Allhelgona

Bilsituationen löste sig över förväntan. Jag tackade nej till erbjudandet om att låna bil och tänkte att jag får åka kommunalt i värsta fall. Detta innebar att jag kunde släppa pressen för bilkörandet och fokusera på att ha trevligt istället.

Först gick vi runt på kyrkogården i ett par timmar. Pappa fick en fin krans och tre ljus. Gigantiska ljus var det, de lär lysa en hel vecka (det visar sig, det är ju fars dag nästa söndag). Sedan åkte jag med farbrodern ut till Sollentuna. Åt en mycket god middag och har suttit hela kvällen och fikat och småpratat.

När klockan började närma sig tio så fick jag ett sms av bilutlånaren (en fd granne) om att han kunde komma och hämta oss. Det var förstås väldigt snällt, men jag skulle nog känt mig lite dum om jag hade låtit honom köra så pass långt endast för att hämta oss. Nu blev det istället så att min farbror körde hem oss. Detta innebar dessvärre att han istället var tvungen att köra hela vägen fram och tillbaka... Men han erbjöd sig själv. Jag menade på att vi kunde ta oss hem på annat sätt, så jag känner att jag kan vila i det.

Var lite rädd att det skulle vara världens liv här hemma när vi kom hem - halloween och allt. Men det är okej. Någon granne har en väldigt högljudd fest, men det är inte någon av mina närmaste grannar. Det kunde alltså ha varit mycket värre. Jag kan ju välja att vara tacksam för att det inte var den närmsta grannen som var skyldig, istället för att irritera mig på festandet. Bra så.

köra-bil-fobi?

Imorgon är det allhelgona, vilket innebär släktträff (pappas släkt) och ett par timmars vandring runt på den stora kyrkogården. En mycket trevlig tradition, dessutom släktens enda tradition. Efter denna vandring som sträcker sig över hela kyrkogården (i och med att gravarna är placerade i olika områden) så åker vi hem till min farbror på släktmiddag.

Problemet med denna tradition är att den förutsätter bil. Vi kan i och för sig ta oss ut till kyrkogården kommunalt. Förmodligen skulle vi dessutom kunna få skjuts därifrån hem till farbrodern (som bor en bra bit norr om staden). Det besvärliga är väl egentligen att ta sig hem därifrån. Det är sen lördagkväll och inte vilken lördagkväll som helst, utan Halloween. Det här är ganska långt ut, där bussarna på sin höjd avgår en gång i timmen. Därefter är det minst ett par byten till innan vi är hemma.

Tidigare hade jag ju bil och då var det inga problem. De senaste åren har vi fått skjuts hem av farbrodern eller av någon kusin, men det har varit långa diskussioner om vem som ska behöva skjutsa oss. Inte så roligt. Det här året lät det inte som att det var aktuellt med något skjutsande, alltså måste jag lösa det hela på något annat sätt.

Jag vet att jag kan få låna en bil imorgon, men haken är att jag inte törs köra längre. Det har inte hänt någonting eller så. Jag är nog mest bara ovan. Inte blir det bättre av att det nästan uteslutande är motorvägskörning heller. Är det något som är otäckt så är det att köra på motorvägar. Jag kan köra inne i stan, inga problem. Har inget emot andra bilar, skyltar och rödljus. Men låt mig slippa de där höga hastigheterna och dessa evinnerliga påfarter. Är helt enkelt livrädd för att sätta mig i en bil och köra den sträckan, dessutom med sonen i bilen. Hur i all världen ska jag lösa detta? Eller ska jag bara ta en taxi hem på kvällen istället? Det kan ju inte vara sunt att gå runt och ha ångest över det här hela morgondagen.

En eftermiddag i simhallen

Klockan två i eftermiddags hade det fortfarande inte hänt något alls här hemma. Jag hade varken ork eller lust att ta tag i dagen. Å andra sidan så kändes det lite bortkastat med ytterligare en dag framför tv:n och datorn. Den där eftermiddagsångesten som blommar ut i full blom när klockan börjar närma sig tre. Jag har förresten just upptäckt eftermiddagstv igen. Idag hittade jag Pantertanter på någon kanal. Pantertanter! Sådan nostalgi. Jag brukade tycka att den var så bra. Det vilar en sådan trygghet över den serien. Jag tror att tv generellt symboliserar någon sorts trygghet för mig, men den serien är ju så vansinnigt behaglig.

Tillslut tog jag ändå tag i mig själv och fick med mig en mycket motvillig son på en promenad till simhallen. Jag var i det tysta ganska motvillig själv också. Men sonen är i ett skriande behov av att träna simning och nu hade han inte simmat sedan i somras. Så skönt att det blev något bra av eftermiddagen i simhallen. Sonen simmade omkring efter bästa förmåga, hoppade i från kanten och lyckades med bedriften att göra kullerbyttor under vattnet. Mycket stolt mor.

Han blev ganska traumatiserad av att gå på en usel simskola sitt sista år på dagis. Den hölls i en bassäng där barnen inte bottnade och där de endast skulle simma fram och tillbaka med dynor i 40 minuter. Sonen som aldrig hade haft sådana där dynor på sig tidigare hade fullt sjå med att överhuvudtaget hålla huvudet ovanför vattenytan. Oj, vad mycket tjafs jag hade med dagispersonalen om den där simskolan och att sonen inte skulle behöva gå dit. Det är synd, inte minst för att den simhallen (där simskolan gick) ligger endast ett par minuter bort från oss. Tyvärr vägrar sonen att sätta sin fot där igen. Inte mycket att säga om det.

Drama nere på gatan

Dagen har gått bra. De tre barnen har lekt och hållit hyfsat sams. Jag insåg dessutom att när de är tre så sitter de inte framför datorn i samma utsträckning som annars. Istället har de varit ute en sväng och hållit till i sonens rum.

