Just another manic Monday...

Vilken dag... Hamnade i en mycket märklig position på jobbet. Ett känsligt ärende där jag hittills haft rollen som "fiende", men där det idag plötsligt slog om och jag fick rollen som "hjälpare" istället. Detta innebär att jag alltså måste uppmuntra till att ompröva och bestrida mina egna beslut. Som att driva ett mål mot mig själv kan man säga. Människor som är upprörda och besvikna. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig - skuld? Jag har landat i ångest istället för säkerhets skull.

Kom inte iväg från jobbet förrän sent och blev därför sen att hämta sonen + bästis. På hallmattan när vi väl kom hem låg en kallelse till operation för mig redan denna vecka. Panik! Det visar sig att jag ska sövas ner!? Sövas? Det känns väldigt seriöst och stort. Jag som tänkte att det skulle vara en liten 2-minutersoperation med lokalbedövning.

Dessutom ska sonen ta sin andra spruta mot svininfluensan nu i veckan. Givetvis, jag säger givetvis har sonen huvudvärk och har kräkts nu under kvällen. Osäker på om man kan ta sprutan om man kräks och har huvudvärk?

Lite väl mastigt under en och samma dag. Nu hoppas jag innerligt att resten av veckan fortlöper så smidigt som det bara går.

Vilken konstellation!

Sonen har uppträtt idag och jag är komplett socialt utmattad. Där för att titta på sonen var mamma och hennes man, kul även om jag känner ett visst socialt ansvar för dem på något vis. Sonens pappa med familj var förstås också där. Mycket trevligt att de kom, men jag är alltid lite rädd att det ska råkas sägas någonting som ska göra mig illa berörd eller ledsen. Sonens bonusmammas mamma och pappa var där, riktigt festligt eftersom det rent objektivt låter så långsökt. Men de står faktiskt sonen ganska nära och de är ett väldigt sympatiskt par. Uppepå detta så var bästis relativt nyseparerade mamma (grannen) och pappa där.

I ca 20 minuter stod jag och försökte hålla igång en konversation i detta sällskap. Det var ett mycket haltande samtal. Mina axlar var långt upp vid öronen hela eftermiddagen innan jag återhämtade mig en aning från denna pärs. Herrejisses vilken konstellation! Stämningen var inte direkt lättsam och otvungen om man så säger, även om alla givetvis vill väl.

Sonen var som alltid jätteduktig. Jag är en mycket stolt mor. En mycket stolt och utmattad mor.

Räkna med bråk

Jag hade en matematisk diskussion med sonen och bästis idag. Sonen undrade var det blir om man delar fem äpplen på två personer. Han kom ganska snart fram till att man då fick två och ett halvt äpple var. För att höja diskussionen en aning så utvecklade jag det hela med att ifall man delar alla äpplen i halvor så får man fem halvor var.

Jag tänkte att de lika gärna kunde passa på att lära sig grunderna i bråkräkning. Minsta gemensamma nämnare och allt det där. Men bästis lät sig inte imponeras. Hon avfärdade genast all bråkräkning med: "-Men det där håller ju bara om man räknar med äpplen, men vad händer om man räknar med bollar då?" Det tänkte de inte på - egypterna - när de började räkna med bråk...

En glättig truddelutt

Insåg när jag stod och gjorde frukost i morse att sonen hade för hög volym uppskruvad på tv:n. Åtminstone för hög volym för att vara klockan kvart över sju en fredagsmorgon. Det är en bit mellan vardagsrum och kök (för att vara en mycket liten lägenhet) och hör jag hög volym i köket så är risken stor att även grannar hör hög volym. Jag tänkte dock att det är ingen idé att jag börjar hojta åt sonen att skruva ner, utan jag kan göra det själv när jag kommer ut med frukosten.

Just precis då börjar en ny tecknad film och i vinjetten sjunger ett gäng pingviner och isbjörnar med glättig stämma: - "Vill du ha lugn och ro får du hitta någon annanstans att bo". Man kan anta att de unga männen häromkring vaknade till denna lilla truddelutt. Detta tyckte jag var mycket festligt då - i morse. Är inte fullt lika stöddig nu ikväll. Detta var förstås endast roligt åt ena hållet, jag hoppas att alla grannar är införstådda med det...

