Åh ja!

De gick hem, de sov inte över denna gång. Förra gången stannade de i fem dagar. Det finns ännu hopp!

Åh nej, inte igen!

Åh nej! Tjejerna är tillbaka hos grannen ovanför. Det var de som var där när stereon skruvades upp på full volym en onsdagnatt vid tvåtiden för ett par veckor sedan. Jag orkar inte hantera det här längre. Det kanske börjar bli dags för mig att försöka flytta härifrån.

Safe hands

Vi har fått upp väggfasta behållare med handsprit inne på toaletterna här på jobbet. Man får intryck av att de är här för mer permanent bruk. I sällskap med behållarna har det också kommit upp planscher på väggen. Där beskrivs steg för steg hur man tvättar händerna. I den sista avslutande rutan ser man två händer sträckas fram och under detta konstateras "Your hands are now safe". Det känns bra, hur det än går här i världen så är mina händer i alla fall säkrade.

Tonarten?

Denna kväll har bestått till största delen av bråk. Sonen blev arg för att datorn hängde sig hela tiden och blev i och med detta arg på det mesta runt omkring honom. Jag som verkligen var låg - jättetrött och med ont i magen, bidrog nog inte till att förbättra situationen. Jag orkade inte ens hetsa upp mig, vilket förmodligen provocerade honom ännu mer.

Men så får jag lite svårt att hålla mig för skratt. Sonen (upplärd av sin mor) parerar det mesta jag säger med -"Men nu tycker jag inte att du har någon trevlig tonart". Hur kan man argumentera mot det? Det kändes inte riktigt som rätt sammanhang att rätta ord, men jag skulle gissa att det var tonfallet han inte var fullt nöjd med.

Kvällen avslutades ändå med en timmes harmoni och nu ligger han och snusar borta i sängen alldeles nöjd igen.

Vad har han gjort med vår gamla lägenhet?

Måndag igen. Jag träffade på måndagspappan och hälsade glatt. Han hälsade tillbaka, men lite senare hörde jag honom säga till sin dotter att det var mamman som skulle hämta dottern efter aktiviteten, och att han skulle ta med dotterns ryggsäck hem. Jag tolkade detta som att han levde ihop med mamman, annars borde väl ryggsäcken rimligtvis fått följa med hem till mamman tänker jag. Alltså stryks måndagspappan från listan av potentiella män i mitt liv. Synd! Han var dessvärre det enda namnet som fanns kvar på den listan.

Vår gamla lägenhet är till salu, trots att det bara var lite över ett år sedan vi flyttade hit. Som den nya hyresgästen har förstört vår fina lilla lägenhet, rena helgerånet. Jag blev lite sorgsen när jag såg det hela. Först tänkte jag att jag skulle gå på visningen och titta på den, men jag tror att det skulle göra mig för dyster så jag borde nog avstå. Där har sonen växt upp, där har ju även jag växt upp mer eller mindre.

Det var min allra första lägenhet, köpt för pengarna jag ärvt efter pappa. Jag var så väldigt liten och osäker när jag flyttade in där. Det var knappt så att jag vågade sova själv och jag sov med tv:n och lampan på hela natten. De första åren vantrivdes jag med att bo ensam, men någonstans så vände det och jag kände mig så småningom så trygg och hemma i den lägenheten. Jag saknar känslan från vår gamla lägenhet, kanske är det därför jag blir så ledsen över lyhördheten i nya lägenheten? Jag hittar inte tillbaka till känslan av trygghet här riktigt.

Mina vänner börjar stabilisera sig

Mina vänner börjar stabilisera sig. Eller åtminstone så har både grannen och närmsta väninnan nu avancerat med sina matchdejter. Jag känner mig lite kluven. Egentligen så orkar jag definitivt inte dra igång något matchdejtande. Det tar verkligen emot. Nu gick det ju inte heller så bra förra gången. Men jag skulle nog känna mig lite ensam om alla andra träffade någon och inte jag gör det.