Nu på kvällen hade vi någon form av drama här utanför. Jag hörde mansröster som skrek, men jag såg inte vad som hände. Däremot så såg jag att folk hade gått ut på balkongerna och hängde ut genom sina fönster. Det kändes så bra att det fanns en sådan uppslutning och ett sådant engagemang. Jag antar att det var någon som blev slagen i och med att folk ibland skrek "Sluta" allt vad de orkade. Man skrek att man skulle ringa polisen om de inte slutade. Killarna på pizzerian runt hörnet kom utspringande. Efter en stund kom också ett antal polisbilar och det blev tyst där nere.

Det känns tryggt att folk inte bara sitter hemma och låtsas som att de inte hör när något händer. Även om man inte går ut och försöker stoppa ett bråk handgripligen, så tror jag att man åstadkommer en hel del bara genom att gemensamt skrika när någon blir slagen. Där och då tyckte jag så mycket om mitt kvarter.

Vacklande hälsa

Ett par jobbiga dagar har passerat. Jag kände mig lite vissen igår. Anade att det var något på gång med njurarna men ignorerade det rätt av. Istället gick jag aningslöst (om än lite tveksamt) iväg på den tuffa måndagsträningen och slet ut mig fullkomligt. Sedan så brukar jag ju alltid vara darrig och ynklig resten av dagen, så det är inte helt lätt att skilja ut från verklig sjukdom. Men måndagskvällen slutade på akuten. Liksom natten till tisdag.

Akuten är på det stora hela ett ganska obehagligt ställe. Brevid mig försökte de gång på gång få en äldre herre att svälja en kateter. Han kunde verkligen inte få ner den utan fick tillslut panik. Ytterligare en bår bort låg en man som jag misstänkte var någon form av missbrukare. Jag tror att personalen misstänkte detsamma och vägrade ge honom starkare smärtstillande (vilket han krävde). Tillslut blev han aggressiv, men situationen räddades av en mycket sympatisk väktare som satte sig och samtalade med honom. Många blåslagna unga killar - har det med höstlovet att göra? Så mycket elände... Jag var mycket tacksam att jag hade kostat på mig att åka taxi till mamma med sonen så att han skulle slippa vara med på sjukhuset. Väl investerade pengar med tanke på sonens sjukhusrädsla.

Lite dumdristigt åkte jag sedan iväg till jobbet i morse för att hinna färdigt med allting inför mitt höstlov som börjar nu. Jag motiverade det med att jag hade mått psykiskt dåligt hela semestern om jag skulle gått runt och våndats över akuta högar på skrivbordet. Det hade jag förmodligen gjort. Är fortfarande lite medtagen, men ändå i betydligt bättre skick än igår. Jag har hela dagen tröstat mig med att jag har fem dagars ledigt framför mig. Men nu ser det inte ut att bli riktigt så ändå.

Bästis skulle vara här imorgon. Det är helt okej, hon har varit här så pass mycket att jag inte ser henne som besökare längre. Men självklart ville "den tredje vännen" också vara här då, om båda hennes kompisar ska vara här (sonen och bästis). Här blir det lite jobbigare. De tre är ingen okomplicerad trojka. Det blir istället ett helt koncept där jag måste vakta för att se vad som händer. Samtidigt kan jag omöjligen säga nej till det. Inte efter vad som hänt den senaste tiden med avslöjade halvsanningar osv.

Kanske hade det gått lättare om jag hade haft ett riktigt sovrum med en dörr att stänga om mig. Tunna risjalusier räcker inte riktigt till i dessa sammanhang. Så nu är jag lite besviken på att jag måste upp i ottan imorgon för att ta emot barn på en mycket värdefull semesterdag. Men jag kör imorgon och sedan tror jag att jag tänker avböja resterande dagar i veckan. Tror att jag kan komma till ro med det. Då blir det sonen och jag och höstlov.

En eftermiddag att minnas

Eftermiddagen har spenderats i ett naturreservatområde utanför staden. Så underbart dystert och grått, samtidigt som skogen lyser i rött och orange. Det var helt vindstilla och sjön var som en mörk spegel som reflekterade alla höstfärgerna. Sagolikt vackert!

Jag älskar hösten. Det känns som om allting startar om då. Samtidigt som hösten som ingen annan årstid manar till minnen om tidigare höstar. Det finns en sorgsen melankoni över det. Kombinationen däremellan är helt unik, jag känner inte alls så inför de andra årstiderna.

Måste komma ut i skogen lite oftare. Eftermiddagen avslutades med en picknick tillsammans med grannen och bästis. Vi hade klättrat upp på ett litet berg med utsikt över en skogssjö. När jag var yngre samlade jag på ögonblick då jag "älskade mitt liv". Det här var nog ett sådant tillfälle. När man känner ro att stanna upp och bara ta tillvara livet en liten stund.

En liten glad gubbe!

Jag går som på nålar här hemma och lyssnar efter ljud. Ska nog sätta i mina öronproppar trots att det är tyst. Jag tror att jag behöver dem för att kunna koppla av. Ingen av de två unga herrarna som bor brevid mig/över mig behagade dyka upp på städdagen i porten idag. Så det blev inget samtal. Men jag tänker försöka ha ett snack med grannen ovanför när jag ser honom nästa gång.

Ikväll flydde jag och sonen iväg till mamma och åt middag där. Jag behövde komma ut härifrån och bort från alla potentiella irritationsmoment. Det blir som en ond cirkel där jag bara blir mer och mer stressad och därför blir mer och mer illa berörd av alla ljud. Nu behöver jag nog en paus för att komma tillbaka till normalläge igen.