Att få hämta på fritids

Sonen var mycket missnöjd med mig igår. Han ville börja gå hem själv från skolan som ALLA andra i hans klass gjorde. Alla andra visade sig vara några få, men önskan att få gå hem själv kvarstod.

I eftermiddags på väg hem från jobbet tänker jag att jag måste ju ge honom en chans. Jag ringer alltså till fritids och ber dem skicka hem sonen. Helt avslappnad är jag förstås inte, utan jag är ändå tvungen att ta vägen förbi hans skola för att se att allt verkar gå bra. Så ser jag honom komma där i mörkret - en liten filur med stor ryggsäck guppandes på ryggen och med ganska kavata steg. Snabbt genar jag genom parken så att jag ska hinna före honom hem.

Hans min när han kom hem var förstås obetalbar. Hela pojken lyste. Men när han skulle sova och vi pratade om dagen som varit, så var han ändå lite brydd. Gå hem själv kunde han förstås göra igen någon gång. När han hade blivit lite större. Fram på våren någon gång när det var ljust ute. Tills dess var det nog bäst att jag hämtade honom ändå.

En liten stund till får jag alltså gå till fritids på eftermiddagarna, småprata med personalen, rensa hyllan på viktiga papper och slänga gammal bortglömd frukt som aldrig blivit uppäten. Nu när jag vet att denna tid snart är förbi ska jag passa på att tillfullo uppskatta varenda eftermiddag.

Ett kryphål?

Neeeeej! Analkande snuva! Första tanken är givetvis svininfluensa. Kan detta vara början på svinis? Men inser ganska snart att svinis med största säkerhet inte börjar med ett par timmars snuva. Inga feberchocker eller hostattacker i sikte.

Jag är dock lite förundrad över hur jag har kunnat smittas av någonting överhuvudtaget i dessa dagar. Jag har varit lite manisk på sista tiden kan man nog lungt påstå. Vantar på så fort man kommer på bussen och i affären. Aldrig ta någonstans med bara händerna. Tvätta händerna, sprita händerna, det har inte varit någon hejd på mig.

Var kommer då dessa måhända ofarliga vintervirus ifrån? Var har de hittat ett kryphål i all denna mani? Hur kunde de ta sig förbi min mur av bomullsvantar, tvål och handsprit? Jag måste uppenbarligen se över mina försvarsstrategier.

Julefrid?

Det är ju snart jul! Inte klokt. Har just insett att jag endast har sonen två helger till före jul. Den första av dessa helger ska sonen uppträda, varpå mycket av tiden kommer att gå åt till att repetera. Kvar finns alltså en helg. En helg då vi ska:

• Julbaka
• Gå på traditionell julmarknad + annan småtrist julmarknad + julskyltning + köpa spritsade pepparkakor i fina affären + restaurangbesök (det är ett heldagskoncept)
• Gå på kommersiell tivolijulmarknad
• Julpyssla, vi har just varit i pysselbutiken och konsumerat
• Se ett luciatåg
• Gå på adventskonsert (lite tveksamt eftersom sonen tycker att det är urtrist)

Julefrid?

Små, små steg

Läkarbesöket gick väl ganska bra antar jag. Så bra som ett sådant besök nu kan gå, det känns som att hela konceptet är synnerligen obehagligt. Jag fick en förklaring till de märkliga symptomen jag har haft och de går förhoppningsvis ganska enkelt att åtgärda. Efter åtgärder och om alla testvärden är okej så bör jag ha ganska stora chanser att bli gravid.

Nästa steg skulle i så fall bli att ta kontakt med en klinik i Danmark för ett inledande samtal. Så stort! Vet inte om jag är riktigt mogen för detta. Men kanske hinner tiden rinna ifrån mig innan jag känner mig helt redo?

Kanske kan nästa steg få bli att räkna ut vilken klinik som passar mig bäst. Det känns ändå ganska harmlöst. Små, små steg kanske är min melodi just nu.

