Efterlängtad unge hemma igen

Han är hemma igen! Just nu lyssnar jag till hur han småpratar för sig själv eller möjligtvis med sina gosedjur inne i sovalkoven. Så efterlängtad! Nu kan jag äntligen känna ro igen och andas ut. Just idag förminskas alla övriga bekymmer inför detta storslagna. Han är äntligen hemma igen.

Förunderligt

Hemmafixat lite idag åtminstone. Har oljat bordet med den självantändande oljan, jag har mycket stor respekt för denna olja. Jag lade den inoljade trasan i en påse med vatten som jag i sin tur lade i en påse med vatten som jag i sin tur lade i en soppåse. Men kan inte helt släppa tanken på att den kanske ligger i sina påsar där nere i sopnedkastet och pyr.

Imorgon kommer sonen äntligen hem, det känns nästan overkligt. Herrejisses jag har ett barn, hur fantastiskt och förunderligt är inte det egentligen? Och det är bara timmar kvar tills jag får se honom igen.

Whatever works

Semester i tre veckor! Men det kändes inte riktigt semestrigt när jag åkte från jobbet. Det kändes som att jag inte hade något att se fram emot riktigt. Så jag tog helt krasst och shoppade mig lycklig istället. "Whatever works...". (Woody Allen-referens om jag läser det här i någon framtid). Härjade runt på Åhléns och köpte födelsedagspresenter till sonen och hittade äntligen tavellister som inte är en decimeter breda! Mycket märkligt fenomen det där att alla tavellister ska vara så breda. Möjligtvis beror det på att de ska kunna bära upp IKEA:a tavelramar som även de är nästan 10 cm breda och som därför måste borras upp.

Sonen kommer hem i övermorgon! Inte illa - nu finns det ett ord för hur många dagar det är kvar tills han kommer. Endast en hel dag kvar. Jag hoppas att jag orkar engagera mig i lite hemfixeri denna heldag av väntan. Ha! En dag kvar!!!

Svacka?

Sitter på jobbet och fick en sådan väldig svacka. Har varit så förlamande trött sedan jag vaknade i morse. Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig, alldeles darrig och svag i hela kroppen. Idag blir det till att åka hem direkt efter jobbet och sitta i soffan hela kvällen.

Saknar sonen något så oerhört! Skiter i ifall han inte vill komma hem, nu vill jag ha hem honom! Ikväll så är det bara två hela dagar kvar tills han äntligen kommer. Nu orkar jag inte vänta längre.

Förneka och förtränga

Kvällen har tillbringats på en skärgårdsbåt ackompanjerad av livemusik med Staffan Hellstrand. Staffan var en stor idol hos mig när det begav sig och jag anser att han fortfarande håller. Mycket lyckad konsert.

Har hanterat de lite tumultartade känslorna kring dejten och förhoppningsvis landat lite grann. Denna gång med lite sämre självförtroende. Är inte ledsen heller, så det är svårt att få ur sig känslorna på något sätt. Hur får man ur sig känslan av att vara lite förorättad?

Pratade med sonens bonusmamma innan kryssningen som berättade att sonen inte ville åka hem. Känns lite trist när jag går och räknar ner dagarna tills han kommer. Det visade sig att han går också och räknar ner dagar, men snarare hur länge han får stanna där. Jaha, det blir till att hantera vidare. Man kan säga att jag inte ligger på topp i något sammanhang denna period. Jag kan ju inte vara helt säker på hur den konversationen har låtit heller, svårt att veta vad sonen egentligen sa. Orkar inte riktigt gå ner mig just nu känner jag. Förneka och förtränga kanske kan vara ett hållbart koncept? Jaha, tre dagar kvar till sonen kommer hem. Känns inte riktigt lika entusiastiskt att skriva som det brukar göra.

