Kunde inte sluta, tårarna bara rann. Sonen var med idag igen, han hade fortfarande sviter från vaccineringen. Jag hade alltså sonen längst in i mitt arbetsrum och en glasvägg ut mot korridoren. Kunde inte vända mig åt något håll, så jag försökte istället luta mig fram över telefonen. Gick sådär.
Läkaren ringde, tråkigt besked. Ytterligare operation. Vet inte riktigt vad jag ska känna. Är bara ledsen. Det är förhoppningsvis ingen fara. Men jag är så less på att hela tiden gå mellan oro, sorg, ångest och stunder av harmoni. Jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och jag är otroligt tacksam över tiden jag har med sonen. Han väger förstås upp det mesta. Men det känns som att mina glädjeämnen i livet (bortsett från sonen) oftast består av att vad-roligt-att-det-inte-var-värre-än-så.
Det här är martyrigt, det vet jag. Definitivt. Det finns så många människor som har det betydligt värre. Kvinnor som lever i förtryck, i sjukdom och tvingas frukta för sina liv varje dag. Deras mål i livet är min självklara trygghet. Och här sitter jag och gnäller... Men idag är jag ledsen. Riktigt ledsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är tufft allt för många gånger, men på något sätt går man vidare, man tar det där steget och går vidare - hur? Vet inte, man gör. Försök göra något du vill göra, verkligen, få lite gott i ditt sinne. Vänlig hälsning, från mig.
Tack för din hälsning. Jo, visst går man vidare vare sig man orkar eller inte. Energin kommer att komma tillbaka. Jag vilar en liten stund så länge.
Skicka en kommentar