Alla dessa rädslor

Imorgon är det dags för läkarbesök! Mycket stort. Det är alltså imorgon jag ska ta mod till mig och berätta för en gynekolog att jag funderar kring att försöka få barn på egen hand. Jag tvekar fortfarande. Det finns så mycket jag är rädd för i samband med detta. Samtidigt som jag gärna vill ha ett barn till.

Men tänk om jag får en mycket komplicerad graviditet. Klarar jag att ta hand om sonen då? Tänk om jag skulle dö i samband med graviditeten/förlossingen? Har jag inte en skyldighet mot sonen att inte försätta mig i en sådan risksituation? Tänk om jag och sonen förlorar vår nära relation som vi har nu? Tänk om han krisar när han får konkurrens av ett syskon och blir olycklig? Tänk om barnet blir handikappat, har jag ork att ta hand om två barn då? Tänk om barnet blir olyckligt för att han/hon inte har någon pappa? Vem tar hand om det nya barnet om det händer mig någonting? Är det rätt av mig att sätta ett barn till världen med endast en förälder?

Alla dessa rädslor. Men så finns den där andra rädslan där också... Tänk om jag ångrar att jag bara fick ett barn. Barn är så pass viktigt för mig. Jag har min chans här och nu att få ett barn till. Bör jag inte ta den då?

Bonushelg

Sol! Äntligen! Vi har inte gjort något särskilt idag. Varit ute och fått lite sol på oss förstås. Hela den här helgen känns lite som en bonus. Jag hade ju inte planerat för att ha sonen hemma, så vi har fått en massa bonustid som inte är upplanerad överhuvudtaget. Sådana helger borde man ha lite oftare.

En ont-i-magen-dag

Hade så mycket att göra på jobbet idag. Min plan var ju egentligen att jobba sent. Men eftersom jag skulle ha sonen denna helg så skulle jag bli tvungen att vara mer än mer effektiv under ordinarie arbetstid. Denna situation gjorde att jag blev alldeles stel i morse när sonen med jämrande stämma menade på att han mådde illa och hade ont i magen.

Många tankar hann i panik passera i mitt huvud. Hur skulle jag göra nu? Skicka iväg ett halvsjukt barn till skolan? Stanna hemma och VAB:a för typ fjärde gången denna höst? Skicka iväg ett halvsjukt barn till min mamma som kanske i sin tur blir smittad av potentiell magsjuka? Det fanns inget rätt alternativ i detta läge.

Men så hittar jag sonen dansandes framför spegeln samtidigt som han sjunger med glad stämma:
För det är ingen vanlig dag
Nej, det är en ont-i-magen-dag
Hurra, Hurra, Hurra

Nog är det väl rimligt att tro att man klarar av en skoldag då?

Gnäller vidare, men nu med små positiva inslag

Jag har nu kommit överens med grannen om att hon inte berättar något mer för mig om mannen på dejtingsidan. Det känns som en befrielse att jag åtminstone inte behöver sitta emellan där. Detta måste ju betecknas som positivt.

Grannen ovanför har haft hög volym på i över en vecka. Idag är det dataspel som dånar där uppe. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Måste jag fortsätta gå upp dit och klaga på nätterna? Om han nu vet att det är lyhört och själv beklagar sig över det, varför i all världen skruvar han då upp volymen själv? Är det en provokation? Grannen har definitivt dragit ner livsglädjen på nätterna denna vecka.

Sonen blir hemma denna helgen. Hans lillebror (på pappas sida) har fått influensa, eventuellt svinis. Det känns säkrast att sonen inte åker dit hur som helst. Det är ju förstås positivt att få ha sonen hemma, men synd om lillebror som blivit sjuk.

Egentligen skulle jag ha gått ut och partajat med grannen imorgon. Det hade faktiskt varit trevligt, jag hade sett fram lite mot det. Nu får jag förmodligen ställa in de planerna, såvida inte sonen kan vara någon annanstans. För att krångla till det hela lite mer så har nu vännen inte heller något särskilt för sig imorgon. Hon vill därför att vi hittar på någonting. I det läge som råder kändes det inte helt okej att säga att jag planerat att gå ut med grannen imorgon (med tanke på mannen från nätet). Kanske stannar jag helt sonika hemma med sonen imorgon kväll istället så slipper jag ta ställning till hur jag ska göra.