Inte fullt så perfekt längre

Mailade den snudd på perfekte i morse. Eftersom det var han som hade föreslagit att vi skulle ses igen så tänkte jag att det låg på mig att skriva dagen efter. Skickade efter stor vånda iväg ett mail och får i stort sett tillbaka ett artigt "tack, men nej tack". Man kan säga att den snudd på perfekte har sjunkit lite på perfektskalan.

Så onödigt! Hade han inte sagt något så hade jag heller aldrig vågat skriva. Nu känns det bara förnedrande. Jag vet inte om jag kan säga att jag är ledsen, det är nog mer stoltheten som har fått sig en törn. Ja och så självförtroendet förstås. Någonstans är jag nog lite lättad också, det har varit enormt omtumlande rent känslomässigt och nu kan jag släppa alltihop och landa i mitt liv igen.

Det senaste dygnet har jag gått och tänkt mig in i hur det skulle vara om vi hade en relation. Kanske har det varit en nyttig resa också på sätt och vis? Om jag rannsakar mig själv så har många tankegångar gått ut på vad omgivningen tycker och tänker - vad säger det om mig? Jag har förstås även funderat över fler barn och så har jag oroat mig över hur det skulle gå med sonen i och med att den här mannen hade två söner i nästan samma ålder. Jag har nog ganska motstridiga känslor runt det här med att träffa någon, men å andra sidan så kändes det som en väldig lättnad under det här dygnet att jag kanske äntligen skulle få släppa det där letandet. Frågan är om det var en lättnad för egen del eller om det var en lättnad över att slippa vara normöverskridande?

Känner mig rent fysiskt helt utarmad och jättetrött och undrar hur i all världen jag ska orka med inplanerad kvällsaktivitet. Alltså så där riktigt darrig och geléig. Märkligt hur mycket detta har påverkat mig.

I svallvågorna efter ett nervöst chocktillstånd

Så gjorde jag det! Jag var på dejt med den snudd på perfekte. Jag var så nervös innan att jag tvivlade på att jag överhuvudtaget skulle kunna hålla mig upprätt. Man kan säga att mitt mål med dejten var att försöka hålla en normal konversation utan att kräkas, svimma eller få regelrätt panik. Så man måste säga att det gick över förväntan.

Jag kan inte riktigt redogöra för vad vi pratade om, vad han hade på sig, hur han såg ut eller vad i all världen jag har hävt ur mig för grodor. Men det känns som att det gick ganska bra, han frågade om vi kunde höras och jag sa att jag gärna hittade på något innan sonen kommer hem igen (åtminstone tror jag att jag sa det, i mitt huvud var det det jag ville ha sagt). Egentligen är jag nog alldeles sprudlande, men jag kan inte riktigt ta det till mig i och med att jag fortfarande är kvar i lite av ett nervöst chocktillstånd.

Nu är det bara fyra dagar kvar tills älskad liten unge kommer hem igen.

En kväll med fjärrkontrollen

Lite halvrisig idag med halsont och fortfarande denna trötthet. Har pallrat mig iväg till jobbet och därefter köpt något som man skulle kunna täppa igen rör med. Men jag tror att handfatet får fortsätta läcka ytterligare någon dag, idag ämnar jag inte göra mycket mer än att flippa tv-kanaler med fjärrkontrollen.

Fem dagar kvar till sonen kommer hem. Nu går det undan. Helt fantastiskt att få hem ungen igen. Men nu börjar jag bli lite stressad över allt jag bör hinna med att göra innan han kommer. Det är inoljning av bordet, ommålning av hall och vardagsrumsfönster, spackling av tak, upp med extra bokhyllor och inhandla födelsedagspresenter kvar att hantera. Men ikväll får det räcka med fjärrkontrollen.

"Kalla fötter"

Har varit så fruktansvärt trött i dag. Jag har därför tillbringat nästan hela dagen i min soffa slötittande på "Kalla fötter". Träffade en kompis, gick ut och åt en pizza, promenerade en sväng och sedan hem till min soffa igen. Nu står valet mellan ytterligare ett avsnitt av "Kalla fötter" eller ett aftonblad ackompanjerat av favoritslingan på "Spotify". Inte många knop i dag alltså.

