mig med att jag övar upp vänster hjärnhalva o kreativitet o allt det där...

Singelmammor och Hägglund

Såg just på första avsnittet av tv-serien "Singelmammor". Det var tacksamt att mammorna inte var olyckliga med sin livssituation och bara satt och väntade på att en man skulle komma och rädda dem tillbaka till det "riktiga" familjelivet. Det var nämligen min största farhåga. Sedan kanske det var en slump att två av mammorna hade fått barn redan som tonåringar, det känns som att det numera är relativt ovanligt bland föräldrar i större städer.

En anmärkning som jag har är att ingen av de tre hade ett jobb och en stabil ekonomi. Det är förstås positivt att man visar på att ensamstående oftast har sämre ekonomiska förutsättningar, men kanske någon kunde ha haft det hyfsat ekonomiskt ställt. Inget ont om de mammor som medverkade utan snarare en lite snedvriden casting enligt min mening. Men helhetsintrycket var ändå att det var tre kvinnor som var rätt nöjda med livet - kul! Jag kommer att fortsätta följa serien.

Om man läser Göran Hägglunds uttalande i samband med en artikel i Sydsvenskan så får man lätt intrycket av att det är provocerande om ensamstående föräldrar har det för bra ekonomiskt ställt. Kanske har det fenomenet också påverkat castingen till "Singelmammor"? Finns det ett intresse hos samhället att behålla bilden av den ensamstående mamman som olyckligare (mindre bemedlad) än kärnfamiljsmamman.

Göran är enligt min mening ganska tydlig med att det bör vara en klar ekonomisk skillnad mellan de olika familjeformerna. Vilket också betyder att det bör vara en klar skillnad på att som barn växa upp i en kärnfamilj gentemot hos en ensamstående förälder. Men hur motiverar man det förhållningssättet gentemot barnen?

Egocentrerade grannar

Jag har någon granne som för ett herrans oväsen just nu (klockan är 23:43). Det låter som någon form av tv-spel, det skjuts, skriks och har en tung bas som någon sorts bakgrundsmusik. Uppenbarligen känner denna granne att det blir betydligt coolare att spela om man skruvar upp ljudvolymen okristligt högt. Vad gör man? Jag har varit ute i porten ett par varv för att lyssna om jag åtminstone hör vem det är som är problemet, men ljudet kommer och går och än har jag inte lyckas lokalisera det.

Jag är inte helt säker på vad jag skulle göra om jag nu insåg vem det är som spelar heller. jag hade förmodligen bara lommat ner till mig igen med den enda fördelen att jag nu hade ett namn på irritationsmomentet. Jag tror inte att jag kan bo så här, men jag är osäker på vad jag ska göra åt det. Kanske gå med i styrelsen och se om det är ett problem för andra också? Jag som tänkte att jag skulle hålla mig utanför styrelsen den här gången. Hoppas, hoppas, hoppas att denna (unga?) coola granne skaffar sig en flickvän/pojkvän och hittar andra hobbies, eller skaffar sig ett jobb som försvårar att den coole sitter uppe på nätterna med tv-spel på högsta volym. För det här kommer att bli ohållbart.

Hälsa och Svenska hjärtan

Sonen är otäckt sjuk. Han hostar så att han kräks och ibland befarar jag att han inte ska få luft. Det är sådan ångest att inte kunna hjälpa honom. Om det inte har vänt imorgon så går vi till läkare. Kikhosta borde han vara vaccinerad mot, kan man få det trots att man är vaccinerad måntro? Åter en påminnelse om att det är hälsan som är det absolut viktigaste. Vad spelar karriär och kärleksliv för roll när ens barn är sjukt? Eller om man själv är sjuk för den delen. Jag har inte helt släppt oron för knölen. Nu när sonen lyckats somna så har hostan åtminstone dämpat sig, det borde väl innebära att det inte är akut i alla fall.

Idag har jag kommit över en dvd med Svenska Hjärtan. Jag dyrkade redan som tonåring denna serie och spelade in varje avsnitt på video som sedan sågs om gång på gång på gång. Det här är kvalité! Den här tv-serien har bidragit till min bild av vuxenlivet och jag förundras än idag över träffsäkerheten när det kommer till att skildra vissa av karaktärerna. Carin Mannheimer måste vara något av ett geni i sin genre.

Tillställningspanik

Det gick sådär för sonen i det fortsatta triangeldramat. Jag fick hämta honom lite tidigare eftersom han kräktes... Osäker på om det var någon tillfällig åkomma eller om det var så hög anspänning att han kräktes av den orsaken. Enligt sonen så hade det gått bra, jag får väl tro på honom - vad annat kan jag göra?

Just nu är jag lite bekymrad över en tillställning som jag ska arrangera. Den ska hållas i en offentlig lokal och jag kan inte hålla i den ensam eftersom uthyraren kräver att minst två människor är aktiva på två olika ställen samtidigt. Jag har frågat ett par vänner och min syster men ingen av dem kan ställa upp och jag börjar få panik. Vad i all världen gör jag annars? Tillställningen måste genomföras eftersom folk redan är inbjudna. Det är vid sådana här tillfällen jag kan sakna att ha en partner. Det är faktiskt inte särskilt ofta jag gör det, ofta kan jag t o m glädjas åt att vara själv (ensam vuxen menar jag då förstås). Men just vid de här tillfällena så känns det lite kymigt. Ja, då och när det kommer till bebisproduktion samt ekonomi.