Vännen och grannen har fallit för samma man

Varit på museum under kvällen. Vardagskvällarna är definitivt den bästa tiden för muséebesök. Knappt något folk där, vi fick hela lekavdelningen för oss själva.

Tyvärr har mannen från dejtingsidan som både grannen och vännen fastnat för tagit upp alltför mycket energi denna kväll. Jag tror att grannen har svårt att släppa honom och vännen har hunnit bli förälskad i honom. I och med att grannen och vännen inte alls känner varandra så komplicerar det saken ytterligare. De har ingen naturlig konversation kring detta. Men vännen vill förstås att jag ska pressa grannen så mycket jag kan på information kring deras relation. Jag känner att jag hamnar i mitten och vill helst inte dras in i detta alls.

Framförallt riskerar detta att förstöra för mig. Jag har en känsla av att vännen kommer att bli sur på grannen ifall hon väljer att träffa denna man. Detta kommer i sin tur att innebära att hon riskerar att bli "tyst" varje gång jag nämner grannen i fortsättningen. I och med att grannen är en så pass stor del av mitt liv så kommer detta förstås att ställa till det. Framförallt eftersom de förmodligen kommer att träffas någon gång i framtiden. Jag har ingen lust att behöva välja endera sidan vid större festligheter.

Inte heller har jag någon lust att sätta grannen under för mycket press bara för att jag känner någon som dejtar mannen hon skriver till på nätet. Hon har ju ingen skyldighet att anpassa sina nätdejter efter min bekantskapskrets. Självklart kommer ingen skugga att falla på mannen ifråga, utan det är jag som får ta konsekvenserna av att han är ute och tokraggar på nätet. Rättvisan i detta?

Grannen löper amok

Det är något märkligt med grannen ovanför. Nu satte han på musik igen. Varför väntar han fram till midnatt och sätter sedan på hög musik? Nu börjar det bli en vana... Så besynnerligt. Vill han provocera? Röker han på varje vardagskväll? Varför löper han amok nu helt plötsligt? Trött! Har ingen lust att behöva gå upp dit.

Vännen ringde precis och berättade om den nya mannen hon dejtar från nätet. Jag berättade lite om mannen som grannen just börjat skriva med och vi konstaterar snabbt att det är samme man. Hopplöst! Dejtingvärlden kanske inte är allt för stor ändå. Känner mig inte helt frestad att hänge mig till den.

Lite dystert

Det är så grått väder att jag nästan får panik. Lite som cellskräck för att man aldrig ser blå himmel och sol. I ren desperation började jag googla på väderprognoser... Hur ofta gör man det? Det kommer att vara lika dystert hela veckan.

Sonen åker till pappa denna helgen. Det veckorna han inte åker känns livet aningen lättare. Nu känns det som att den kommande helgen lägger lite sordin över hela veckan. Eller är det jag som låter den göra det? Vi får väl se, jag får försöka göra det bästa möjliga av denna vecka ändå.

Anledningar att vara tacksam

Idag har jag haft anledning att vara tacksam över att
- Jag har känt lite julstämning varpå sonen och jag inhandlade två nya julgranskulor (man unnar sig...)
- Vi åkte på ett trevligt muséebesök tillsammans med granne och bästis.
- Vi tog en promenad och fick om inte sol så åtminstone lite dagsljus på oss.
- Jag har haft en myskväll med sonen och spelat, pusslat och ätit godis.
- Jag klarade av alla "hemmasysslor" redan för en timme sedan och kan nu ägna resten av kvällen åt precis vad helst jag känner för att göra.

Fastern ringde

Min faster ringde idag. Jag har ett konstant dåligt samvete för min faster. Hon flyttade till samma stadsdel som jag för några år sedan och hade förmodligen hoppats på att vi skulle börja umgås mer. Jag går förbi hennes hus varje morgon på min morgonpromenad och det stinger till i bröstet på mig av skuld varje gång jag ser hennes fönster.