Mindre än en vecka kvar tills sonen kommer hem igen, sex dagar kvar.

Den snudd på perfekte är tillbaka

Fått ett nytt meddelande av den snudd på perfekte mannen! Fasan kommer återigen tillbaka och rullar som vågor genom bröstet och ner mot magen. Seriöst, hur är det möjligt att reagera som jag gör? Det kan ju knappast vara friskt?

Man frågar sig hur jag någonsin skulle kunna uppträda naturligt och avslappnat på en dejt när kroppen reagerar med att skicka signaler om panik och dödsfara? Han är för bra, so what? Värre saker har väl hänt än att bli nobbad av en man. Dessutom en man som inte känner mig... Kanske visar det sig att han tycker att jag inte ser tillräckligt bra ut, skulle det på något sätt rättfärdiga min reaktion? Eller kanske är det insikten om att här har jag chansen att träffa någon riktigt, riktigt bra och jag är livrädd för att schabbla bort den?

Man har ju läst om människor som bara får syn på sin kommande make/maka och inser på en gång att där är den rätta. Det var lite den känslan jag fick när jag såg den snudd på perfekte. Lite -Där är han ju... Svarar honom imorgon, känner att jag behöver sova på det här.

Har idag annars rensat avlopp. Numera får man endast ha en liten lam stråle i handfatet annars droppar det från rören ner på golvet. Som jag har skruvat, slagit, tryckt, klämt och skruvat igen på alla dessa rör. Min slutsats är att det är en liten gummiring som blivit lite tilltufsad och därför gör att det läcker. Var köper man en ny gummiring? Hur vet man vilken storlek man ska ha på sin lilla ring? Hur förklarar man i en butik vilken sorts ring man överhuvudtaget pratar om?

Har även hunnit med att sätta upp en ny lampa, se en parkteater, suttit på uteservering och promenerat hem tillsammans med en väninna i sommarnatten. Idag är det en vecka kvar till sonen kommer hem igen - 7 dagar to go.

Ansvar och karaktär?

Har vid ett antal tillfällen hamnat i diskussioner om att ta ansvar för någon annan människa i sociala sammanhang. Jag har förstått det att det betraktas som något väldigt betungande och negativt att försäkra sig om att någon annan i ett socialt sammanhang känner sig trygg och "med" i gruppen. Är lite förundrad över detta ställningstagande som jag alltså sett hos fler av mina vänner.

Argumenten i dessa diskussioner har i samtliga fall handlat om att alla människor får ta ansvar för sig själva. Det är i och för sig helt sant att man aldrig kan ta helt ansvar för en vuxen människa. Men jag kan tycka att det är helt rimligt att man tar ansvar för att någon som är ny i ett sällskap kommer med i gemenskapen. Att man i en sådan situation prioriterar den nyas känslor framför sitt egna behov av att göra/prata med vem man vill under en tillställning.

Generellt så tror jag att det är viktigt att man inte ger upp sitt eget liv/sina egna intressen för att prioritera andras liv/andras intressen. Jag tror inte att någon vinner på att man är helt självuppoffrande. Tvärtom tror jag att man kan riskera att bli bitter själv. Men när det handlar om en enstaka tillställning så kan det väl knappast betraktas som någon livsavgörande uppoffring?

Jag har fått en känsla av att frågan är laddad i och med att ett par vänner har poängterat och gjort en tydlig ståndpunkt i detta. Dessutom har det legat en stolthet bakom denna ståndpunkt som om det skulle visa på en stark karaktär att stå över ansvarstagerier? Jag är definitivit typen som tar ansvar för att den nya kommer in i gemenskapen och jag kan omöjligt betrakta det som en börda eller som något "mesigt" snällt. Tvärtom så är jag förundrad över att det överhuvudtaget kan vara ett ämne att diskutera.