Positivt idag har varit att jag fick en liten glad gubbe på mitt ägglossningstest. Det är aningens bisarrt att det faktiskt blir en liten smileygubbe när det visar positivt. Vad hände med neutrala streck som fanns på graviditetstesten förr i världen? En liten glad gubbe... Men det känns skönt att det äntligen visade positivt. Det ökar oddsen för att jag skulle ha en möjlighet att bli gravid ifall jag väljer att gå vidare med insemination

Irritera mig i onödan?!

Tss, irritera mig i onödan...? Nu har grannen ovanför dragit igång någon karaokesession. Klockan har passerat ett. Jag har absolut ingen lust att gå upp dit i natt, men det här är att pusha mina öronproppars kapacitet. Hoppas, hoppas, hoppas att han är med och städar imorgon. Jag är så urless på honom just nu. Varför kan han inte bara uppföra sig som en normal vuxen?

Gått hemma för länge?

Imorgon är det städning i porten. Jag betvivilar starkt att grannen ovanför kommer att delta i den städningen. Om han gör det blir jag nästan tvungen att säga något om de två tjejerna som kamperar där uppe med jämna mellanrum. Usch vad jobbigt! Innerst inne önskar jag nog att han inte kommer, trots att det säkerligen vore bra ifall vi pratade lite. I största vänskaplighet förstås.

Idag har jag gått hemma hela dagen i och med att sonen kräktes igår. Två dagar hemma, det är inte helt okomplicerat Egentligen trivs jag med att gå hemma och småfnula lite. Men det finns en risk att bagateller växer sig väldigt stora. Imorgon behöver jag komma ut! Ikväll behöver jag nya öronproppar för att inte irritera mig helt i onödan. Välsignade öronproppar!

Socialt utmattad

Så har jag varit på konferens. Det är med blandade känslor jag kom hem därifrån. Det var minst sagt krav på socialt minglande och det gick väl lite sådär om jag ska vara ärlig.

Vi skulle arbeta i grupper och jag hamnade i samma grupp som en tjej som jag har lite svårt för. Vi arbetar inte tillsammans alls, vi tillhör endast samma avdelning. Men hon ignorerar alltid mig när vi har hamnat i samma sammanhang. Det är lite märkligt i och med att vi verkligen inte känner varandra. Eller har det hänt någonting som jag glömt bort? Men jag är lite nöjd med mig själv ändå. Jag tog plats så gott jag kunde under förutsättningarna Mer plats än vad jag hade tagit annars. Min första instinkt var att bli sårad och dra mig tillbaka. Men icke! Jag tänker inte låta mig ignoreras.

Sedan hamnade jag lite snett på middagen - ensam längst ut på kanten. Där kan man nog säga att jag kämpade i motvind, gick inget vidare. Jag tyckte inte om känslan, jag vill inte bära rollen av den tysta stackaren där ute på hörnet. Kanske för att jag har varit fast i den rollen i tidigare sammanhang och vet hur svårt det är att kasta av sig den manteln.

Men som jag minglade och ansträngde mig under alla dessa pauser och fria aktiviteter. Jag kände knappt någon där, så det blev till att söka kontakt och försöka inleda konversationer med alla möjliga och omöjliga. Jag var helt psykiskt utmattad på kvällen. Det är förstås trevligt med hotellrum med fina lakan, pool och diverse faciliteter. Men när jag satt själv på rummet på kvällen så kunde jag bara tänka på sonen som var hos grannen tillsammans med bästis. Jag längtade mig sjuk efter son, spagetti med köttfärssås, tjafs om datatid och läxläsning.

Konferensen fick sedan ett mycket abrupt slut och jag kom hem till sonen tidigare än jag hade förväntat mig. Fick ett telefonsamtal av grannen i morse där det konstaterades att sonen kräktes och jag fick åka hem på stört. Denna dag har alltså i stort cirkulerat kring spyhinkar istället för kring flott konferensanläggning. Gott så.

Konferens och ledsen son

Jag ska iväg på konferens imorgon och stanna borta över natten. Känns sådär. Dels p g a att jag fortfarande är ganska ny på jobbet och det kommer att krävas mycket socialisering och en hel del minglande. Det är många som ska konferensa och den grupp som jag vanligvis jobbar i brukar snabbt splittras upp när vi kommer i större sammanhang.

Men framförallt så måste jag vara borta en kväll från sonen veckan innan han åker på pappahelg. Han var mycket ledsen innan han somnade. Ledsen och lite arg på mig som skulle vara borta så länge. Han ska sova hos bästis, men kunde omöjligt se något positivt i det. Hoppas nu inte att han lägger skulden på bästis och blir sur på henne. Det kändes som om det fanns tendenser till det ikväll.

Numera lite kortare

Måndagsträning och jag är åter en liten darrig, svag och ynklig trasa. Nyttigt? Knappast. Idag har vi dessutom hoppat och jag är övertygad om att alla mina kotor i ryggen och höften (kotor?) har tryckts samman, vilket resulterat i att jag numera måste ha tappat minst fem centimeter av min forna längd. Jag är ju inte direkt den ståtligaste av människor från början. Numera lite kortare och lite darrigare...

Sonen gick tillbaka till skolan idag. Igår hade han ett samtal med bästisen där hon frågade om han var frisk nu. Sonen svarar förstås sanningsenligt att han var ju aldrig sjuk. Bästis blir mycket förvånad över detta erkännande och frågar förstås vidare varför "den tredje vännen" i så fall sov över hos henne. Vid det laget hade jag och grannen börjat fnissa hysteriskt så vi missade sonens svar. Jag är lite nervös över vad han har sagt i skolan idag. Det var kanske inte den mest lysande av idéer det där att vi skulle vara hemma. Men då kändes det helt nödvändigt. Det är ju egentligen sunt att sonen inte ljuger utan säger precis som det är. Så ska det få fortsätta vara.