Det kan vara lite knepigt att konversera med fastern dessvärre. Hon är väldigt arg på folk i släkten. Släktingar som jag hållit mycket av och som nu gått bort. I och för sig är fastern även arg på släktingar som är i livet också. Kanske lägger hon ansvaret för de konflikter hon hamnar i utanför sig själv?

Nu har jag hur som helst lovat henne att vi ska komma förbi och hälsa på. I vanliga fall så brukar jag kunna ta med mig mina kusiner, det blir lite lättare då. Fastern brukar visserligen inte riktigt hänga med i konversationen, men jag tror att hon är ganska nöjd bara av att vi är där omkring. Såvida hon inte blir irriterad på barnen och att på att de är högljudda. Det är inte helt enkelt. Just idag så var hon väldigt arg på kusinernas pappa så det kändes inte riktigt som om det var läge att fråga dem om de vill hänga med. Jag vill inte bidra till att kusinerna kommer ännu längre från fastern, vilket de eventuellt skulle göra ifall hon får för sig att prata ner deras far.

Sonen kommer inte att bli glad över detta arrangemang. Han tycker inte om att gå dit och jag drar mig väl också lite för det hela. Så synd att det skulle bli så här! Men nu måste jag ta tag i det hela och pallra mig iväg i veckan som kommer.

Rebellen i mig?

Gjorde något så dumt idag. Jag var och handlade på Vi och blev då tillfrågad ifall jag inte ville ha ett samla-poäng-kort hos dem. Jag hängde på och erbjöds att fylla i en blankett för att starta igång ett kort där och då. Efter att ha fyllt i personuppgifter skulle man kryssa i rutor ifall man var singel, sambo eller gift. Sådant där brukar störa mig så jag kryssade inte i någon ruta alls (rebell i det lilla ;)). Däremot fyllde jag i att jag hade barn (rebellen i mig tog en paus).

När jag sedan skulle lämna in blanketten så hejdade sig damen med korten. Jag tror att hon hade noterat att jag hade barn och hon erbjöd mig då att få två kort istället, så att min man också kunde få ett. Här någonstans löpte min hjärna amok helt och jag hör mig själv säga -"Ja, det tar jag gärna". Egentligen borde jag irriterat mig på att hon förutsätter att jag har en man, det hade jag definitivt gjort i vanliga fall. Men inte idag. Idag tänker jag istället - klart att jag är gift.

Damen frågar vidare: -Vad heter din man? Jag blir lite tagen på sängen av frågan. Det här hade jag helst velat tänka över lite mer. Vad skulle min man heta? Jag ville ju gärna att det skulle vara något bra nu när jag äntligen gift mig. - Johan, får jag tillslut ur mig. - Johan och så mitt egna trista vanliga efternamn. Men det kändes ändå lite viktigt att vi skulle ha samma efternamn. Även om det hade varit lite besynnerligt att någon av oss (förmodligen jag) hade bytt efternamn till ett sådant alldagligt namn.

Sedan blev jag lite besviken på mig själv. Johan? Jag är inte helt säker på att just Johan var det allra bäst lämpade namnet på denna min make? Det kändes som att det här gick alldeles för fort. Damen fortsatte och ville nu veta när Johan var född, kunde jag hans personnummer? Här kände jag inte heller att jag fick någon tid till eftertanke. Johan fick vara född samma år som jag. Bara det... Trist! Men han föddes visst redan i januari, den femtonde. Datumet kom av bara farten. Undrar om man inte är stenbock om man är född i januari?

Min man Johan är alltså stenbock, jämngammal med mig och innehar nu ett bonuskort på Vi! Tror bestämt att rebellen i mig åkte på långsemester...

Väntar sms

Ikväll har jag suttit och inväntat sms från två av mina vänner efter att de varit ute och nätdejtat. Missar jag någonting här? Ska jag vara den som väntar hemma för att se att alla andra kommer hem ordentligt? Har jag blivit den som sitter och passar väskorna på discot?