Triangeldrama

Sonen är del i ett triangeldrama i skolan. Hans kompis - som han hängt ihop med mycket, har det senaste året börjat vara med en annan. Det här föranledde en kris i våras när sonen inte längre hade någon att leka med. Den andre vill inte att kompisen umgås alls med sonen längre (förmodligen rädd för konkurens). Kompisen har hamnat i mitten och vågar inte säga nej till den andre.

Imorgon ska sonen hem till den andre för att de ska leka tillsammans alla tre. Vi får se hur det går. Jag är lite rädd för att sonen ska bli besviken. Men det känns bra att alla föräldrar samarbetar för att göra det lättare för barnen. Jag tvivlar dessvärre på att den här konstellationen kan bli något bestående. Jag hoppas att sonen kommer att hitta en ny trygghet i skolan när höstterminen börjar.

Ytterligare barn?

Har tagit hand om sonens kompis i ett par dagar. Det har varit riktigt trevligt att ha de här båda två. Tankar på att skaffa en tvåa kommer upp igen. Det här är ju riktigt svåra frågor. Ska jag sitta här och hoppas att det dyker upp en lämplig pappa inom en snar framtid? Eller ska jag ta tag i barnbiten själv? Jag är nog egentligen inte typen som finner mig i att sitta tillbakalutad och vänta på att livet ska lösa sig självt. Det har aldrig fungerat särskilt bra för mig.

Det är tunga etiska ställningstaganden som måste göras här så att jag är helt säker på var jag står. När det kommer till andras ställningstaganden bekymrar jag mig föga, lev och låt leva. Men för min egen och eventuella barns skull så måste jag vara helt genomtänkt och säker. Just nu är jag mest rädd inför tanken. Både för tanken att vara helt ensam med ett barn och för tanken att jag kommer att ångra mig om jag inte gör något.

Tomt igen

En första semesterdag. Vi har sprungit runt i affärsmeckat utanför staden och jagat runt efter leksaker och tittat på möbler. Jag är helt, komplett slut. Sonen vill ha en elektronisk leksak i födelsedagspresent som dessvärre ligger utanför min budget. Så belastad av mitt dåliga samvete så har jag nu köpt så mycket födelsedagspresenter åt sonen att det nästan är uppe i samma summa...

Nu har han försvunnit iväg hem till bästisen och helt plötsligt är det lika tomt igen här hemma. Det är en sådan skillnad, med eller utan barn. Jag uppskattar verkligen att ha barn hemma. Nu är det väl i så fall hög tid att börja fundera på ifall det ska bli några fler barn.

Nya tider, mindre irritation.

Så är han äntligen hemma igen. Alldeles solbränd, kanske lite längre och numera också nästan simkunnig! Jag är så stolt över den ungen! Det är lite festligt att barn i alla tider har lärt sig krypa, gå, prata etc. Men med ens egna unge så är varje litet steg i det närmsta ett mirakel.

Sonens pappa frågade idag ifall han kunde ha sonen nästa helg. I vanliga fall hade jag blivit sjukt upprörd (i det tysta givetvis) över att han tycker att det är självklart att han har sonen tre eller fyra helger i rad på sin semester. Men när jag har semester så är det lika självklart för honom att han ska ha varannan helg.

Nu tänker jag dock försöka bryta destruktiva tankemönster. Det ligger helt enkelt på mig att i så fall stå upp för att jag också vill ha obrutna semestrar. Det leder ju inte till något gott överhuvudtaget att jag går och retar upp mig på att han inte förstår vad jag vill - utan att jag berättar det. Irriterad kan jag bli först när jag stått upp för mig själv och ändå inte får någon respons. Nya tider, mindre irritation.

Ingen dag kvar alls! Liten son sitter på golvet nedanför och bläddrar i tidningar. Ren, pur lycka.

En stad i regn

Jag blir glad när det regnar... Jag är definitivt en regnmänniska. Jag älskar att vara ute i regn, att sitta inne när det regnar, att sitta på café när det regnar, att åka buss när det regnar... Uppskattar regn så att säga.

Idag var jag runt och letade födelsedagspresenter till sonen efter jobbet. Traskade runt i city med toktunga och otympliga kassar och gick från affär till affär i hellregn utan paraply. Det är förresten ett av de tillfällen jag inte nödvändigtvis uppskattar regn. Jag tycker att det är vansinnigt obehagligt att bli blöt om fötterna.

Efter att ha pustat ut hemma så var jag tvungen att gå ut i regnet ytterligare en gång för att lämna tillbaka en alldeles för sen film (Woody Allen - som jag inte hann titta på den här gången heller). Denna gång utrustad med stövlar och paraply och det var så alldeles, alldeles underbart. Nästan folktomt på trottoarerna, regnet som öste ned och himlen som färgades svagt rosa precis innan det ska börja skymma. Gatlyktor som reflekterades i den våta asfalten, höga inplanterade ensliga träd som böjde sig för vinden. Ett grått dis över det upprörda vattnet som slog mot kajen på andra sidan. Och som en kuliss till allt detta reste sig byggnaderna från sekelskifte och funkistid om vartannat. Det var så vansinnigt vackert att jag blev alldeles gråtfärdig. Jag är och förblir en stadsbo .