Kommunikation?

Idag hade vi återigen ett fall av att jag tolkar situationen, agerar utifrån hur jag tror att andra tänker och så rör jag istället ihop allting. I detta fall var det grannen och bästis som hade frågat oss tidigare om vi ville följa med dem ut i skogen idag. Vi hade inte hört något mer från dem, "den tredje vännen" sov ju över hos dem istället för hos oss igår. Jag tänkte därför att grannen kanske ville ha lite ensamtid med bästis i och med att de knappt hade fått vara själva sedan i fredags. Jag tänkte förstås också vidare att grannen förmodligen inte skulle våga säga det till oss om så var fallet, utan kanske skulle känna sig tvingad att ta med oss ut i skogen.

Följaktligen avvaktade vi ifall de skulle höra av sig, väntade fram till klockan två, men sedan gav vi oss iväg själva jag och sonen (ville inte ligga någon till last). Vår färd gick inte riktigt ut i skogen, men till en park strax utanför staden som är väldigt stor och skogslik. Det är en av mina favoritparker så här på höstkanten. Som hämtad ur en saga. Jag blir alltid helt tagen av att den är så pampig och majestätiskt

Sonen och jag hade en mycket trevlig eftermiddag i parken, vi tittade på fåglar och gick och fikade. Men det visade sig när vi kom hem att grannen och bästis visst hade varit förbi oss, precis som planerat, strax efter att vi hade begett oss iväg. Jag hade inte alls behövt tolka in att de egentligen ville vara för sig själva. Istället hade de förmodligen blivit ganska förvånade över att vi inte var hemma, vi som skulle ut i skogen tillsammans? Kommunikation - det kanske vore något att prova på till nästa gång?

Harmoni?

En väldigt lugn dag. Den tredje vännen sov över hos bästis istället, kanske var det lika bra det. Så sonen och jag har varit själva och gått och skrotat hela dagen. Vi tog en liten sväng ut och andades in hösten. Det här behövde vi verkligen. Jag behöver komma till ro i mitt liv.

Det finns förstås fortfarande en massa orosmoment. Men t ex jobbsituationen har blivit så oändligt mycket bättre. Inget mer skenande hjärta och liknande stressymptom. Jag hoppas att inte de där åren har satt några permanenta spår hos mig. Tänk om det kunde komma en tid av harmoni nu. Vad skönt det vore.

Bästis is back

Idag har vi spenderat en välbehövlig dag i soffan. Jag var dock tvungen att springa förbi skolan en sväng och hämta sonens regnkläder och gummistövlar, det ska ju regna så mycket i helgen. Av ren pur slump kommer jag dit precis samma stund som Pappa Stövel är där. Oddsen för det måste ju vara ganska små? Vi bytte några ord, men jag fick känslan av att han var mer reserverad idag än igår? Frågan är hur i all världen jag kan gå vidare med det här?

Bästis är hemma "på vår gata" igen och vi bjöd ner granne och bästis för samkväm framför Idol. Grannen (vännen) och jag diskuterade män, barn och livet i köket medan barnen hängde framför datorn. En trevlig fredagkväll. Grannen ovanför har fest och jag sitter med mina öronproppar som hjälper sisådär. En viss irritation kan jag känna, men jag har inte den där obehagliga känslan i bröstet i alla fall. Ikväll nöjer jag mig med det.

Stressad son

Träffade Pappa Stövel, han var här och hämtade sin son. Skulle nog kunna bli kär i honom. Men det hände förstås ingenting som tydde på någon som helst romantik. Kanske borde jag lägga ut någon hint, men det känns aningen komplicerat i och med att det är en "klasspappa".

Nu har jag just lovat sonen att vi ska vara olovligt hemma imorgon och så har jag förstås ångest över vad i all världen jag nu drog igång. Men han låg i sängen och var alldeles superpressad över att han aldrig fick vara hemma och ta det lungt. Speciellt med tanke på att jag hade lovat att "den tredje vännen" skulle få sova här i helgen. Jag har väl dåligt samvete för att jag sa ja till det också. Även om jag inte riktigt vet hur jag skulle agerat annars. Det är svårt att säga nej! Speciellt med tanke på att jag i så fall skulle sagt nej utan att ens ha konsulterat sonen. Vilket hade varit precis lika jobbigt som att konsultera sonen och sedan säga att det inte går för att sonen inte vill.

Någonstans kan jag dock vila i att sonen verkligen behöver en ledig dag. En dag när inte bästis ringer på dörren på förmiddagen och när inte någon annan vän kan ringa och fråga om de ska leka. Det är förstås väldigt positivt att han har vänner. Men så stressad som han var nu är inte nyttigt att vara. Kan inte det prioriteras minst lika högt som en fysisk sjukdom med feber och snuva? Jag hade ingenting särskilt inplanerat på jobbet heller. Fredagar brukar vara ganska lugna och jag har komptimmar att ta ut. Det får alltså inga egentliga konsekvenser för någon, mer än att sonen förhoppningsvis återhämtar sig en aning. Jag får försöka vila i det nu, jag kan inte ta tillbaka mitt löfte till sonen. Han liksom kopplade av i hela kroppen när vi pratade om det. Så här kan vi inte ha det. Det får inte bli så här någon mer gång, det måste finnas mer sans i det här med umgänget.

Haltande samtal

Pappa Stövel ringde precis. Alltså hit till jobbet. Det blev inte världens bästa samtal är jag rädd. Just denna förmiddag har jag telefonjour och svarar i telefon på löpande band. Därför kopplar jag inte riktigt, trots att någon presenterar sig med namn. Jag skrev t o m ner hans namn på mitt block när han presenterade sig, men nope - inget aha-moment alls.