Jag har i och för sig inte den minsta lust att gå på dejt. I ärlighetens namn så har ingen av mina vänner heller hittat något seriöst på dessa nätdejter. Så jag kanske inte missar så mycket ändå. Men ibland blir jag lite rädd att jag går miste om någonting med min bekvämlighet.

Apropå sur

Har haft det så lugnt och skönt i huset de senaste dagarna. Nu sätter någon plötsligt på riktigt hög musik strax efter kl. 23 en torsdagkväll. Varför gör man så? Hur kan man vara så extremt självupptagen? Nu blev jag så där trött igen på dessa grannar.

Att vara sur

Firat systerns födelsedag idag. Trevligt fram tills sonen blev sur för att han inte fick välja musik. Därefter tillbringade han resten av tillställningen surandes i köket. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det där. Antingen kan jag tvinga in honom i rummet tillsammans med de andra, men det kommer bara att dra ner stämningen för alla. Alternativt kan jag tillbringa min kväll ute i köket och försöka prata och lirka med sonen. Känns inte heller som något alternativ, jag vill inte ge mer uppmärksamhet åt ett destruktivt beteende än vad som är absolut nödvändigt.

Vi pratade om det där sedan på vägen hem. Att han förstör både för sig själv och för alla andra när han blir så där sur. Denna gång kände jag att jag måste stå över min egna irritation över hans beteende och försöka åstadkomma något konstruktivt. Det här är ett mönster som måste upphöra.

Nu har vi landat i att han måste ha en strategi för att kunna bryta surheten när den griper tag i honom. Frågan är vad en så liten kille ska kunna hitta på som är tillräckligt starkt för att stå emot en så överväldigande känsla som surhet.

Aktiv fas

Lever kvar i min aktiva fas. Har varit hemma och VAB:at för sonen idag, jag antar att det var sprutan igår som ställde till det lite grann. Har gått lös med borren idag och fått upp hyllor och gardiner i sonens rum. Gått över kylen, frysen och skafferiet och städat och rensat. Vi har dessutom hunnit med att baka chokladbollar, det var inte igår.

Tror att mitt liv påverkas mycket av hormoner. Under PMS-fasen är jag helt utslagen - trött, passiv och orkar inte ta tag i saker. När detta elände äntligen släpper så blir jag superaktiv. Äntligen har jag kraft att ta tag i allt som halkat efter. Från en ytterlighet till en annan.

På det stora hela en bra dag

Sonen är vaccinerad, 50% av familjen är alltså avklarade. Bra! Fick mitt anställningsbevis för nästa år idag. Det innebär att jag får tillsvidareanställning på detta jobb. Också bra! Har dessutom hunnit lämna tillbaka biblioteksböcker, lämnat försenad dvd-film, köpt födelsedagspresent till systern, städat, diskat och dammsugit. Mycket bra!

För att toppa allt detta fick vi alldeles nyss möjligheten att adoptera en katt på Farmville (på facebook). Hur bra kan det bli? En katt! Man kan tycka att Farmville är höjden av tramsighet, men det har gett mig betydligt mer än vad jag någonsin trott när jag något motvilligt gick med.

Farmville är sonens och mitt gemensama projekt. Vi odlar och skördar samt räknar noga igenom vilka grödor som är mest lönsamma att plantera. Vi sparar och avstår från impulsköp för att ha råd med hus och traktorer. Vi bygger ut, möblerar om och sitter och fabulerar ihop historier om vår lilla farm. Det finns säkert massa lurendrejerier kring konceptet, men för vår del är det ett litet fritidsprojekt som är hur mysigt som helst.

På det stora hela en bra dag alltså - i stort och smått.

Nöjd

Trotsade hormonerna och begav mig ut på stan igår. Trevlig middag med trevliga vänner , trevligt ställe och helt okej mat. Jag kände mig tämligen nöjd med mig själv när jag åkte hem. Jag vann över hormonerna denna gång.

Idag har jag varit på kyrkogården och grattat pappa på fars dag. Tände ljus, satte dit ett grattis-på-fars-dag-kort och ett tyghjärta från sonen där det står att hans hjärta klappar för morfar.