Imorgon kommer han äntligen hem! Inte ens en hel dag kvar, nu är det bara timmar kvar till lillungen är hemma igen.

Slutkörd

Jobbat med väggarna från morgon till kväll idag. Jag är helt slutkörd, matt i hela kroppen. Ska upp och jobba imorgon men skulle behöva minst åtta timmars sömn efter idag. Imorgon måste jag leta födelsedagspresenter åt sonen. Det är verkligen desperat att leta presenter sista dagen. Sonen fyller år under vår semester, så hittar jag inget imorgon så måste jag ta med honom på presentshoppingen. Det har jag i och för sig gjort förut, men det blir lite knepigt.

Nu är det bara en hel dag tills sonen kommer hem, helt otroligt!

Smutsigt gulvita väggar...

Det har regnat nästan hela dagen och jag har lyckats hinna med en första strykning av väggarna. Det i kombination har bidragit till att det är så fuktigt här inne att det t o m är imma mellan fönstren. Färgen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag är rädd att det blev mer åt gammal-och-smutsig-vit-färg snarare än ljusgult-åt-vanilj-eventuellt-lime-hållet som det var tänkt. I relation till att jag har en knöl på ryggen känns det i och för sig ganska orelevant.

Idag har jag kommit till ro med att jag måste tro att det är en ofarlig knöl jag har. Jag orkar inte ta in att det skulle kunna vara något annat. Jag får inte glömma bort att vara tacksam för allt jag har i mitt liv om det visar sig att det inte var något farligt.

Så fruktansvärt trött just nu. Jag har jobbat nästan hela dagen. Mamma med make dök upp tidigt i morse för att hjälpa till och sedan har jag jobbat fram till tolv med ett snabbt avbrott för en träff med systern. Det ska bli så ofantligt skönt att krypa ner i mina (i och för sig fuktiga) lakan och vila mina trötta fötter.

Två hela dagar kvar till sonen kommer hem. Alltså ungefär lika långt som när han är borta en långhelg från torsdag till söndag.

Kan inte komma till ro

Har fortfarande ångest över knölen i ryggen. Svårt att få energi till att arbeta här hemma. Jag går runt och känner efter i ryggen hela tiden om jag inte känner av någonting. Jag kan inte riktigt komma till ro. Surfar runt på nätet och retar upp mig på meningslösheter, förmodligen ett sätt att kanalisera ångesten på.

Nu vill jag ha hem min lilla unge! Mer än någonsin vill jag ha hem honom. Tre dagar kvar, men just nu känns det på tok för långt.

Upptäckte en knöl

Upptäckte en stor knöl i ryggen sent i går kväll. Jag hade sådan ångest när jag skulle lägga mig att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Sedan har jag gått runt här hela förmiddagen och bara ångestvankat fram och tillbaka i lägenheten. Jag fick en tid hos en läkare efter ett antal oroliga telefonsamtal. Läkaren trodde inte att det var något farligt, men skickar remiss till sjukhuset för operation. Jisses, det vore verkligen katastrof om det skulle visa sig att jag är allvarligt sjuk.

Så får man då tillbaka distansen till alla petitesser man går och upprör sig över. Det är hälsan, bara god hälsa för mig och sonen som egentligen betyder något.

Ett vykort från sonen

Fick ett vykort av sonen idag, eller av sonens styvmamma hur man nu vill se det. Hur som helst så gjorde det min dag. Lilla unge som jag längtar efter dig. Jag kommer nog inte hinna klart med min målning, utan sonen lär få komma hem till den arbetsplats som vårt hem har förvandlats till de senaste veckorna. Men jag bryr mig inte längre. Nu vill jag bara ha hem honom!

Fyra dagar kvar!

Ang rekonstruktion av mödomshinnan

Har funderat kring debatten runt huruvida staten ska finansiera rekonstruktioner av mödomshinnan (som kanske aldrig funnits) hos kvinnor. Jag kan förstå att det blir lite dubbelt att staten ska gå in med pengar som i förlängningen går ut på att hålla en riktigt rubbad tradition vid liv. Men jag blev lite rädd när jag i någon tidning såg att så många politiker tyckte att det skulle vara olagligt. Jag tycker inte att den enskilda kvinnan ska behöva riskera sitt liv för att utgöra ett exempel på att traditionen inte är tolererad i Sverige.

Debatten måste föras på en annan nivå. Förslagsvis genom att man koncentrerar sina insatser på de män (och kvinnor) som förväntar sig att kvinnan ska blöda på bröllopsnatten. Varför är det offret - i det här fallet kvinnan - som ska ta på sig att omvända männen genom att stå upp för samhällets ideal? Men ett första steg var att uppmärksamma det i media, som nu faktiskt skett!