På dagen åtta dagar kvar tills sonen kommer hem, snart är det bara en vecka kvar.

Sårbar i röda skor

Skulle egentligen ha gått på dejt idag. Jag hade hittat en man som framstod som snudd på perfekt för mig på en dejtingsida. Men så fick jag ett meddelande i morse om att han skulle impulsåka till Småland, är ytterst tveksam kring sanningshalten i det meddelandet. Och jag som hade införskaffat ett par röda skor just till detta tillfälle. I och för sig såg jag framför mig hur jag med skoskavande fötter skulle halta hem i de där nya röda skorna, besviken efter att ha blivit nobbad av den snudd på perfekte mannen. Varpå jag inte kunde låta bli att tycka vansinnigt synd om bilden av mig själv.

Så kanske var det lika bra i och med att det hela hade växt sig så stort för mig. Förmodligen så hade jag inte vågat yppa ett ord just därför. Jag tror att de flesta tycker att dejtande är lite nervöst men ändå spännande och kul. För mig var det mer av en ren fasa. Det gick som en ilning genom kroppen av ren pur skräck varje gång jag blev påmind om att jag skulle gå på dejt. Någonstans tror jag inte att det är helt sunt att känna så. Det positiva hade varit att jag hade genomlevt min första internetdejt om det hade blivit av. Men å andra sidan kanske man inte ska gå på sin första internetdejt med någon som man känner skulle kunna bli så rätt?

Jag fick ett sms av sonen i dag i alla fall. Jag brukar skriva att jag hoppas att de har det bra som avslutning i mina sms. Sonen svarade helt kort och koncist "ja jag har det bra". Jag antar att jag får förlita mig på det då, men jag saknar honom likväl. Nu börjar den riktiga nedräkningen och idag är det nio dagar kvar.

Halvtid!

Denna kväll har tillbringats tillsammans med väninna som jag inte träffat på nio år. Vi var tre ungdomar som arbetade på posten vid jultid i mitten av 80-talet och som sedan höll ihop under en period efter det. Så satt vi tillsammans igen idag och inte har vi förändrats så mycket, trots att halva livet har passerat sedan dess.

Idag har hälften av tiden utan sonen passerat! Äntligen kan jag börja räkna ner på riktigt! 10 dagar har gått - 10 dagar kvar.

Nintendo DS, check!

Helkväll ute i köpcentrumsmeckat. Inte blev det mycket inhandlat, men jag har åtminstone införskaffat ett mycket efterlängtat "Nintendo DS" till sonen. Vi har gjort en överenskommelse om att han får ett Nintendo istället för att vi bokar barnkalas på dyr lokal. Möjligtvis kan han fortfarande få ha en liten födelsedagsbjudning här hemma för närmsta vännerna. Ja, födelsedagskalas med familj och så blir det ju förstås hur som helst.

Nu har snart hälften av tiden gått, 9 dagar avklarade och 11 dagar kvar tills sonen kommer hem igen.

Elva borrhål på en kväll...

Vill klargöra att jag saknar min unge! Det börjar kännas som om det gått väldigt lång tid nu. Sonens bästis mamma (tillika granne och min väninna) har varit här ikväll och borrat elva hål på strategiska platser runt om i lägenheten. Jag har fått upp lampor och krokar och det det känns väldigt bra i och för sig. Men så pratade hon med sin dotter (sonens bästis) som berättade att hon hade ringt till sonen idag. Han hade varit upptagen och inte velat prata så länge, men han hade sagt att han längtade hem.

Jag har inte fått något svar på mitt sms ännu. Tycker han att det är så pass jobbigt att han inte orkar skicka något tillbaka? Jag skickar nog ett sms till honom om några dagar ändå. Det ska bli så roligt när han kommer hem igen, hoppas att jag hunnit få i ordning lägenheten ännu mer tills dess. Jag har idag välsignats med en uppsatt lampa över matbordet, det blev riktigt lyckat. Som en liten minimatsal i ett litet minihem...

