Socialt utmattad

Så har jag varit på konferens. Det är med blandade känslor jag kom hem därifrån. Det var minst sagt krav på socialt minglande och det gick väl lite sådär om jag ska vara ärlig.

Vi skulle arbeta i grupper och jag hamnade i samma grupp som en tjej som jag har lite svårt för. Vi arbetar inte tillsammans alls, vi tillhör endast samma avdelning. Men hon ignorerar alltid mig när vi har hamnat i samma sammanhang. Det är lite märkligt i och med att vi verkligen inte känner varandra. Eller har det hänt någonting som jag glömt bort? Men jag är lite nöjd med mig själv ändå. Jag tog plats så gott jag kunde under förutsättningarna Mer plats än vad jag hade tagit annars. Min första instinkt var att bli sårad och dra mig tillbaka. Men icke! Jag tänker inte låta mig ignoreras.

Sedan hamnade jag lite snett på middagen - ensam längst ut på kanten. Där kan man nog säga att jag kämpade i motvind, gick inget vidare. Jag tyckte inte om känslan, jag vill inte bära rollen av den tysta stackaren där ute på hörnet. Kanske för att jag har varit fast i den rollen i tidigare sammanhang och vet hur svårt det är att kasta av sig den manteln.

Men som jag minglade och ansträngde mig under alla dessa pauser och fria aktiviteter. Jag kände knappt någon där, så det blev till att söka kontakt och försöka inleda konversationer med alla möjliga och omöjliga. Jag var helt psykiskt utmattad på kvällen. Det är förstås trevligt med hotellrum med fina lakan, pool och diverse faciliteter. Men när jag satt själv på rummet på kvällen så kunde jag bara tänka på sonen som var hos grannen tillsammans med bästis. Jag längtade mig sjuk efter son, spagetti med köttfärssås, tjafs om datatid och läxläsning.

Konferensen fick sedan ett mycket abrupt slut och jag kom hem till sonen tidigare än jag hade förväntat mig. Fick ett telefonsamtal av grannen i morse där det konstaterades att sonen kräktes och jag fick åka hem på stört. Denna dag har alltså i stort cirkulerat kring spyhinkar istället för kring flott konferensanläggning. Gott så.