Ett obevekligt randigt tak

Det är något fel på mitt tak! Det måste vara taket... Jag har målat det tre gånger, mammas man har målat det en gång - men det blir ändå inte vitt. Däremot så blir det randigt!! Randigt och fläckigt i vitt och grått. Varifrån kommer det gråa efter fyra målningar med vitt? Och framförallt - hur kan det bli randigt? För att testa så gjorde jag ett rutmönster i taket med rollern. Blev det rutigt? Nix - randigt! Och då är det inte randigt i den riktning jag drog rollern sist. Det är istället de första dragen som liksom gjuts fast i taket och som inte påverkas alls, hur många gånger jag än drar rollern i motsatt riktning. Tro mig att det här frestar på mitt tålamod...

Efter en dust med taket gav jag upp all målning för idag. Ikväll tänker jag titta på en hyrd film av Woody Allen som jag haft liggandes i snart en vecka. Jag har redan lånat den en gång tidigare utan att hinna titta på den. Detta får inte hända igen!

Fem dagar kvar av längtan...

Tvivlar starkt på brun-trots-moln-tesen

Idag nådde jag en peak i tröstlöshet tror jag. Jag skulle alltså jobba hemifrån, men startade dagen med att gå ut och lägga mig på gräsmattan för att förtvivlat försöka få lite färg. Solen gick i moln efter ca 7 minuter och sedan ringer mamma och säger att de är på väg över för att hjälpa till med väggarna. Jag är givetvis artig och trevlig men får inombords panik över att jag inte ens för en liten ynklig timme får ligga i lugn och ro och sola innan det fina vädret är över.

Osäker på om detta är ett symptom för att jag är alldeles för stressad eller om det är ett bisarrt svenskt kulturellt fenomen - den här hysterin över att hinna vara i solen. Försöker sola en liten stund till för man har ju hört att solen tar även om den är helt döljd av moln, även om jag är mycket tveksam. Går slutligen hem och hinner vara hemma i ca 12 minuter så skiner solen som aldrig förr, ironi...

När mamma med make väl dök upp släppte det gudskelov och de hjälpte till med en hel del och jag är helt otroligt tacksam!! Så nu känns det som om jag har kommit någonstans på väggfronten. Jag har även just smörjt in mig med brun-utan-sol, det får bli ett fullgott alternativ denna sommar.

Längtar, längtar, längtar efter liten son. Mindre än en vecka kvar - sex dagar.

En målerisvacka

Jag är så less på det här nu!! Jag jobbar, åker till färgaffärer, tvättar väggar, spacklar, målar... Det känns som om jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Jovisst, väggarna är rena, men det ger ingen större tillfredsställelse i mitt liv. Har fortfarande inte hittat rätt färg till väggen i vardagsrummet - efter sex provburkar!!! Jag är definitivt nere i en målerisvacka just nu.

Jag vill ut i solen innan sommaren har tagit slut. Såg på nyheterna att det varma vädret endast stannar ett par dagar till. Imorgon tänker jag jobba hemifrån. Imorgon tänker jag jobba från gräsmattan här utanför! Imorgon vill jag skita högaktningsfullt i mina väggar!

Men nu, just nu är det bara lite drygt en vecka kvar tills sonen kommer hem. Sju dagar kvar!

Var är Sverker??

Taken är klara! Är mitt uppe i att välja färg till vardagsrummet. Just nu pryder fyra stora färgklickar i varierande grällhet väggen. Och jag är inte riktigt nöjd med någon av dem. Det är ju märkligt hur svårt det ska vara att få fram rätt nyanser. Vem har fastställt färgkatalogen som verkar vara universell här i Sverige?? Denna någon hoppade över alla nyanser mellan nästan-vitt-utan-att-man-ser-vilken-färg-det-är och alldeles-för-stark-färg-när-solen-lyser-på-den. Vadan detta glapp!!! Det är också mycket märkligt att det inte finns någon vit variant mellan kritvitt och Stockholmsvitt. Någon borde ställas till svars! Var är Sverker?

Mår lite dåligt över att jag inte varit ute i solen idag. Jag som inte ens tycker om att sola. Som om man söker fenomen att må lite, lite sämre över...

Jag fick ett sms av sonens pappa. Eller egentligen från sonen, det var han som hade dikterat det. Jag saknar honom så oerhört mycket. Han skrev att han saknade mig. Men jag kände att jag inte kunde skriva att jag saknade honom tillbaka eftersom jag är rädd att han ska bli ledsen och längta hem. Åtta dagar kvar till hemkomstdagen.

Saknar min son

Målar idag. Blev varse hur vansinnigt tidsödande och tråkigt det är att ta bort tapeter, jag hade glömt hur det var. Jag trodde att jag skulle må dåligt över att jag inte hade något särskilt inplanerat ikväll, men det känns helt okej.

Börjar längta mer och mer efter sonen nu, samtidigt som jag är lite pressad över allt som jag borde hinna med innan han kommer hem. Jag har inte hört av dem ännu. Pappan vill inte att jag ringer och hör efter, han skickar hellre ett sms någon gång på eget initiativ. Jag avvaktar några dagar till, sedan skickar jag nog ett sms själv ändå och frågar om de har det bra.

Jag får trösta mig med att hälften av dagarna har gått idag! Nu är det bara nio kvar.