Följden av detta blev alltså att jag svarar artigt när han frågar hur jag mår och tänker för mig själv att detta var ett lite udda samtal. Det är först när han börjar prata om sin son som jag förstår att det här är faktiskt någon som vill prata med mig som privatperson. Jag kan säga att det blev ett mycket haltande samtal den första minuten...

Befriande skrattattack

Har varit så vansinnigt trött de senaste dagarna. Sådär trött så att varje rörelse har kännts tung. Jag hoppas att det är på väg att släppa. Hade precis en riktig skrattattack tillsammans med sonen, det var välbehövligt kände jag. Det är inte ofta man skrattar så mycket att man kippar efter luft. Jag skulle försöka få honom att varva ner och sjunga godnattsånger med lugnande stämma. Min reportoar av godnattsånger är dock ganska skral, men en sång som har etsat sig fast är en mycket besynnerlig sådan från filmen "Sopor" med Tage Danielsson. Sonen skrattade så att han fick svårt att andas. Det var inte riktigt min intention. Men det var lite befriande.

Det ser ut att lösa sig med lördagen. Sonen verkade tycka att det skulle bli roligt. Lättnad!

All denna oro

Försöker nu att inte söka runt på nätet efter olika symptom. En och en halv månad kvar till tid hos gynekolog. Nu är det inte längre klimakteriet jag oroar mig för utan jag insåg dessvärre att mina symptom är ju även symptom på cancer. Kanske kan man ringa och säga att man kan komma med kort varsel om de skulle få något återbud? Känner jag mig själv rätt så lär jag ha byggt upp en ocean av oro när vi är framme vid slutet av november.

Annat orosmoment av betydligt lindrigare art. En mamma från skolan ringde idag och frågade om hennes dotter kunde sova över hos oss i helgen. Det är samma flicka som ingått i det som blivit lite av ett triangeldrama mellan sonen, bästis och denna flicka. Jag vet att hon och bästis brukar sova över hos varandra de helgerna sonen är hos sin pappa. Så jag är lite förvånad över att hon frågade oss och inte bästis/grannen. Måste nästan fråga grannen om de eventuellt har sagt nej?

Haken är att jag är rädd att sonen inte alls kommer att vara särskilt pigg på det hela. Han skulle egentligen behöva lite lugn hemmatid. Å andra sidan så kände jag att jag inte kunde säga nej till detta. Sonen är där varje morgon en liten stund innan de går tillsammans till skolan. Men det känns ju lite märkligt att ta ett beslut kring hans umgänge över hans huvud så att säga. Visar det sig att grannen/bästis inte har några planer så måste förstås bästis också erbjudas att sova över i helgen. Kanske kan jag i så fall fly upp till grannen en stund? Kanske är det jag som behöver en liten stund av lugn och ro?

Tänk om allt inte står rätt till?

Jag har under en tid varit lite orolig för att det är något som inte står helt rätt till. En stor farhåga är att det ska ha något med fertiliteten och klimakteriet att göra. Tänk om jag är på väg in i ett för tidigt klimakterium?! Det kommer i så fall att bli en rejäl smäll att ta ställning till. Så idag har jag beställt tid hos gynekolog. Det kommer inte att bli förrän i slutet av november, men jag har fått henne rekommenderad så det kanske är värt att vänta? Jag kommer att vara så fruktansvärt nervös. Men det är lika bra att få veta.

Skulle det visa sig att så är fallet så känns det dumt att tänka för långt kring det här med att inseminera. Jag är dock inte alls beredd att lägga ner det känner jag. Nu får jag försöka förtränga det hela fram till i november.

Mycket illa planerat möte

Var tvungen att springa ifrån ett möte på jobbet idag. Det var alltså ett möte med en person som hade kommit till mig för att få hjälp med sin situation. Jag hade nämnt i förväg att jag bara kunde avsätta tid fram till kvart över tre. Tyvärr har jag ingen klocka på mitt arbetsrum. Därför fick jag lite panik när jag skulle slå på datorn för att söka information och ser att klockan har passerat kvart över tre för länge sedan.

Inser att sonen snart kommer att stå och vänta utanför sin skola, för att jag ska följa med honom till hans måndagsaktivitet. Panik! Säger därför till mitt besök att jag måste springa och att denne är välkommen tillbaka när som helst. Samtalet var i stort sett avslutat, det var inget känsligt läge. Men det kändes ändå som en mycket abrupt och dålig avslutning. Jag var dessutom tvungen att senare springa om "besöket" i entrén för att hinna med bussen.

Det känns verkligen inte bra. Blir alldeles obekväm så fort jag tänker på det. Jag hade tidigare sagt till "besöket" att det kunde vara en idé att denne kom tillbaka till mig med jämna mellanrum. Hur troligt är det att "besöket" någonsin kommer att våga sig på det igen? Usch! Borde verkligen avsatt tid till ett vettigt avslut. Usch, usch, usch! Måste tänka på något annat. Tur i oturen att grannen brevids nya flickvän visar sig vara högljudd även när hon pratar. Ibland kanske min grannirritation kan bli en välsignelse. Något att fästa tankarna på...

Det här med facebook

Jag hade skickat ett meddelande till några vänner på facebook, där jag frågade om någon ville hänga med ut på lördag. Men jag fick endast ett par svar. Det hör väl kanske till saken att jag för några månader sedan också hade skickat ut en förfrågan om utgång, med samma klena respons.

Egentligen kan man ju tycka att det är ganska dumt att köra samma koncept en gång till, när det inte fungerade första gången. Men det gjorde jag. Däremot visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det hela denna gång. Förra gången så lät jag det bara passera. Men det kändes inte helt rätt det helller. Jag var ju stött över att ingen svarade, samtidigt som jag inte ville framstå som martyr och skriva något surt meddelande (så är vi där vid det martyra igen).