Det är egentligen det som är problemet. Jag tycker om att leva det liv jag lever nu, men det matchar inte det övriga samhället särskilt bra. Mitt liv bygger lite på att mina vänner också är singlar. Å andra sidan så har jag varit bortskämd med att nästan alla jag känner är singlar/har varit singlar. Jag känner egentligen ingen stress att träffa någon man. Men ifall jag vill ha ett barn till så är det minst sagt bråttom. Barnfrågan måste jag verkligen ta ställning till denna höst. Vill jag ha ett barn till? Jag kommer förmodligen inte att hitta någon potentiell pappa till detta barn, vill jag försöka få barn på egen hand? Vilka konsekvenser kommer det att föra med sig i så fall?

Morse eller måleri?

Jag håller på att måla hallen. Det känns lite konstruktivt Snart är lägenheten helt klar, det är bara lite målande och borrande kvar. Men det känns inte så motiverande att satsa på lägenheten nu när jag samtidigt är lite uppgiven och känner att jag inte riktigt orkar bo kvar med dessa grannar.

Samtidigt som jag stod där på stegen och målade skarvar så böjde jag mig ner och bligade ut genom dörrögat varje gång jag hörde någonting i porten. Jag har liksom väntat in att festandet ska börja. Gått här hemma och lyssnat efter ljud som tyder på att det är på gång. När grannen brevid började dammsuga insåg jag att kvällen var körd - det skulle bli party. Men allt som har hänt hittills är att han har fått över en vän. Det stör mig, eftersom det är så lyhört så låter det som om jag har två fulla 20-åringar i mitt vardagsrum. Men jag kan ju knappast ringa på och säga att jag opponerar mig mot att han har en vän hemma. Så jag förhåller mig. Jag tar ett djupt andetag, försöker släppa ner axlarna och kämpar med att acceptera situationen.

Insåg just att det är Morse på tv. Morse eller måleri är frågan. Det är dessutom en av mina engelska favoritskådespelare med, han från serien "Men behaving badly" som även spelar landsortsläkare på någon ö i en tv-serie. Det lutar åt Morse. Morse ackompanjerad av frustande 20-åriga-fortfarande-kvar-i-målbrottet-skratt. Förhåller mig, det är det jag gör - jag förhåller mig.

En lite ensam fredagskväll

Sonen har åkt iväg till pappa och jag har inga planer alls för denna helg. Det känns både skönt och lite trist. Jag hade sällskap med en kollega från jobbet och vi beslöt oss för att ta ett glas vin på vägen hem. Annars kommer det förmodligen inte att hända just något alls.

Jag tycker om att ha något att göra på fredagar. Det känns så tråkigt att komma hem tidigt till just ingenting på fredageftermiddagen. Framförallt nu i dessa tider när grannarna löpt amok och har fest varje fredag. Så det var med tunga steg jag låste upp dörren vid sju-tiden tidigare ikväll.

Egentligen hade jag kanske kunnat ringa på hos grannen (bästisens mamma). Det är en lite lustig relation det där. Vi umgås intensivt de veckor bästisen är hemma, vi äter middag tillsammans nästan dagligen och har den där vardagliga konversationen om dagsläget. Men den veckan när bästisen åker iväg till sin pappa umgås vi inte alls. I somras umgicks vi lite grann även när vi inte hade barnen, men nu har det runnit ut lite i sanden.

Jag tror att vi båda är lite osäkra inför den här situationen att vi bor i samma port. Det är svårt att hitta fram till en nivå där alla trivs. Min version av vår relation är att vi båda tassar på tå och målar upp bilder över hur vi tror att den andra tänker och känner. Allt detta utan att prata med varandra förstås. Sedan agerar vi utifrån vår egen uppmålade bild av hur den andra egentligen vill ha det. Detta har självklart lett till att det har gått rejält snett vid ett par tillfällen. Att det här med kommunikation ska vara så svårt.

Samtal i en park

Sitter här med mina öronproppar i en tillfällig harmoni. En av de högljudda tjejerna är på besök igen här ovanför och jag började genast arbeta upp en irritation. Men så kom jag på dem - öronpropparna! - och nu är allting alldeles tyst igen.

Sonen åker till sin pappa imorgon. Detta lägger tyvärr sordin på torsdagen. Det är fortfarande tårar och förtvivlan kvällen före avresa. Idag hade han gått iväg med bästisen till parken här i närheten en sväng efter maten. Efter en stund ringde bästisens mamma och sa att bästisen hade kommit hem själv och att sonen hade stannat kvar i parken. Jag blev onekligen lite rädd, sonen har aldrig varit ensam i parken förut och klockan var närmare halv sju på kvällen. Så jag skyndade ut och där sitter han alldeles ensam i en av gungorna och gråter. Ledsen över att han ska till pappa och lite ledsen över att bästisen valt att gå hem.