Känner mig ganska tillfreds denna kväll. Sonen är hemma igen och för tillfället i badet. Jag knappar på datorn. Snart ska vi titta på ytterligare ett avsnitt av "Det var en gång" och dricka te/choklad och äta bullar. Imorgon har vi lite sovmorgon i och med att sonen ska vaccineras på förmiddagen, d v s ingen stress med nattning. Jag är nöjd. Ingen hissnande jag-älskar-mitt-liv-känsla, men en fullt tillfredsställande känsla av att det här är bra. Det här är tillräckligt för mig.

Tänker inte låta mig kuvas av hormoner

Har haft en sådan huvudvärk de sista dagarna. Trots detta tackade jag ja till att gå upp till grannen på ett glas rödvin igår kväll. Som straff för detta tilltag fick jag vid kvällens slut stappla ner till mig med ett sprängande huvud och med maginnehållet i svalget. Väl hemma vågade jag inte röra en muskel av rädsla för att mitt innanmäte skulle explodera.

Lite bättre idag, men jag är inte särskilt motiverad till någonting. Några vänner skulle ut och äta, men jag är osäker på ifall jag orkar hänga med. Alternativet är att sitta här och tycka synd om mig själv medan grannarna rustar för fest i lägenheterna runt omkring. Inte ett helt frestande alternativ det heller.

Det är PMS som är boven i detta drama och jag är fast besluten att inte låta dessa hormoner styra mitt liv. Kanske går jag ut i dag ändå. För att dra det hela ännu längre kanske jag dessutom borrar upp en gardinstång i sonens rum. Det finns en överhängade risk att det slutar med att jag sitter som en liten ynklig klump i soffan med öronproppar. Men jag tänker inte ge mig utan strid...

Det här med influensan

Har fått tid för att vaccinera sonen på måndag. Men nu känns det helt plötsligt som om jag är sent ute. Vet inte riktigt vad som hände. I början av veckan kände jag mig riktigt nydanande när jag såg till att sonen fick komma och vaccinera sig på barnsjukhuset. Kände att jag gick i bräschen för det här med vaccinering. Men idag har jag insett att nästan alla runt omkring mig redan är vaccinerade. Min familj, mina vänner, kollegorna...

Detta gör mig givetvis aningen nervös. Bör jag ta tag i det här genast? Sonen har ju inte tid förrän på måndag förmiddag. Bara han klarar sig över helgen och nästa vecka. Plötsligt ser jag faror överallt på ett helt annat sätt. Ska han verkligen åka kommunalt imorgon? Brottas med tanken på att be honom ha vantar på sig på tåget, men biter mig i tungan. Jag ska inte lägga börda på hans axlar, det räcker med att jag oroar mig.

Jag inser att jag låter mig svepas med av mediadrevet om hur farlig denna influensa är. Men tänk om den faktiskt är det? Tänk om man skulle ha otur och bli väldigt hårt drabbad. Sonen som nätt och jämt klarar vanlig influensa utan sjukhusvård. Ska göra mitt bästa för att hålla mig lugn till på måndag.

Det var en gång- rymdboxen

Mycket trist dag. Vad hände med mina jag-älskar-mitt-liv-ögonblick? Dagens höjdpunkt var nog när sonen och jag tittade på vår dvd-box "Det var en gång". Vi har nu avverkat historieboxen och kommit in på rymdboxen. Det är ju till dessa avsnitt som de spelar den där signaturmelodin som jag var så förtjust i som barn. Jag tycker fortfarande att den är fin. Det kändes fint att jag kunde sitta här med sonen och titta på samma vinjett, men nu i rollen som mamma. Lite den här känslan av att vara tillbaka till ursprungsjaget.

Öronpropparna är i igen. Grannen ovanför har en av de högljudda tjejerna där. Jag misstänker att det är hans flickvän. Hon är åtminstone inte riktigt lika högljudd solo. Insåg att jag inte nämnt mina grannar på ett bra tag. Det har faktiskt varit lite lugnare här den sista tiden. Jag har börjat kunna slappna av lite här hemma, går inte och lyssnar efter ljud hela tiden.