Idag har det gått 8 dagar och 12 dagar kvar, det känns lite tungt att det inte ens har gått hälften av tiden ännu.

Diffust ledsam

Lite ledsam av diffus anledning. Var på släktkalas och min faster verkade må mycket dåligt. Som om hon blivit personlighetsförändrad eller tappat lite koll på verkligheten. Möjligt att det är detta som påverkat mig.

Gick på bio och såg en film av Woody Allen som jag antar borde kategoriseras som en feel-good-film. Men inte lättade det upp mitt humör inte. Nope!

Egentligen tror jag att det handlar om att jag skrivit till någon på en dejtingsida. Någon som jag skulle kunna bli seriöst intresserad av, men som jag känner "spelar" i en liga långt över mig. Jag tror att jag åkte förbi honom med bussen för en liten stund sedan och fick därmed bekräftat att det här aldrig kan sluta lyckligt. Frågan är om jag bör träffa honom ändå? Har ingen riktigt bra känsla kring det hela. Orkar inte riktigt med det där konceptet känner jag.

Självklart innebär detta att jag saknar sonen ännu mer och det känns ohanterligt långt med 13 dagar kvar.

Pappas födelsedag

Pappas födelsedag idag och jag har varit iväg till kyrkogården och planterat blommor på graven. Skogskyrkogården är pampigt vacker, det är den. Jag tycker om känslan när man står precis framför allén och ser alla resliga tallar sträcka sig högt upp mot himlen som kompakta murar av träd längs gångstigen. En känsla av litenhet; inför naturen och kanske inför livet också på något vis. Pappa skulle fyllt 75 idag om han hade fått leva. Märkligt, han hade varit en gammal man. Det är mycket, mycket sorgligt att han aldrig fick träffa sonen, jag tror att han skulle blivit helt begeistrad i honom.

Imorgon är det släktträff och 40-års kalas med släkten på pappas sida. Känner ett visst motstånd, inte för släkten utan mer för deras vänner. Misstänker att det är kärnfamiljsideal och villa/radhusobligatorium som dominerar. Compact living inne i stan som ensamstående mamma är nog snudd på excentriskt i dessa sammanhang. Känns inte helt motiverande.

Två veckor kvar, 14 dagar. Jag har snudd på gjort en tredjedel av tiden utan sonen idag.

"John"

Suttit med grannen och konsumerat vin ikväll. Vi vågade oss t o m ut en sväng och slog oss ner vid en uteservering i kvarteren. Vi stannade förstås inte särskilt länge eftersom det var så hög volym och så mycket rök, vi var ju trots allt tvungna att leva upp till vår ålder. En trevlig kväll, men det trevligaste av allt var nog att jag hittade den gamla låten "John" av Anna Book på youtube! På fullt allvar har jag sökt efter den tidigare. Det var en favoritlåt när det begav sig och jag har inte hört den sedan jag med stort allvar satt gråtmild framför tv:n och såg på "Solstollarna". Jag är mycket tveksam till att Solstollarna hade fått visas på barnprogramstid idag, vilket mediadrev det skulle bli.

Sonen har inte svarat på mitt sms ännu. Jag väljer att tro att det beror på att han har det ganska bra där han är och inte känner något behov av att kontrollera sin mobil. Nu är det 15 dagar kvar och 5 har passerat (lite beroende på hur man räknar). Men nu har det definitivt gått en fjärdedel av tiden.

I väntan på ett sms

Skickade efter viss vånda ett sms till sonen idag. Jag vacklade mellan rädsla för att han skulle få hemlängtan och farhågan att sonen gick och väntade på sms från mig. Jag såg framför mig hur han varje timme tog fram sin mobil och tittade efter ett nytt sms och besvikelsen i hans ögon varje gång han insåg att han inte fått något. Så jag skickade iväg ett för säkerhets skull. Detta var för ca 4 timmar sedan och ännu har jag inte hört något. Nu går jag här och checkar min mobil minst en gång i timmen för att se om jag fått något svar, ironi?