Vi hade tillslut ett bra samtal där i parken. Vi försökte bena ut vad det var som kändes jobbigt med att åka. Det blir så lätt att känslorna banar iväg och så blir allting hemskt. Tyvärr känner jag mig fortfarande alldeles maktlös inför situationen. Men vår stund i parken blev väldigt fin, vi stannade tills det var alldeles mörkt och sonen själv valde att gå hem. Vi hade suttit där i parken medan mörkret täckte lekplatsen. Det var blåsigt, höst i luften och det duggade lite ibland. Gatlyktorna lyste upp trottoaren utanför, men vi satt tillsammans i mörkret och gungade och pratade om livet.

Det var en gång...

Jag har precis införskaffat dvd-serien "Det var en gång". Den finns i tre olika uppsättningar, en om historia, en om kroppen och en om rymden. Som jag minns serien så var signaturmelodin enastående vacker. Något av det vackraste jag någonsin hört. Efter att ha sett några avsnitt är jag ganska övertygad om att det måste varit signaturen till någon av de andra uppsättningarna jag kommer ihåg.

Men det är ändå en väldig nostalgitripp och någonstans hoppas jag att vi ska lära oss lite historia på samma gång. Min största behållning än så länge är upptäckten att den lille tecknade gubben som fungerar som huvudperson faktiskt blir kär i någon annan än sin fru i en episod. Bara sådär helt apropå. Frun blir vansinnigt svartsjuk och krossar en kruka i marken. Det för inte fram handlingen på något sätt och vis utan det var uppenbarligen bara en liten händelse de tyckte var viktig att få med. Man tänker att man ska presentera antiken på 25 minuter, få fram civilisationen, filosoferna, hur samhället byggdes upp och sedan föll. Men väljer att lägga tid på att beskriva hur den lilla gubben med glittrande ögon blir förtjust i denna kvinna. Jag tycker det är festligt, det gör jag.

Obekväm situation

Jag hade en obekväm situation på jobbet idag. Jag skulle tillsammans med en kollega prata inför nyanställda på mitt gamla jobb. Vi var extremt dåligt förberedda och försökte sno ihop något i all hast på 10 minuter i morse. Det gick i stort sett ut på att berätta om vår verksamhet, så ämnet var självklart, men vi hade inte delat upp det mellan oss och vi var inte helt på det klara med vilka bitar vi skulle fokusera på. Jag förlitade mig lite på kollegan som har hållit i sådana här introduktionsföreläsningar tidigare.

Nu blev det just ingen föreläsning utan mer av ett samtal med fler föreläsare inblandade, där jag och kollegan fick ganska begränsat med utrymme från början. Men av det utrymme som fanns tog kollegan ganska stor plats. Jag kände mig ganska bekväm med det, hon har varit där längre och jag har fått intrycket att hon trivs i centrum. När introduktionen började lida mot sitt slut så blev det en stunds obekväm tystnad. Min kollegas reaktion blev att vända sig till mig och fråga om jag inte hade något mer att säga - jag som hade suttit så tyst.

Min reaktion blev att genast känna skam över att jag inte har tagit tillräckligt med plats. Skam!? Så stört. Jag beskrev situationen för grannen nu under kvällen som resonerade på ett helt motsatt vis. När hennes kollega hade tagit för stort utrymme så hade hon pratat med kollegan efteråt och bett kollegan att backa så att hon också fick rum. Vilka vitt skilda grundinställningar. Vad får mig att så snabbt ta på mig att bära skulden för en situation, som jag faktiskt inte ens uppfattat som negativ?

Måndagspappan

Öronproppar är ljuset i tunneln i min grannsituation! Det gick sådär att sova med dem, men bara känslan av att det finns en väg ut - bort från alla störningsmoment - var helt fantastisk. Jag kanske testar att sova med dem i natt igen, bara för att se om det går lite lättare efter andra natten.

Annars en händelserik dag. Jag har haft ett utvecklingssamtal med min chef, som slutar om en månad. Hon skulle innan dess försöka se över så att min anställning flyttas över helt till det nya jobbet. Det skulle verkligen vara en lättnad att få allt på papper, här kan jag se mig själv arbeta under en lång tid framöver.