Jag landade tillslut i att skriva ett meddelande om att "jag tolkar övrigas tystnad som att ni inte hänger på ikväll". Det kanske var väldigt martyrigt ändå? Jag var lite osäker. Nu idag hade jag fått ett meddelande från en tjej att hon inte är inne så mycket på facebook och därför inte hade sett mitt meddelande. Slutligen kan jag alltså konstatera att jag sitter här med en släng av dåligt samvete. Dåligt samvete kontra stötthet, det var mina valmöjligheter. Jag bör nog inte slänga ut några fler förfrågningar på facebook. Inga förfrågningar och inga män via facebook, man lär sig...

En hund minsann...

Har varit uppe hos grannen (bästis mamma) och druckit vin. Trevligt. Men nu är jag hemma igen. Grannen ovanför har de två tjejerna hemma igen och jag blir inte ens irriterad?! Undrar om det beror på vinet eller på vetskapen om att jag har öronproppar att ta till ifall jag vill slippa höra dem.

Igår hade grannen bredvid också flickbesök. Det är egentligen jättebra, han brukar lugna ner sig när han har flickvän. Men just igår började de vänslas redan vid nio-tiden. Precis när sonen skulle sova. Denna nya flicka var lite högljudd eller vad man ska säga. Eller så står sängen bara väldigt nära väggen.

Hur som helst så hörde förstås sonen allt. Han avbröt mig mitt i en mening och sa:
- Schhhhh, hörde du?
Jag försökte spela dum, kände inte att jag ville ha denna konversation och låtsades därför att jag inte hörde. Men sonen insisterar:
- Vad gör de hos grannen?
(Tystnad från min sida)
En stund passerar innan sonen kommer på det:
- Jag tror att de har skaffat hund därinne...
Japp! Klart att det var en hund! Vi på denna sidan väggen kommer att leva med hundteorin den närmsta tiden. Kanske, kanske kommer jag att komma med ett fruktansvärt avslöjande någon gång när sonen är tonåring... :)

Sonen till pappa

Blä! Lämnat sonen för helgen. Det var lite tårar igår, men inte mer än vanligt. Det är så sorgligt att det ska vara så här. Tänk vad annorlunda allt hade varit om han hade tyckt att det var roligt att åka. Vad annorlunda mina helger utan barn skulle sett ut.

Mamma min mamma

Sonen och bästis satt och tittade på tv tillsammans i morse. Så kom "Nicke och Nilla" med låten "Mamma min mamma", den går så här:

"Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du. Då vill jag bli en blomma och att du plockar mig. Och sätter mig i håret så att jag kan krama dig".

Barnen satt tysta och alldeles tagna över denna vackra sång. De diskuterade sedan på väg ut i hallen hur fin den var och att de också ville bli som deras mammor när de blev stora.

Bästis: - Men det blir ju konstigt.
Son: - Varför det?
Bästis: - Ja, men alltså...
Son: - Vaddå?
Bästis: - Ja, men det blir ju konstigt, för när man plockar en blomma så dör den ju.

Jag tror att hon snabbt fann sig och räddade situationen där. Den lilla flickan kommer att lära sig att bli extremt könsneutral i sitt tänkande. Och själv är jag rörd, mycket rörd.

Favoritiserar bästis?

Sonen blev jättesur idag, för att han tycker att jag pratar mest med bästis när hon är här. Det blev en stor scen, som vi nätt och jämt har hämtat oss ifrån. Det känns inte som att jag gör det. Men jag måste förstås börja tänka igenom hur jag beter mig. Om det kan ligga någon sanning i det ändå. Men å andra sidan så är hon ju fortfarande lite gäst här hemma, så jag känner nog att jag har lite extra ansvar för att hon ska känna sig bekväm.

Eller så hade det hänt något i skolan som triggade igång reaktionen? Det är bara sonen och jag imorgon, så förhoppningsvis får vi en chans att prata igenom det hela lite mer då. Kanske har det varit lite för intensivt umgänge den här veckan? Jag tror knappt att vi har varit ensamma sedan förra tisdagen.

Egentligen skulle Pappa Stövels son ha kommit hit imorgon, men det blev inställt. Det kanske var lika bra det med tanke på att det har varit så intensivt. Han är väldigt sympatisk - Pappa Stövel. Vi har preliminärplanerat om en lekdejt, det vore trevligt om det blev av.

En bortglömd födelsedag

Nu slog det mig att han som en gång i tiden var min allra största kärlek fyller år idag. Jag kommer ihåg att jag som 20-åring grät av tanken på att vi bara skulle få ynka 60 år tillsammans. Det kändes så futtigt och jag önskade att vi istället hade känt varandra hela livet så att vi hade fått lite mer tid på oss.

Det höll i fyra år och jag var förkrossad när det tog slut. Jag trodde aldrig att jag skulle komma över det Så kär har jag nog aldrig varit i någon annan. Men idag så har hela dagen gått utan att jag har uppmärksammat någonting. Jag har snurrat fram ankomststämpeln på jobbet till 6 oktober utan att reflektera över att det skulle varit något speciellt med detta datum. Kärleken är borta. Mannen ifråga är idag gift och har två barn. Tur att jag inte visste det då, den där dagen när jag låg och grät över våra ynka 60 år tillsammans...

Utan pappa?

Vi har fått telefonlista över alla föräldrar i sonens klass. Man har inte med hemnummer längre, utan endast mobilnummer. I en kolumn stod mammornas mobilnummer (den första kolumnen) och i den andra kolumnen stod pappornas. Men så på en rad så stod det endast en mammas nummer. Jag antar att det inte fanns någon pappa med i bilden, min gissning är att mamman har adopterat som ensamstående.