16 dagar kvar och jag har gjort 4 hela dagar, vilket innebär att jag har gjort en femtedel. Det känns så där om jag ska vara ärlig. En femtedel låter försvinande lite. Om man däremot räknar med dagen sonen åkte också, så har jag gjort 5 dagar och har 16 dagar kvar och då har jag nästan gjort en fjärdedel av tiden!

Självantändande olja - seriöst?!

Har idag förköpt mig på diverse byggvaror. Det är renoveringsdags igen och det känns riktigt förväntansfullt. Annars är risken att det bara känns som ett tungt måste. Här ska målas, borras, sågas och oljas! Fick idag förklarat för mig att olja på en trasa kan självantända. Är inte det en horribel tanke? Den måste läggas i en plastpåse full med vatten när man använt den färdigt och sedans slängas i hushållssoporna. Om man bara lägger den ifrån sig någonstans så kan den alltså ta eld - alldeles av sig själv! Det känns lite som att jag ska förvara den där oljan på balkongen.

Tror inte att jag skickar något sms till sonen idag, jag väntar nog till imorgon. Saknar honom så! 17 dagar kvar att ta sig igenom.

Obehaglig morgonpromenad

Hade en mycket obehaglig morgonpromenad i morse. Jag har för vana att gå till pendeltåget på mornarna, oftast är det ganska mycket folk i rörelse då, även i den delen av promenaden som sträcker sig genom ett parkområde. Jag har varit lite brydd över om det skulle gå att promenera även nu på sommaren, jag känner mig inte bekväm att gå genom parkområden om det inte finns en människa ute.

I morse var det ändå acceptabelt mycket människor ute, mestadels cyklister men det var sällan helt öde. Gick förbi en parkarbetare som gick runt med en sådan där lång gripmojäng och tänkte väl inte mer på det. Det är ofta en mängd ungdomar som går runt i parkerna här omkring med gripmojänger, jag antar att det är någon sorts sommarjobbsdrive. Men jag fick intryck av att denna var en äldre man. Men så hör jag att något klickar i rask takt bakom mig. Jag går ganska fort när jag går ensam och den som gick och klickade efter mig måste alltså också ha hållit ett ganska högt tempo.

Vänder mig om hastigt och ser att det är parkarbetaren som går bakom mig. Jag går lite fortare och kollar att det finns folk runt omkring och det gör det. När jag lämnar det direkta parkområdet och fortsätter på en gångväg tänker jag att han ska vända tillbaka, men det gör han inte utan fortsätter efter mig i samma höga tempo med griptången som någon sorts käpp som klickar i marken vid varje steg han tar. Han kan omöjligt hinna arbeta i denna takt, utan farten är snudd på joggningstempo. Jag börjar bli rädd, det är så märkligt att han skulle halvspringa fram helt utan anledning och just precis samma väg som jag går. Så där går vi i kanske 5 -10 minuter, men det är fortfarande hela tiden åtminstone ett par människor omkring oss. Min farhåga är att det ska bli folktomt.

En polisbil rullar förbi, bara det är lite underligt - hur ofta ser man en polisbil rullande i parkområden i dessa dagar? Jag är lite osäker på om det är då han stannar upp eller om det är när jag har kommit fram till stora vägen. Väl framme vid övergångsstället hör jag honom inte längre utan skyndar vidare eftersom jag är rädd att han ska fortsätta komma efter. En synnerligen obehaglig upplevelse, även om det kanske fanns en helt naturlig förklaring. Kommer inte att promenera något mer de närmsta mornarna. Är det jag som är paranoid eller var det inte ett mycket märkligt beteende?