Vaknade med ett skrik

Drömde en riktig mardröm i natt. Första gången jag har drömt en mardröm och inte samtidigt varit medveten om att det är en dröm. Fruktansvärt otäckt. I drömmen kör en bil upp nära intill mig på en ganska öde gata. Jag hinner tänka att det här verkar lurt, jag bör inte gå med på något de ber mig om. Helt plötsligt står en man i kvinnokläder bakom mig och försöker tvinga in mig i bilen. Jag inser att min enda chans just nu är att skrika. Men jag får inte fram någonting. Jag tar i allt jag kan för att försöka pressa fram något sorts ljud. Tillslut får jag fram ett sorts brölande och vaknar av att jag skriker på riktigt.

Så besynnerligt. Det är ju sådant man ser på tv - att folk vaknar ur en mardröm med ett skrik. Jag trodde inte att folk faktiskt gjorde så på riktigt. Men det kanske brukar gå till så? Min första tanke var att sonen kanske vaknat och blivit rädd, men han sov vidare i godan ro. Jag skänkte även en tanke till grannen, kanske hade jag väckt dem på andra sidan väggen. Men jag tror inte att jag skrek så högt.

Det var verkligen en bedrift att få fram något ljud överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att jag i en liknande krissituation på riktigt skulle ha väldigt svårt att få fram ljud. Min instinkt i krissituationer är vanligtvis att stelna och bli helt paralyserad av skräck. Lite spela-död, men utan förstånd att faktiskt låtsas vara död.

Otäckt med mardrömmar. Hoppas att det var en engångsföreteelse. Det där vill jag inte vara med om igen.

En mycket menlös dag

Drog mig lite för att gå till jobbet i morse. Hade liksom ingen lust. Det känns som om jag har tappat motivationen lite grann. En sådan urtrist dag.

Svininfluensa har annars varit temat för dagen. Jag tror att jag ska gå iväg och vaccinera mig. Förutsatt att det nu går att göra det. Min vårdcentral hade slut på vaccin såg jag när jag gick in på hemsidan. Jag har beslutat att sonen också ska vaccineras. Han har sprutfobi och har gått i lekterapi för detta. Fobin har blivit bättre, men jag är mycket osäker på att han skulle klara en löpande-band-situation i skolan. Måste ta kontakt med barnsjukhuset (som hade lekterapin) för att se om han kan gå tillbaka dit och ta sprutan.

Nu får jag innerligt hoppas att det inte blir några allvarliga biverkningar av vaccinsprutan. Det skulle vara en mycket svår skuldbörda att leva med.

En underbart dyster novemberdag

Sonen har varit iväg på bio med en kompis. De fick gå själva, d v s de fick sitta utan föräldrar i salongen. Det hela var mycket uppskattat. Själv hängde jag på några vänner som skulle gå och se en utställning om Titanic. Konceptet var små guidningsapparater med hörlurar som alla gick omkring med. Det är ju väldigt asocialt, men det var ändå ganska givande. Även om det ser lite surrealistiskt ut med alla människor som helt knäpptysta går runt i sina egna världar...

Men höjdpunkten på dagen var vägen till och från utställningen. Jag är ensam om att komma från mitt håll så vi möttes upp på plats. Detta innebar att jag fick åka färja alldeles ensam för att komma till och från utställningen. Så tacksam för detta. Det var ett av de där ögonblicken igen, ett sådant där "när jag älskar mitt liv".

Det var en riktigt grå, småduggig novemberdag. Dystrare än så kan det nog inte bli. Det var inte mycket människor på färjan. Jag var helt ensam i aktern och fick ta del av denna fantastiska vy av stadssiluetten inramad av novembers svårmod. Det är någonting med de där ögonblicken. Som att man får kontakt med den där man egentligen är och vill vara. Just där och då blir det så tydligt vad man egentligen vill och vart man är på väg. Jag inbillar mig att det jag känner då är mer äkta och kanske inte så färgat av de rädslor och det förnuft som jag gärna gömmer sig bakom till vardags.