Innan utvecklingssamtalet hade jag testat på s k cirkelträning på lunchen. Jag har börjat hänga med på en del liknande lunchpass, men är minst sagt novis när det kommer till all sorts idrott. Min kropp var i fullständig chock! Kanske gynnade det mig ändå på utvecklingssamtalet eftersom kroppen var helt upptagen med att återhämta sig - inställd på överlevnad, varpå jag inte riktigt hann få igång någon nervös stressreaktion.

Jag tror att samma känsla satt i när jag efter jobbet hade tagit med son samt bästis till deras måndagsaktivitet. Det finns en pappa där som jag tidigare hejat på lite försiktigt, men vi har just aldrig kommit mycket längre än så. Jag vill gärna tro att det finns något där, men jag är också ganska övertygad om att denna man är väldigt tillbakadragen så det lär inte hända så mycket mer än så. Jag är inte ens säker på att han är singel, jag har sett mamman där också men fått intrycket att de är separerade. Hur som helst så började jag prata med denna pappa idag - väldigt alldagligt och så där helt apropå. Han såg mest förskräckt ut och inte alls så överväldigad som jag hade hoppats på. Lite sunt att ändå att göra någonting kände jag. Är han där nästa måndag igen så kanske jag rent utav pratar lite till.

Ämnet på tapeten i dessa dagar

Sitter här ganska nöjd med mina öronproppar. Efter att ha tillbringat kvällen lyssnande efter ljud så bestämde jag mig för att sätta in propparna och försöka koppla av istället. Inget mer lyssnande... Hör inte ens särskit mycket hjärtslag och susande. Men det kanske beror på att jag har stoppat i dem fel? Ska man få liksom lock för örat eller ska det vara mer som ett täcke för örat, det är frågan. Har just för tillfället landat i att ha "lock" för ena örat och mer av ett öronproppstäcke i det andra.

Biobesöket förlöpte helt utan att ens nämna Ice age, förvånansvärt bra jobbat måste jag säga.

Sonen frågade för första gången om mens och bindor tidigare under kvällen. Jag blev jättegenerad och tänkte nej, nej, nej inom mig, men försökte låtsas vara lika avspänd som om han hade frågat om tv-tablån.

- Jo, de är till för mens vet du, svarar jag lite alldagligt.

- Jaha, mens som alla pratar om nuförtiden, fortsätter sonen.

- Jaså, gör de det? Vad säger de då?

- Jo, men du vet, i "Mia och Klara".

Har ingen aning om vad de säger om mens i "Mia och Klara". Vet inte om jag vill veta det heller. Ibland kan jag konstatera att min son har fått en mycket speciell verklighetsuppfattning utifrån hans uppväxt med mig. Samtalet avslutades dock med ett längre utlägg från sonens sida där han förklarade för hans (i hans huvud helt ovetandes) mamma hur det fungerar med ägglossning och mens en gång i månaden. Så nu vet även jag hur det fungerar...

Mitt hjärta börjar fara illa

Det tar mig emot, men jag måste skriva ännu ett inlägg om mina granner. Eller kanske snarare om min hälsobild? Grannen brevid hade fest igår. Jag hörde att dörren öppnades här brevid och gick och tittade genom dörrögat, redan det ett tecken på hur rubbat allt har blivit. Såg ett gäng unga grabbar välla in och fick något som liknade en ångestattack. Det har varit tre turbulenta kvällar i rad nu och jag tror att gränsen helt enkelt var nådd. Jag blev helt darrig, hjärtat började rusa och jag ville helst bara gå och kräkas. Sonens bästis skulle sova över så det var bara att hålla fasaden uppe och gå iväg och köpa pizza på darriga ben som om inget hade hänt.

Kvällen förlöpte sedan helt okej ändå. Vi hade hyrt film - andra delen av Narnia med en hel del pampig bakgrundsmusik så det gick att dölja ljuden från andra sidan väggen ganska bra. De gick också ut ganska tidigt så det blev inget större trauma. När de väl hade lämnat huset drog jag en lättnadens suck innan jag insåg att grannen ovanför även han hade hög musik och folk hemma. Dock inga högljudda tjejer så det kändes hanterbart ändå. Vid 11-tiden var det tyst, alla hade gått ut på krogen och jag somnade framåt midnatt med hälsan i behåll och ganska harmonisk trots allt. Men vid fyrasnåret i ottan så kom de högljudda tjejerna tillbaka till grannen ovanför och jag vaknade förstås.