Försov mig tre timmar i morse

Försov mig i morse och vaknade inte förrän vid 10-tiden. Första gången det har hänt mig! Så tacksam att det är sommar och att jag inte hade någon tid på jobbet att passa. Ytterst pinsamt att dyka upp vid vid lunchtid - pendeltågen går endast två gånger i timmen nu på sommaren, det är ingen barnlek att ta sig till jobbet i dessa tider.

Grannen har en tillställning på andra sidan väggen och hyllar Michael Jackson. Det har varit lugnare där inne den senaste tiden och jag ska försöka att inte hetsa upp mig. Det är ingen hög musik eller så utan de följer ceremonin på tv. Problemet är att varje ord och varje skratt där innifrån går direkt genom väggen, det finns ingen ljudisolering alls mellan lägenheterna. I värsta fall får jag bygga en ljuddämpande extravägg. Får ta ställning till det efter sommaren.

Mådde riktigt dåligt i morse över att sonen var bortrest, men det har lagt sig lite grann nu under dagen. 18 dagar kvar innan han kommer hem, lika lång tid som han var borta förra sommaren.

Sms och etikett

Fick ett sms av sonen sent igår kväll, han har numera välsignats med mobiltelefon. Jag antar att han smugit med sig mobilen upp i sängen eftersom klockan var efter tio. Liten unge...

Så nu sitter jag här och grubblar och gör en stor sak av när jag ska skicka sms till honom. Jag svarade givetvis, men jag är lite orolig att han går och väntar på att jag ska skicka ett sms till honom nu. Vilket jag förstås kan göra, men då tänker jag att han kanske känner en press att vi måste sms:a varje dag och så vill jag inte att han ska behöva känna. Risken finns att han tycker att det är jobbigare att vara borta härifrån om jag ständigt gör mig påmind.

Jag gör det inte lätt för mig. Detta för att skicka sms till egna sonen som jag känner utan och innan. Det känns fullt rimligt att jag inte riktigt orkar engagera mig i en relation, man kan nästan ana hur mycket energi som skulle krävas att analysera igenom alla sms, telefonsamtal. antydningar och vem ska ringa när och till vem.

19 dagar kvar tills älskad son kommer hem igen.

Dags för årets tyngsta dag igen

Så var det dags igen, årets tyngsta dag håller nu på att övergå i kväll. Sonen har åkt till sin pappa för en tre veckors semester och här sitter jag och känner mig helt slutkörd av all ångest jag haft inför detta. Sonen har hanterat det hela ganska väl, ingen paniksituation och ingen gråt. Jag tror att det mesta av ångesten handlar om att han inte vill åka, jag undrar hur jag hade känt om sonen hade sett fram emot pappasemestern?

Det är nästan ett år sedan jag skrev om förra årets tyngsta dag. Interiören har onekligen fått sig ett uppsving sedan dess. Förra året satt jag i min gamla säng och skrev omringad av åtskilliga kartongstaplar i ett delvis mörkgrönt rum. En säng som fungerade som både sovplats, matplats, soffa och skrivbord, den var i stort sett den enda möbel man kunde komma åt efter flytten. Jag har fortfarande en lång lista på sommarprojekt som skå åtgärdas i lägenheten, men idag är det en helt funktionell lägenhet. Jag sitter i en soffa framför ett soffbord - bara det. Min allra första nyinköpta soffa!

Väninnan som hade donerat en cykel till mig förra året har numera flyttat in i samma port och våra cyklar står nu sida vid sida tillsammans nere i cykelrummet... Jag har hunnit byta jobb och vänskapskretsen har utöktas med ett par vänner som i och för sig fanns i mitt liv redan då, men inte riktigt på samma sätt som nu.

Måste hålla mig över ytan under dessa tre veckor och inte gå ner mig i grubblerier och destruktiva tankar. Måste alltså aktivera mig! Ett par dagar inplanerade denna vecka än så länge. När denna dag är slut så är det endast 20 dagar tills sonen kommer hem igen.