Flertalet vänner har försvunnit

Har suttit ute på en av stadens trevligaste uteserveringar idag med en kollega. Det är första gången vi gör något utanför jobbet. Det var riktigt trevligt. Jag insåg att det var hög tid för mig att börja ta initiativ till att utöka min bekantskapskrets.

Jag har nämligen insett att många av mina vänner försvunnit. I ärlighetens namn så är det nog jag som har försvunnit från de flesta vännerna. Efter att jag fick barn insåg jag hur många jag umgicks med som egentligen mest tog energi från mig. När det mer blir en börda att träffa en vän än något man ser fram emot så är det nog dags att bryta (eller dra sig ur eftersom det dessvärre varit min livsstrategi). Så nu är det dags att ta initiativ till nya bekantskaper.och utöka den lilla trogna skaran. Nästa vecka ska jag träffa en fd kollega. På rätt väg!

Jaha, idag är det 10 dagar kvar!

Att förhålla sig till ex

Tog en sväng ut till till ett affärsmecka för att handla färg idag med fd grannen igen. Vi har haft ihop det ett par gånger under åren och har kört vår relation i botten lika många gånger. Men vi har varit tvungna att förhålla oss till varandra ändå eftersom vi har bott i samma port. Säkert oerhört nyttigt för mig eftersom jag har en tendens att försvinna därifrån och låtsas som ingenting när det går illa. Trots detta är jag nog ändå den sundaste av oss när det kommer till just den biten. Nu är dock relationen helt över och någon återförening är utesluten.

Det är en lite svår balansgång den där relationen. Han ställer upp och skjutsar än hit och än dit. Jag vill absolut inte hamna i någon tacksamhetsskuld och inte heller att han ska känna sig utnyttjad. Jag aktar mig noga att fråga honom om någon tjänst, men å andra sidan så tackar jag ju ändå ja när han erbjuder mig sin hjälp... Men kanske kan det vara viktigt för en människa att få vara betydelsefull för någon annan? Det kan ju fylla en funktion att få hjälpa. Svårt! Jag försöker lösa det genom att hålla mig undan i vanlig ordning, men trots att vi inte är grannar längre så bor vi ju bara ett stenkast från varandra. Jag måste alltså fortsätta förhålla mig till situationen. Sunt!

En tredjedel har gått!! 12 dagar kvar till sonens hemkomst.

Skaffa dig en karl kvinna????

Jag blir alldeles matt när jag läser sådant här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=807356 (artikel i DN angående skilsmässor). Först och främst så är inte forskningen man hänvisar till baserad på svenska förhållanden, varpå den blir väldigt missvisande. Framförallt skulle man lika gärna kunna hävda att studien är ett utmärkt argument till att specialinrikta insatser till t e x ensamstående mödrar så att deras ekonomiska och där med socioekonomiska situation förbättras. Det verkar ju besynnerligt om regeringens enda åtgärd för ensamstående mammor är att de omgående borde skaffa sig en karl??

Det är förstås ett väldigt enkelt sätt att skuldbelägga mamman och en väldigt billig insats från regeringshåll. Med det resonemanget är jag rädd att det inte blir något omtalat skatteavdrag för ensamstående föräldrar. Tvärtom kanske man kan tvinga kvar kvinnor i äktenskap genom att t ex ta bort underhållsstödet? Men kan någon på fullt allvar hävda att det är en bra lösning ur barnets perspektiv?

Är det fortfarande tabu för pappor i Sverige idag att ta ut VAB? Om så är fallet så är det förstås viktigt att det tas upp och att vi arbetar för att det blir socialt accepterat att ta sitt föräldraansvar oavsett kön. Då är det kanske dags att istället ta ett rejält samtal runt jämställdhet. En utmärkt första insats är väl att införa Makalösas föräldras manual för jämställda föräldrasamtal på mödravårdscentraler runt om i landet?

Slutligen så blir jag så trött på att det alltid måste handla om kön. Det borde väl rimligtvis vara viktigast att det finns engagerade vuxna kring ett barn. Om det är två kvinnor eller tre män kan väl knappast vara av avgörande betydelse? Hur resonerar man runt barn till homosexuella då? Förlusten av en föräldrer kan säkert vara svår att hantera, men det känns som en annan fråga än den här.

Satsa på insatser inriktade mot separerade föräldrar av båda könen istället för att försöka stoppa skilsmässor. Folk separerar självklart inte lättvidigt. Få människor som genomgått en skilsmässa har gjort det med en klackspark...

Nej, jag är inte medelålders

Var tillbaka i gamla porten idag, skulle förbi min fd granne. Jag känner mig så trygg i den där porten, så hemtam. Lite sorgligt att se någon annans namn på min dörr. Jag hoppas att samma trygghet kommer att infinna sig när jag går in i nya porten någon gång. Lägenheten är helt okej, men jag är lite osäker vad gäller grannarna. Det är förvånansvärt mycket skrik och stoj och hög musik på kvällarna. När blev jag så medelålders? När började jag kalla 20-åringar för stojiga??? Men det finns någon som på fullt allvar sätter igång och spelar bongotrummor vid tre-tiden på natten. Hur tänker man då? Eller så tänker man inte alls = stojig 20-åring... Jag har en poäng ,medelålders eller ej.