Det var inte så att det var hög musik utan bara höga röster och mycket skratt. Jag tror att handlar om att min kropp förknippar dessa ljud med adrenalin och numera någon sorts skräck, så jag var helt klarvaken och kroppen var inställd på strid. Tjejerna tystnade efter en stund och jag låg klarvaken kvar i ett par timmar fram till sonen och hans bästis vaknade framåt sextiden på morgonen.

Detta är helt ohållbart! Jag kan helt enkelt inte fortsätta så här. Det kommer att slita för mycket på kroppen och inte minst på psyket. Frågan är hur jag ska hantera det. Någonstans så är det enda jag kan påverka min egen reaktion på ljudet, men jag är inte riktigt säker på hur jag ska gå vidare. Tidigare har jag lutat mig mot tanken på att jag kan bygga en isolerande vägg mot grannen brevid och på så sätt lösa problemet, men jag kan ju inte bygga både vägg och tak? Kanske en flytt? Men det finns inga garantier för att det blir bättre någon annanstans. Väninnan några trappor upp har inga problem med högljudda grannar så det beror ju helt och hållet på vilka som råkar bo precis brevid. Steg ett blir att köpa ett par öronproppar och försöka vänja sig vid ljudet av hjärtslag och det där susandet som hörs när man håller för öronen. Det är åtminstone ett konstant ljud, det måste vara bättre.

Ett mycket besynnerligt beteende

Ibland hamnar jag i en speciell kategori av besynnerliga situationer - inte så ofta nu som förr, så det är på väg åt rätt håll åtminstone. Har precis avstyrt en sådan situation... Jag hade planerat med en väninna att vi skulle gå och se på Ice Age 3 tillsammans med sonen. Men detta biobesök hade hamnat i facket något-man-pratar-om-att-man-ska-göra-någon-gång-men-som-inte-verkar-bli-av. Så en lördag för några veckor sedan när vi var extremt sugna på att gå på bio så gick vi trots vännineplanerna och såg denna film.

Givetvis, jag säger givetvis börjar samma väninna att några dagar senare att faktiskt planera in detta biobesök (mot alla odds). Första gången avstyrde jag det hela. Men sedan började det kännas märkligt att fortsätta avstyra och nu ska vi ändå gå på bio imorgon. Märk väl att jag fortfarande inte har berättat att vi redan har sett filmen. Min första instinkt var att okej, då får vi väl se om filmen då. Men denna plan stöp i samma stund som jag insåg att jag då skulle behöva tvinga min son att ljuga om att han inte har sett filmen tidigare. Där måste jag ju dessvärre dra en gräns.

Min plan B är att försöka styra in det hela på en annan film och låtsas som att Ice Age inte existerar. Det känns inte som en helt vattentät plan i sällskap med en son som inte får dras in i mitt underliga beteende. Det ska bli spännande att se hur jag lyckas parera morgondagens samtal på ett avspänt sätt, så att det aldrig snuddar vid den film vi egentligen skulle gått och sett.

En dag att kompensera

Det har snart gått en vecka sedan mitt förra inlägg och jag har fortfarande pms?! Hur länge kan detta fortgå? Idag har jag kulminerat i irritation och nu sitter jag här och har ångest över detta faktum. Jag har förklarat för sonen att det inte har med honom att göra, men idag har jag inget tålamod alls. Som om det på något sätt skulle rättfärdiga att vara oprovocerat irriterad?

I morgon ska han dessutom sova över hos bästisen. Känns som om jag skulle velat kompensera honom med en fredagsmyskväll, men nu blir det dessvärre inte så. Så blir jag lite ledsen för att det kanske inte blir något mer fredagsmys. Jag är inte färdig med våra fredagsmyskvällar!!! Men jag antar att det inte är enbart upp till mig längre.