Jag blev så besviken när jag såg den där listan. Varför måste man dela upp det på det där viset? Kunde man inte bara skrivit några telefonnummer efter varje barns namn istället? Varför dela upp listan efter föräldrarnas kön? Såg man inte hur konstigt det blev i och med att ett av barnen inte hade någon pappa.

Ifall jag skulle besluta mig för att inseminera så skulle mitt barn också bara få ett namn på föräldrarnas telefonlista. Det blir så tydligt i sådana situationer. Mitt barn skulle förmodligen alltid skilja sig från mängden i och med att han/hon bara (?) skulle ha en förälder. Är så less på att det bara finns en norm, ett "rätt".

Men det är klart att man som barn skulle fundera kring hur det vore att ha en pappa om man aldrig hade haft någon. Eller skulle man inte det? Så tänker jag på min pappa, han som var den bästa pappan jag någonsin skulle kunna fått. Det skulle mitt barn inte få uppleva.

Men det här barnet kommer ju å andra sidan inte att bli till om jag inte inseminerar. Det är ju inte så att jag väljer bort en jättebra pappa till barnet. Det fanns ju dessvärre ingen pappa att tillgå. De enda förutsättningarna som finns för mitt lilla barn är ju att det bara får en förälder. Eller tänker jag fel när jag tänker så?

Sunt leverne?

Har varit och tränat på ett sådant här lunchpass igen. Nu sitter jag här som en liten darrig, urlakad trasa. Jag hoppas innerligt att det här är nyttigt. Det känns inte så. Jag kan inte säga att min kropp känns sund i detta nu.

Det känns snudd på oöverstigligt att ta sig hem kommunalt, hämta son + bästis och sedan ta med dem till deras aktivitet. Jag förstår inte ens hur jag ska kunna ta mig ner för trapporna och ut på gatan.

Snälla tankar?

De sågar ner träd här utanför!? Jag försöker att inte stressa upp mig. Jag har satt i öronproppar för att inte störas av tjejerna som är på besök igen här ovanför. Försöker tänka "snälla tankar". Men vad sjutton - de sågar ner träd!? Klockan kvart i elva en söndag beslutar sig kommunen för att skicka in sina trädsågare till stan för en liten trädsågarvända. Snälla tankar, snälla tankar, snälla tankar...!!!

Kanske stressymptom?

En på det hela taget trevlig dag. Vi tog en promenad, jag och sonen, och lyckades nästan undkomma skyfallet. Shoppade därefter effektivt vinterjacka och stövlar till honom på en halvtimme. Han är fortfarande tämligen ointresserad av kläder. Jag har även hunnit med en kanelbulle och en kvällspromenad med grannen. Jag hade ett skriande behov av att komma ut efter att ha suttit inne nästan hela dagen igår.

Jag misstänker att jag lider av något sorts stressymptom. Att det är därför jag är så lättirriterad över ljud från grannarna. Jag har inte varit så här känslig tidigare. Jag skulle verkligen behöva någon sorts paus. Bara ta det lugnt i en vecka i total tystnad. Ja, tillsammans med sonen blir det ju då förstås. Jag kan omöjligt vara harmonisk om jag inte vet att han har det bra.

Ifall jag skulle fatta tillräckligt mycket mod för att gå vidare med det här med inseminering. Jag undrar hur det skulle påverka hjärta och stress osv. Tänk om kroppen inte skulle klara en graviditet? Sonen har ju bara mig i och med att han känner som han gör inför det här med att åka till sin pappa. Vågar jag riskera min hälsa för en graviditet? Å andra sidan så skulle ju sonen då få ett syskon, vilket han i och för sig inte vill ha... Hur ska jag kunna ta ställning till det här?

Längtar bort från den här dagen

Lördag kväll. Grannen ovanför har fest. Jag har gått och varit lite småirriterad hela dagen. Jag ringde till kompisens föräldrar tillslut. De var kvar borta vid parken och höll på med sitt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag lyckades få fram att jag ändå skulle gå och handla så jag kunde gå förbi och lämna över kompisen. Men när vi väl skulle gå så var det än det ena än det andra. Kompisen ville inte ut i regnet kan man sammanfatta det hela med.

Det hela slutade med att jag gick och handlade själv vid sex-tiden. När jag kom tillbaka hade kompisens föräldrar varit här och hämtat. Kanske var det lika bra det. En mycket besynnerlig dag. Inte så mycket för att kompisen var här, utan mer p g a fenomenet att sitta och vänta en hel eftermiddag. Så bortkastat.

Kom just på att jag hade öronproppar. Livet blev lite lättare med propparna. Jag hör fortfarande ungdomarna som står på balkongen och hojtar, men musiken är borta. Sonen lyckades åtminstone somna trots rejält hög musik där uppe. Jag är lite orolig hur det här med grannarna påverkar honom. Jag hoppas att det inte har alltför negativ påverkanMen hur vet man det?

Borttappade föräldrar del 2

Ytterligare en timme har snart gått och ingenting har hänt. Ute öser regnet ner, så jag är sådär sugen på att gå bort till parken med barnen. Det är en kvarts promenad till just den här parken. Det verkar ju dessutom ganska osannolikt att föräldrarna skulle vara utomhus nu, det har ju regnat sedan ett par timmar tillbaka. Men de skulle hämta upp kompisen på vägen tillbaka. De kan ju inte bara ha skitit i det och gått hem.

Eller har jag helt missuppfattat tiden? Men jag är helt säker på att vi inte pratade om fem. Tvätten är färdig och jag hör på sonen att han börjar tröttna på situationen. De känner ju inte varandra så bra längre, det har inte träffats sedan förra sommaren.