13 dagar kvar, imorgon kväll har jag gjort en tredjedel!!

En trist glaskomplexsituation

Strosade in på jobbet vid 10-tiden i morse, jag arbetar inte heltid så jag brukar inte börja förrän halv tio i vanliga fall heller. Det visar sig att trots att hela huset är nästan helt tömt på folk så är två av mina tre chefer på plats. Lite missnöjda med att jag kom först kl. 10. Så bittert. En så urtrist vecka. Jag och dessa två - ensamma i ett enormt glaskomplex i fem långa dagar...

Dagens positiva inslag är att jag hittade målartvätt på sprayflaska!! Så utomordentligt fiffigt, jag behöver bara spraya och moppa efteråt så kommer väggar och tak vara tvättade på ett kick. Idag ansåg jag mig dock vara ursäktad att inte lyfta ett finger i lägenheten p g a glaskomplexsituationen.

14 dagar kvar!

Så disciplinerad - helt olik mig själv...

Jag har varit så aktiv och disciplinerad idag. Jag har städat och varit iväg med fd grannen och shoppat färg och strosat runt på IKEA. Har dessutom stått i timmar och filat och hackat bort färg, murbruk, allt som lossnat frivilligt av taket i sonens rum. Så olikt mig att sätta igång i så god tid, jag är skyldig allt till mamma och hennes man. Nu verkade de dessvärre inte längre lika pigga på att komma hit och hjälpa till... Huvudsaken är att de pushade mig att kom igång, hoppas att jag orkar hålla uppe tempot. Ska gå tillbaka till jobbet imorgon, ser jag inte fram emot.

15 dagar kvar, har redan klarat av en sjättedel av tiden!!

Cykel och spackel visavi exets bröllop

Var så nöjd med mig själv lite tidigare idag. Jag hade fixat iordning cykeln som jag fått av en vän tidigare i veckan. Jag hade premiärcyklat för första gången på många år. Mamma ringde och sa att hon och hennes make gärna ville hjälpa till med att börja spackla tak och väggar medan jag jobbar nästa vecka. Precis vad jag behövde eftersom jag i ren förnekelse förtränger att det ska vara färdigmålat i hela lägenheten om två veckor. Så snabbt iväg och köpte spackel och kände mig riktigt motiverad att komma igång.

Efter all denna uppståndelse så blev jag sittandes framför datorn ändå hela kvällen. Surfar in på en föräldrasida och upptäcker att ett gammalt ex ska gifta sig här i dagarna. Jag är inte intresserad av honom alls, definitivt inte min typ längre. Men då när det begav sig var han mitt livs största kärlek, ja det är han kanske fortfarande. Jag tror inte att jag har älskat någon man så mycket som jag älskade honom. Och nu ska han gifta sig. Den blivande frun påminner om mig för en sådär 10 år sedan, d v s när jag var i hennes ålder. Lite, det-kunde-ha-varit-jag-känsla. Eller så är det bara en ska-han-gifta-sig,-trots-att-inte-jag-har-gift-mig-känsla! Förmodligen så lutar det mer åt det senaste.

Får försöka få tillbaka fokus på cykeln och på att jag får hjälp med att komma igång med lägenheten! Jag vägrar snöa in på energislukande meningslösheter. Cykel och spackel väger tyngre. Nu har två dagar gått, 16 dagar kvar...

Årets tyngsta dag

Sonen åkte precis iväg till sin pappa för semesterumgänge. Det brukar vara årets tyngsta dag och en start på en lång räcka av nedräknade dagar tills han kommer hem igen. Nytt för i år var att sonen själv inte verkade tycka att det var så jobbigt. Tidigare år har separationen varit ett trauma.

Är lite rädd för att det ska komma en våg av ångest, men än så länge känns det mest tomt. Ensam i nya lägenheten som jag planerat ska vara helt ommålad och klar tills sonens hemkomst. Har ingen som helst motivation utan sitter istället och tristesssurfar och flippar på fjärrkontrollen. Kanske lite rädd för att känna efter precis hur tomt det känns.

I vanliga fall har jag alltid haft någon aktivitet inplanerad denna årets ångestdag, men i år är alla bortresta. Dubbel ensamhet, inte alls bra för hälsan. Skulle kunna åka iväg till mamma, men jag är lite rädd att det blir ännu jobbigare att komma tillbaka till en tom, flyttlådebesudlad lägenhet. Kan inte ens förmå mig att gå och hyra en film. Jag ska ge den numera neddammade gitarren en chans och se om den kan ta mig ur passiviteten. 18 dagar kvar...

Flytt!

Jag ska flytta!! Jag som har gått och dragit i min älskade lilla etta i snart femton år! Sonen kommer att bli hjärtekrossad, han vill inte flytta härifrån. Själv är jag komplett dödsförskräckt och i ett smärre chocktillstånd. Imorgon ska jag skriva på kontraktet. Jag kommer att behöva ta lån, börja betala räntor, göra avdrag och bli rejält vuxen.