Stötte på grannen som spelade högt härom natten i porten tidigare idag. Det var lite krystad stämning först, det var det onekligen. Sedan så bad han om ursäkt igen och vi pratade lite om hur lyhört det är och han berättade att han hörde tydligt grannarna ovanför honom. Han sa vidare att han försökte anstränga sig att inte väsnas för mycket. Jag var så lättad och glad för en stund! Men efter en stund tillbaka i lägenheten insåg jag att han skulle ha folk över denna kväll. Ett par tjejer som för sådant väsen att man blir alldeles förundrad.

Detta oväsen resulterade i att jag började gnälla här nere över livet de förde där uppe. I vanliga fall säger jag ingenting om det när sonen är hemma eftersom jag inte vill att han ska behöva hänga upp sig på oväsen från grannarna. Jag tror inte att han störs av det på samma sätt som jag och så vill jag att det förblir. Men nehej då, idag alldeles pms:ig så var jag tvungen att gnälla om det också. Sedan fick jag panik en stund och började yra om att vi måste flytta härifrån om det ska fortsätta så här. Hur martyrig kan man bli?. Jag tycker verkligen inte om mig själv i dessa sammanhang. Sonen blev förstås orolig och frågade om vi verkligen skulle flytta och så var jag tvungen att försöka släta över mina klavertramp. Nä, det är inte en av mina bättre dagar detta, det är det verkligen inte.

Grannparanoja och pms

Så kommer ännu ett gnälligt inlägg. Har pms igen, vilket idag inkluderar ett illamående som gör mig alldeles strandsatt i lägenheten. Skulle ätit paj hemma hos en väninna i kväll, men nej... Jag hänger här i soffan istället (martyren har vaknat till liv igen).

Jag har dessutom lagt mig till med en grannparanoja. När jag hör att någon öppnar en dörr i porten så får jag ett ohanterbart begär att springa och kontrollera ifall det är närmaste grannen som får besök. Han hade fest igår, men jag tyckte ändå att jag höll mig relativt cool till det hela. Ingen känsla av stress i bröstet som jag brukade ha tidigare. Jag analyserade givetvis detta och kom fram till att i och med att han inte har fest så ofta längre, så känns det inte som ett övertramp mot mig personligen. Det blir liksom inte hänsynslöst om man har fest bara ibland. Har man däremot fest varje helg så tyder det på en respektlöshet mot grannarna (signalerar mitt undermedvetna ut till kroppens alla stresstranistorer).

Ska försöka finna ro i att bara ligga här och titta på tv ikväll. Jag hoppas att alla potentiella störningsfaktorer samarbetar med mig i denna ambition

Min son

Min son är det bästa som har hänt mig. Ibland slår det mig hur mycket livskvalitet han har tillfört till mitt liv. Visst hade jag föreställt mig att jag skulle älska mitt barn över allt annat. Men när han väl kom var det större än så. Det faktum att han finns, får mig att vara så oändligt tacksam över att jag lever. Att just jag har fått ynnesten att vara hans mamma.

Tystnad

Gårdagskvällen fortsatte sedan i lugnets och tystnadens anda. Så otroligt tacksam över detta faktum!

Tuffa tider

Sitter här och är nervös med öronen på helspänn. Är lite rädd för påföljder av gårdagsnatten. För en liten stund sedan var det någon som borrade fast klockan passerat tio. Min självklara tolkning blir förstås att grannen ovanför borrar för att hämnas. Men dels är det lite orimligt att borra i golvet, vem skulle vilja förstöra sitt golv? Att borra i väggen för att straffa grannen under vore ju inte heller så strategiskt. Sedan så var det mer av ett försiktigt borrande och det är ju inte heller logiskt ur hämndaspekt. Det värsta scenariot vore förstås att det sätter igång något oljud mitt i natten. Förmodligen kommer det att dröja någon vecka innan jag kan släppa det här.

I övrigt är sonen ledsen som vanligt över att han ska åka till pappa denna helg. Det senaste är att han bara vill dö p g a detta. Vad gör man? Hur i all världen hanterar man det här? Jag önskar att jag bara kunde skydda honom från all vånda och elände han går igenom hela tiden. Men det finns just ingenting jag kan säga som verkar göra situationen lättare för honom. Det enda som verkar ha en någorlunda lugnande effekt är het sonika att försäkra honom om att det kommer att bli bra. Men vad det är som kommer att bli bra är lite oklart. Man skulle kunna tro att det borde bli lättare med åren, men det blir snarare värre.

Det är inga muntra tider, det är det inte. Jag vill att det ska lätta en aning, att det ska kännas underbart att leva igen. Nu får jag väl hoppas att denna helg passerar fort så att vi kan släppa åtminstone den biten.

Nä, nu satte musiken igång där uppe. Inte så högt som igår, men dock. Kan förstås inte vara helt säker på att det är ifrån samma granne. Jag känner att jag ger upp, nu orkar jag inte mer. Nu vill jag ha lung och ro.

Portens arga tant slår till

Portens arga tant slog till igår natt. Vaknade halv två på natten av att grannen ovanför har skruvat upp högsta volym på stereon och det bara dånar ner i vår lägenhet. Nätt och jämt vaken men med adrenalinet pumpande i ådrorna fumlar jag mig upp och ringer på. Det dröjer en stund innan grannen öppnar, men jag står kvar fortfarande omtumlad och halvt kvar i drömmarnas värld. Han stänger sedan av stereon, ber om ursäkt och jag trevar mig ner till mig igen. Sedan dröjer det ca 3 minuter innan stereon åker på med samma volym igen. Jag blev verkligen förvånad, förbluffad, uppgiven, helt förstummad. Vad gör man? Så maktlös! Gudskelov så skruvade han ner ganska snart, för att efter ca en kvart stänga ner helt.

Men vem gör något sådant? Vem skruvar på full volym på stereon mitt i natten en vardagsnatt? Man börjar undra om han var påtänd. Varför reagerar ingen annan granne, eller tycker alla att det är helt normalt? Det känns som om jag bor i en studentkorridor eller på någon sorts kolloverksamhet. Det dröjde säkert en timme innan jag kunde somna om igen och adrenalinet hade stillat sig. Eftersom jag uppenbarligen har blivit lite till åren så är jag idag helt förstörd, trött, huvudvärk och helt matt i kroppen. Så här kan jag bara inte ha det. Notera att det inte ens var samma granne som jag irriterade mig på tidigare på kvällen, det här var ytterligare en marodör. Vad är sannolikheten?

Portens arga tant

Grannen gjorde någonting för ett par veckor sedan. Det borrades sattes upp hyllor, togs ner hyllor och byttes ut möbler. Sedan denna tilldragelse så har det blivit lite, lite mer ljudisolerat mellan min lägenhet och grannens. Det har alltså varit en ren fröjd när jag hör honom och inser att hade det här varit för någon månad sedan så hade det låtit dubbelt så mycket. Men så kom tisdagen och grannen hade några tjejer över. Dessa tjejer (i tjugoårsåldern) skrek mer eller mindre oavbrutet fram till halv tolv. Jag har aldrig varit så nära att gå över och säga till.

De tjoades, skrattades, tjöts och helt sonika skreks på andra sidan väggen timme ut och timme in. Inte ens sonen och hans kompisar skulle kunna vara så pass uppe i varv under så lång tid. Jag blev med ens en mycket osympatisk människa och önskade all världens olycka över dessa förfärliga marodörer som inkräktade på min frizon. Insåg bittert för någon timme sedan att de är tillbaka varpå jag sitter här och tänker onda tankar. Helt otroligt vad mycket energi det tar att överröstas av ljud från grannen. Jag skulle kunna tänka att hade det här varit i juni så hade det hörts ännu mer, men det känns som en klen tröst. Istället tänker jag gnälla och reta upp mig å det grövsta och eventuellt samla mod för att plinga på och be dem lugna ner sig. Jag tror dessvärre att jag axlar rollen som portens arga tant, när blev det så här?

Föräldrahierarki

Föräldramöte! Det där med föräldrar i skolan är ett ganska intressant fenomen. Jag tycker att man ofta ser ett mönster i vilken plats föräldrarna tar och vilken plats barnen tar. Mellan barnens agerande i en grupp och föräldrarnas agerande i grupp. Jag var riktigt nervös första introduktionsdagen i sonens skola för några år sedan. Jag insåg nog redan då att här kommer det att bli en hierarki, och inte bara mellan barnen.

Inte minst ser jag mönster i sonens relation till hans bästis och till den tredje kompisen som under en period kom emellan sonen och hans bästis. Det är nästan otäckt hur relationen mellan oss föräldrar speglar hur barnens relationer ser ut för dagen. När sonen står högre i "rang" i hans krets gör jag också det i föräldrarelationerna. Men blir sonen utanför så åker jag också ur gemenskapen fortare än kvickt. Eller kanske bidrar jag omedvetet till att forma de vuxna relationerna utifrån det jag känner till om barnens relationer?

Lördagkvällarnas sista vers

Lördag kväll och sonen är iväg till bästisen. Det här är en ny situation som jag inte är riktigt säker på hur jag ska hantera ännu. Å ena sidan så måste ju sonen få vara med sina kompisar de helger han är hos mig. Å andra sidan så känner jag mig helt låst här hemma nu, som i något sorts stand-by-läge där jag sitter och är tillgänglig ifall han skulle vilja komma hem.

Vet jag om i förväg att han ska iväg så kan jag ju planera något eget, men nu blev det mer lite hastigt impulsivt bestämt. Rimligtvis måste han ju få vara impulsiv ibland också? Nu är det väl det här fenomenet att han prioriterar kompisar före sin mamma också en ganska ny företeelse, som jag ännu inte helt vant mig vid. Inget mer vad-ska-vi-göra-för-mysigt-på-lördag-kväll...

Nya tider! Kanske dags för mig att uppdatera mitt eget liv lite grann. Men jag kommer definitivt att sörja den era som nu verkar sjunga på sista versen.

Bacillfobiker?

Vi var på provfilmning idag. Sonen gick in själv och jag fick en känsla av att det inte gått riktigt så bra som han hade förväntat sig. Han brukar i vanliga fall vara helt hämningslös när det kommer till att stå på scen, men idag blev han lite blyg. Är kluven till om jag ska vara besviken för sonens skull eller lättad för att riskerna för mina uppmålade scenarier av offentlighetens baksida minimeras.

Apropå risker så blev svininfluensan ett tema på jobbet idag. En kollega gick hem igår med potentiell feber och värk. När hon sedan dök upp på jobbet i morse hade hon fått kommentarer om lämpligheten i detta. I och med att hon var symptomlös i morse så bör det rimligtvis inte kunna ha varit någon svininfluensa, men hon kände sig ändå påhoppad av kommentarerna Man inser hur laddat detta skulle kunna bli. Det är stora känslor det handlar om när människor befarar sin egen och anhörigas hälsa.

Vi har fått bekräftat att en kollega på en annan våning har fått diagnosen, hur länge kan det dröja innan det sprids ner till oss? När jag sitter så här och känner efter så tycker jag mig ha lite ont i halsen, men det kanske är samma symptom som gör att det kliar i huvudet när man pratar om löss? Ska jag vara ärlig är jag nog lite rädd för den där influensan, inte minst för sonens skull. Och det har påverkat våra liv en aning. Jag har slutat att initiera att ta i hand när jag får besök på jobbet, jag undviker att ta i stänger o s v när jag åker kommunalt och det första vi gör när vi kommer hem är att tvätta händerna. Kanske kommer vi att uppfostra en hel generation med bacillfobiker i och med detta?

Återvänt från underjorden

Har vart nere under jorden och återvänt. Jag hoppades in i det längsta att "en backe" egentligen innebar en liten sluttning att jämföras med en mindre trappa utan trappsteg. Men det rörde sig utan tvekan om en backe. Backen svängde dessutom där under marken och forsatte i en helt annan riktning. Det var helt tyst och tomt förutom alla rör som gick längs taket där vatten spolade förbi med jämna mellanrum, samt ett gigantiskt ventilationsrör som brummade. Ja, jisses vad obekväm jag var när jag bara fortsatte längre och längre ner under jorden och försökte intala mig själv att jag skulle vara "lugn och fin". Själva föreläsningen var som en "promenad i parken" i jämförelse med den underjordiska vandringen ner.

Dagens dilemma är av en ganska mild art. Sonen ska provfilma för någon tv-serie, men är fortfarande helt igentäppt i näsan. Frågan är hur länge man kan gå runt och vara sådär täppt? Det känns inte helt sunt att provfilma med den näsan. Nästa fråga är om jag verkligen vill att han ska provfilma. Jag är inte riktigt den som uppskattar rampljus, tvärtom kan jag måla upp ett antal negativa scenarier med att vara ett offentligt ansikte. Jag menar, jag har t o m en anonym blogg - bara det. Bör jag verkligen stötta sonen i detta?