Kan det ha hänt någonting? Men skulle något i så fall ha hänt båda föräldrarna? Det verkar ju väldigt osannolikt. Annars borde de ju ha hört av sig. Det är väl det första man tänker på om något händer - barnet?

Nä, nu drar jag med mig barnen. Regn eller inte. Det känns för olustigt att ringa och jag måste ut till affären hur som helst. Tänk om vi skulle gå bort dit och de inte är där.

Vart har föräldrarna tagit vägen?

Sonen har en kompis här idag. Det är en gammal dagiskompis som inte har varit hemma hos oss på många år. I vanlig ordning oroade jag mig lite för hur det skulle gå, men det har rullat på bra. Det blev lite stressigt vid överlämnandet, föräldrarna skulle iväg. Men som jag förstod det hela så skulle de komma och hämta upp kompisen vid två-tiden. Alternativt skulle vi gå bort till parken och möta upp föräldrarna där, i och med att de skulle hålla till där i närheten.

Nu är klockan halv fyra. Det har alltså gått 1,5 timmar sedan den (i mitt huvud?) avtalade hämttiden. Det är okej, jag har tvättid och vi skulle därför ändå vara hemma. Men jag börjar undra lite grann. De har inte hört av sig och nämnt att de skulle bli sena heller. Besynnerligt! Det är ganska rediga föräldrar det handlar om, definitivt inga låt-gå-föräldrar.

Jag avvaktar till kl. 16 åtminstone. Kanske ska vi gå bort till parken för att se om föräldrarna är där i närheten. Vi gör nog det när tvätten är avklarad.

Pappa Stövel

Det löste sig automatiskt med hämtningen idag. På väg till skolan mötte jag bästis tillsammans med mormor. Problemet löst! Vi hade ett mycket trevligt muséebesök och allt är frid och fröjd. Dessutom kom jag hem till en total tystnad! Det är nästan det största av allt. Jag kan bli snudd på gråtfärdig över att få uppleva en sådan harmoni.

En annan lite trevlig detalj är Pappa Stövel som jag stötte på för första gången denna termin. Han är pappa till sonens klasskompis och jag var lite svag för honom när sonen precis hade börjat skolan. Det hände aldrig någonting, jag kände inte riktigt att det var besvarat så jag la ner. Men så i somras pratades vi vid igen och då kändes det lite som om något hände. Jag kanske bara inbillar mig, det spelar inte så stor roll. Jag tyckte om känslan jag fick idag. Jag gick omkring resten av dagen och kände mig lite "sedd".

Hur man skapar sig huvudbry

Apropå att analysera sönder petitesser... Idag är det min helg med sonen, vilket också innebär att sonens bästis är hemma i vår port denna helg. De senaste fredagarna har vi varit hemma hos grannen och ätit, men idag har jag planerat in med en vän att vi ska gå på museum (jag + min vän + sonen).

Så nu känner jag mig lite obekväm eftersom jag är rädd att grannen räknar med att vi ska äta där ikväll. Barnen brukar dessutom gå hem tillsammans efter skolan och nu har vi inte pratat någonting om hur det ska bli ikväll. Skulle jag nu gå och hämta bara sonen så skulle det kännas snudd på taskigt mot hans bästis. Å andra sidan så känns det smått absurt att skicka ett sms till grannen och säga att vi ska på museum ikväll. Som om vi skulle han någon sorts rapporteringsplikt mot varandra.

Å andra sidan så kanske grannen också har andra planer för kvällen. Det finns en viss risk att hon tänker och resonerar likadant som jag gör i så fall. Min plan so far är att inte agera alls. Jag hämtar sonen, åker iväg till museét och agerar som om detta vore helt naturligt. Vilket det ju förstås egentligen är.

Ett besynnerligt restaurangbesök

Idag har vi varit ute med jobbet. Sonen var hos en kompis och hämtades inte hem förrän halv nio, rena äventyret för oss båda. Jobbsamkvämen gick ganska bra, det var en trevlig stämning där alla kändes välvilligt inställda till varandra. Vi var hos en kollega en sväng för ett glas vin och sedan bar det iväg på restaurang. Men när vi satt på restaurangen så glömde de att tillaga min mat. Det blev en mycket besynnerlig stämning. De andra fick in sin mat och servitrisen skämdes för situationen. De andra kände sig obekväma med att äta och tittade medlidsamt på mig från alla håll och kanter runt bordet.

Själv visste jag inte riktigt vart jag skulle titta. Det var som att när jag tittade på någon så kände de sig lite skyldiga som själva satt och åt, varpå de började erbjuda mig mat från sin tallrik. Så där höll det på i ca 10 mycket långa minuter. En mycket märklig situation. Jag menar, sådant här händer ju titt som tätt. Men det är lite intressant när man tänker på vad som händer i gruppen och med stämningen bara p g a något egentligen ganska obetydligt. Just det här fenomenet att jag liksom tvingades in i en offerroll, som jag inte alls kände mig särskilt bekväm i var också lite speciellt. Nåväl det hela avlöpte väl, jag fick in min mat.

I och med att jag var tvungen att lämna ganska tidigt kändes det snubblande nära att bli martyraktigt. Eftersom jag känner att det skulle vara höjden av pinsamhet att framstå som martyr så gjorde jag mitt bästa för att försöka undvika detta. Vilket i sin tur kan vara väldigt martyrigt det också. Jag toppade nästan det hela med att inte tycka om maten, vilket jag förstås inte kunde erkänna när det hade varit ett sådant hallå för att maten var sen. Dessutom var jag tvungen att lämna kvar en hel del, för jag fick helt enkelt inte i mig det (martyrigt i kvadrat?). Det är inget lätt liv man lever när man sönderanalyserar petitesser.