Vad har jag gett mig in på? Tänk om jag blir sjukskriven? Kommer jag att gå runt då? Hur i all världen ska jag få ihop allt bråte här hemma? Och vi som ska åka på semester om en vecka!!

Vad är en familj?

Idag fick jag en insikt om föräldraskap och sexualitet. Jag läser en bok av Annika Hamrud - Queerkids, en bok som varmt rekommenderas Hon skriver just om hur starkt förknippade föräldraskap och sexualitet är med varandra. Att det är av stor betydelse hur föräldrarnas sexliv ser ut. T ex om jag som ensamstående förälder flyttar ihop med en ny man så blir han styvpappa till mitt barn, förutsatt att vi har sex förstås. Flyttar jag ihop med en man som endast är en vän, d v s vi har inte sex med varandra så får han inte heller någon officiell titel i relation till mitt barn.

Flyttar jag ihop med min syster så betraktas vi inte som en liten familj, inte heller om jag flyttar ihop med väninnan. Har jag sex med väninnan så blir vi med ens en "regnbågsfamilj". Det som avgör relationen till barnet är alltså vem föräldern har sex med... Dessutom förväntas mitt sexliv påverka hur jag är som förälder. Har jag sex med en annan kvinna så bedöms jag efter helt andra villkor om vi vill adoptera, men har jag sex med en annan man så ökar helt plötsligt min lämplighetsgrad som förälder markant och vi skulle förmodligen inte alls granskas lika hårt...?

Det hela är mycket märkligt eftersom jag alltid tänkt att mitt sexliv och mitt föräldraskap är helt och hållet skilda åt. Hur kommer det sig att vårt samhälle förknippar dessa två aspekter så starkt med varandra när de egentligen inte borde ha med varandra att göra alls?

För tio år sedan

Fick ett brev igår, av en väninna som jag inte hört ifrån på flera år. Vi har delat lägenhet under ett par av de perioder då jag studerat/arbetat utomlands och hon bor fortfarande kvar därborta. Hon skrev att hon var gravid med andra barnet och undrar om jag fortfarande har det lika struligt med män som vi båda hade under den period vi stod varandra nära.

Jag förvånas lite över min egen reaktion över brevet. Jag är förstås glad för hennes skull, men kanske får hon mig att ifrågasätta vad jag har gjort under de senaste åren? Tiden utomlands var en berg- och dalbana mellan känslan av att älska livet och leva det fullt ut varvat med känslan av att vara ensam, utsatt, rädd och ledsen. Det har gått tio år och jag vet inte om jag är idag, där jag trodde att jag skulle vara.

Kanske berör det en öm punkt - att mitt liv idag är lika struligt på mansfronten som då? Även om det idag mest består av stiltje. Inte heller har jag fått mitt efterlängtade barn nr två. Karriären, var det verkligen det här jag ville arbeta med? Mitt ideella engagemang är lite vacklande, vi får se om jag vågar ta tillräckligt mycket plats och om jag har tillräckligt mycket ork att lägga ner på det nya projektet.

Det här är säkert ett lämpligt tillfälle att tänka över vad jag skulle velat skriva i ett brev tillbaka - i den bästa av världar. Kanske någon annan dag. Just nu känner jag mig lite osäker på vad som egentligen är min vilja och vad som är omgivningens förväntningar om ett "lyckat liv". Orkar inte tänka alls denna påskhelg, de här dagarna tänker jag bara leva. Kanske lite som jag gjorde då för länge sedan i ett annat land...

På väg

Den senaste svackan fick mig att i ren desperation ta tag i övriga delar av mitt liv. I en hast blev jag vice ordförande i bostadsrättsföreningen. I samma tempo har jag nu deltagit i en kurs i en ideell förening samt i samma veva anmält mig till ytterligare en kurs i samma förening. Varpå sonen och jag ska åka iväg till Västerås nästa helg och kursa ideellt med tågresa, hotellboende och utlovad hotellpool till sonen. En klar uppryckning av mitt liv!

Efter orolig tid på jobbet med potentiell uppsägning verkar det nu som om jag istället kan få fortbildning inom mitt område betalad av jobbet samt möjlighet till en tjänst som arbetsledare. All sorts fortbildning tar jag förstås tacksamt emot. Frågan är dock om jag är beredd att ta på mig rollen som arbetsledare i en så pass vinglig organisation som det faktiskt är frågan om just nu. Vad skulle konsekvensen bli av en arbetsledarroll?

Nu när det egentligen ser ljusare ut i mitt liv så blir jag genast rädd och vill tillbaka till min harmoni igen. Vad är jag rädd för? Är det någon jante som hämmar mig, jag ska inte tro att jag kan ha det bra? Skulle ödet straffa mig för att jag vågar ta en chans? Som om det vore min tilldelade lott att inte ha det bra?

Jag tror mig ha fått ett uppsving av självförtroendet - säkert lite pushad av min arbetscoach. Kanske kan jag någon gång också få tillbaka självförtroendet på passionsfronten också trots T:s dissande. Har skrivit lite fram och tillbaka med en man på en datingsida, men jag drog mig ur när det väl blev dags att träffas. Lite för att jag är rädd att han ser "för?" bra ut, lite för att jag inte orkar utsätta mig för risken att bli dissad igen. Framförallt för att jag inte riktigt ser att fördelarna med en man i mitt liv skulle väga över fördelarna med att bara vara sonen och jag än så länge.

