Sonen tog sin spruta mot svinis idag. Han var alldeles otroligt duktig och modig. Det var inte den vanliga sjuksköterskan utan några helt nya. Vi hade inte mer än satt oss så började sonen bli orolig. Han trodde inte att bedövningsplåstret skulle verka. Ville inte ta fram armen. Höll för armen för att ingen skulle kunna komma åt att sticka. Tillslut var paniken i full blom och han började gråta. Här någonstans vill jag egentligen ta honom och springa därifrån samtidigt som jag känner pressen att det är lika bra att få det gjort.
Som ett sista försök erbjöd jag honom att vara med mig på jobbet hela dagen om han tog sprutan. Han tänkte två sekunder, sa okej, tog bort handen och så stack de honom, snabbare än kvickt. Jag vet inte riktigt om han förstod vad som hände, men ont gjorde det. Så otroligt stolt över denna modiga pojke. Just det där att redan ha fått panik och sedan ha styrkan att stå över paniken och ändå ta sprutan. Det tycker jag är jättestort. Mycket stolt mor idag också. Ja, det är jag väl för jämnan förstås. Men lite extra stolt idag är jag nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar