Känslan på ett mörkt och regnigt förortstorg

Stod och väntade på sonen idag. För ett antal år sedan gjorde jag och sonens pappa upp om en mötesplats där vi lämnar över sonen efter pappahelg. Kontentan av denna kompromiss är att vi träffas på ett litet förortstorg där ingen av oss bor. Detta kan tyckas vara ett märkligt koncept, men jag tror att det är av stor betydelse att ingen part känner sig förfördelad. Att alla är nöjda och glada kan vara värt en lite besynnerlig lösning. Sonen har än så länge inte ifrågasatt varför i all världen vi träffas där.

Jag tror inte att det är negativt för honom på något sätt. Vi står och småpratar en stund medan han brukar leka vid fontänen. Man undrar förstås vad han kommer att få för känslor kring detta torg när han blir vuxen. Just det här med att det inte finns något sammanhang kring detta lilla torg, mer än att det är vår överlämnandeplats.

Idag så ringde sonens pappa strax innan avtalad mötestid och berättade att han måste köra en omväg p g a någon större olycka i närheten. Han räknade med att han skulle bli några minuter sen. Det har alltid varit lite laddat det där med att vänta på att de ska komma körandes. Jag är så rädd för att det ska hända något och att de inte ska komma.

Nu visste jag att de skulle bli lite sena och tur var väl det. Man hörde sirenerna skräna ikapp förbi på motorvägen en bit bort. Det var som att det aldrig skulle ta slut. Hade jag inte hört från pappan så hade jag förmodligen klappat ihop på stället. Jag var inte långt ifrån ihopklappning idag heller. Tjugo minuter gick och ingen son hade kommit. Varje bil som kommer runt hörnet ur mörkret hoppas man är deras bil och så besvikelsen när man inser att det inte är det. En halvtimme går och jag hör ingenting. Jag börjar bli rädd. Vågar inte riktigt ringa heller eftersom jag är rädd att telefonsamtalet i sig ska framkalla en olycka.

Tänker att bara jag får hem min unge så spelar ingenting annat någon roll. Bil efter bil svänger in på torget, men ingen kör fram åt mitt håll. Det ställs verkligen på sin spets när man tänker så där. Funderar på ifall jag ska sätta en tidsgräns på en timme. Tänker att jag väntar en timme, sedan ringer jag hem till sonens bonusmamma och frågar ifall hon har hört något. Det regnar och jag blir alldeles genomblöt. Har inte ro att gå in på stationen och vänta. Jag måste se ifall de kommer.

Får inte glömma känslan där på ett mörkt och regnigt förortstorg. Jag fick ju faktiskt hem min pojke. Tillslut kom de ju där. Lättnaden när jag ser att det är de som sitter i bilen. Det må finnas högljudda grannar och trassel på jobbet, men jag fick hem honom. Trista diagnosen finns förstås kvar. Men det går att operera. Statistiken talar till min fördel. Jag har sonen och allt kan fortfarande bli bra.