Med lite tvekande och osäkra ben på väg mot ett nytt liv?

Ett sjunkande skepp

Han skrev och bad om ursäkt för att han inte hört av sig på så länge - på facebook!!? Jag skrev ett artigt och kanske allmänt svar tillbaka som han aldrig svarade på. Man kan fråga sig varför i all världen han bemödade sig med att höra av sig överhuvudtaget? Tillbaka i "no mans land" igen. Jag vet att jag inte borde släppa taget här. Det är så bekvämt att gå tillbaka till mitt vanliga liv och leva i harmoni. Harmoni är förstås bra, väldigt bra. Men det hade varit trevligt med ett uns av passion i mitt liv.

Organisationen på jobbet kraschar och jag försöker förtvivlat hålla någon sorts distans till det hela. Men det går förstås inte, utan kroppen får ta smällen i form av en oförmåga att slappna av och ett skenande hjärta. Så att påstå att mitt liv är harmoniskt är kanske en överdrift.

Det är otäckt att se vad som händer med människor när situationen blir pressande. Inte minst så är det blottande. När personalchefen med hundratals människor under sig regriderar till att bete sig som ett barn - vad gör man då? När argument och logiska resonemang inte längre är ett alternativ. När personalchefen är släkt med högsta chefen? När människor vänder kappan efter vinden. Vilket pris är folk beredda att betala för att inte följa med i djupet när företaget sjunker? Hur agerar jag? Vilket unikt tillfälle att lära sig något om sig själv... Om man inte låter sig dras med ned.

Tårarna sinar

En dag för insikt. Det har sjunkit in, men det tar lite emot att inse att det jag tyckte var fantastisk samhörighet, måste ha tett sig på ett helt annat sätt från hans sida. Jag känner mig olustig och utlämnad av att tänka på att han förmodligen hade insett att han inte alls var intresserad sista gången vi träffades. Jag ältar vad jag sa, var det något han kunde blivit så illa berörd av att han tappade intresset?

Lite tröstlöst fortfarande. Men svackorna har förlorat sin desperation. Nu lutar det mot sorgset svårmod istället. Tårarna börjar sina. Men jag är oerhört tacksam att jag har kunnat gråta så mycket som jag har gjort. Att gråta lindrar! Jag tror att det var Lidner som skrev "Men när så grymt oss ödet sårar. Var finnes tröst? - I tårar, tårar". Det är så sant så sant.

Jag hade en vän en gång som med lust och energi gick in i varje känsoläge. När hon blev sårad så låste hon in sig i vår verktygsbod, satte på noga utvald depparmusik och skapade. Jag önskar att jag kunde reagera så. Det finns en distans i att aldrig låta sig svepas med av känslan utan istället skapa förutsättningarna för dess uttryck. Samtidigt är det en sådan levnadsglädje att omfamna varje känsla som en del av livet och leva ut den.

Life on mars?

Kämpar förtvivlat mot destruktiviteten. Offerrollen - den utsatta, den lämnade, jag-duger-inte-åt-någon-rollen är bottenlös och förlamande. Svackan blir total. Får inte sjunka, får inte låta känslan ta över.

Måste tänka rationellt! Jag sörjer inte honom, jag sörjer mina egna grusade förhoppningar. Jag sörjer min egen uppmålade bild av oss tillsammans på väninnans bröllop i vår. Eller bilden av honom hämtandes sonen från förskolan en eftermiddag.

Men jag sörjer också känslan av att vara sedd, den förmodligen inbillade känslan av att någon för första gången på mycket länge befinner sig på precis samma nivå. Samtal som leder till nya insikter om könsroller, om religonens makt, om fördomar eller om vad i all världen man skulle ta sig till om man blev kontaktad av ett UFO med livsavgörande budskap som måste förmedlas ut till resten av befolkningen...

Jag kan inte förstå vad som gick fel! När det känns så rätt för den ena, hur kan det då uppfattas på ett helt annat sätt av den andre?

I väntan på telefon

Om han överhuvudtaget kommer att ringa så är det med största sannolikhet idag eller inte alls. Ringer han så gör han det förmodligen mellan kl. 19 - 21. Jag har ringt tillräckligt, det finns inget mer jag kan göra nu. Hemkomst med son strax före sju och lampan på nummerpresentatören är alldeles död. Ingen har ringt. Minut efter minut, ångesten sitter som ett tryck i ryggen. Orkar inte med en svacka till, inte igen, inte nu, aldrig mer, aldrig nu...

Låt dessa 120 minuter vara över, jag står inte ut med att gå igenom dem sekund för sekund. Klockan blir åtta, sannolikheten minskar för varje tick från köksklockan. Sonen får sitta vid datorn, regler om datortid får stå åt sidan. Sitter i köket och lyssnar till klockan som siar om tider av bitterhet och självömkan. Inte falla in i någon offeroll, skärp till dig och var tacksam för vad du har. Men sorgen skär i bröstet och jag vill och hoppas och ber och... -Snälla ring!!!

Klockan passerar nio och han har inte ringt.