Lite småjävligt känns det just nu

Fortsätter på min deppiga period. Jag har fortfarande jätteproblem med grannarna. Det är en granne som har fest majoriteten av alla fredagar och lördagar. Oftast går de ut vid 10-tiden, men det spelar inte så stor roll eftersom det är så högt hela kvällarna så det går nästan inte att vara hemma. Musiken och skriken överröstar tv:n och det är svårt att hålla en konversation när sonen är hemma.

Det är alltså helt ohållbart och jag vet inte vad jag ska göra. Jag törs inte knacka på och säga till när de är ett helt gäng som är berusade och skriker allt vad de kan därinne. Mitt mål är att försöka haffa grannen någon vardag när han är nykter. Det är verkligen inte roligt det här.

Skitstressad över jobbet och jag har svårt att koppla av. Hjärtat tickar på för snabbt och jag får ingen ro i kroppen när det håller på så där. Därför blir det ännu värre när jag inte ens kan få koppla av här hemma. Sömnen påverkas och jag vaknar upp i ottan och kan inte somna om. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Nu behöver jag verkligen stöttning. Mamma och hennes man försöker efter förmåga - vad skulle jag göra utan dem?? Ska åka iväg och köpa en tack-för-hjälpen-present i form av en upplevesle till dem idag.

Mustumme!

Musarm!!!! Herrejisses, jag har slitit ut min arm med en massa oftast helt menlöst surfande. En aning bittert måste jag säga. Egentligen är det inte armen jag har slitit ut, utan handen. Framförallt min lilla tumme. En utsliten tumme... Vad gör man då som administratör? Livet har stannat av en smula

Utöver det ett abrupt uppvaknande rörande mitt jobb. Jag går runt på tå för att känna av att ingen annan begår några misstag eftersom risken är överhängande att jag får skulden om så sker. Vad är det för arbetsvillkor? Just nu är jag lite less, det måste jag tillstå. Och jag orkar inte ta tag i någonting utan tänker unna mig att vara lite nedstämd, bitter och gnällig en period. Så så!

Höger hand på retreat

Är tillfälligt (förhoppningsvis) handikappad och skriver genom en mycket klumpig vänsterhänt pekfingervals. Helt slut i vänsterhanden efter några dagar så här. Tröstar mig med att jag övar upp vänster hjärnhalva o kreativitet o allt det där...

Singelmammor och Hägglund

Såg just på första avsnittet av tv-serien "Singelmammor". Det var tacksamt att mammorna inte var olyckliga med sin livssituation och bara satt och väntade på att en man skulle komma och rädda dem tillbaka till det "riktiga" familjelivet. Det var nämligen min största farhåga. Sedan kanske det var en slump att två av mammorna hade fått barn redan som tonåringar, det känns som att det numera är relativt ovanligt bland föräldrar i större städer.

En anmärkning som jag har är att ingen av de tre hade ett jobb och en stabil ekonomi. Det är förstås positivt att man visar på att ensamstående oftast har sämre ekonomiska förutsättningar, men kanske någon kunde ha haft det hyfsat ekonomiskt ställt. Inget ont om de mammor som medverkade utan snarare en lite snedvriden casting enligt min mening. Men helhetsintrycket var ändå att det var tre kvinnor som var rätt nöjda med livet - kul! Jag kommer att fortsätta följa serien.

Om man läser Göran Hägglunds uttalande i samband med en artikel i Sydsvenskan så får man lätt intrycket av att det är provocerande om ensamstående föräldrar har det för bra ekonomiskt ställt. Kanske har det fenomenet också påverkat castingen till "Singelmammor"? Finns det ett intresse hos samhället att behålla bilden av den ensamstående mamman som olyckligare (mindre bemedlad) än kärnfamiljsmamman.

Göran är enligt min mening ganska tydlig med att det bör vara en klar ekonomisk skillnad mellan de olika familjeformerna. Vilket också betyder att det bör vara en klar skillnad på att som barn växa upp i en kärnfamilj gentemot hos en ensamstående förälder. Men hur motiverar man det förhållningssättet gentemot barnen?

Egocentrerade grannar

Jag har någon granne som för ett herrans oväsen just nu (klockan är 23:43). Det låter som någon form av tv-spel, det skjuts, skriks och har en tung bas som någon sorts bakgrundsmusik. Uppenbarligen känner denna granne att det blir betydligt coolare att spela om man skruvar upp ljudvolymen okristligt högt. Vad gör man? Jag har varit ute i porten ett par varv för att lyssna om jag åtminstone hör vem det är som är problemet, men ljudet kommer och går och än har jag inte lyckas lokalisera det.

Jag är inte helt säker på vad jag skulle göra om jag nu insåg vem det är som spelar heller. jag hade förmodligen bara lommat ner till mig igen med den enda fördelen att jag nu hade ett namn på irritationsmomentet. Jag tror inte att jag kan bo så här, men jag är osäker på vad jag ska göra åt det. Kanske gå med i styrelsen och se om det är ett problem för andra också? Jag som tänkte att jag skulle hålla mig utanför styrelsen den här gången. Hoppas, hoppas, hoppas att denna (unga?) coola granne skaffar sig en flickvän/pojkvän och hittar andra hobbies, eller skaffar sig ett jobb som försvårar att den coole sitter uppe på nätterna med tv-spel på högsta volym. För det här kommer att bli ohållbart.

Hälsa och Svenska hjärtan

Sonen är otäckt sjuk. Han hostar så att han kräks och ibland befarar jag att han inte ska få luft. Det är sådan ångest att inte kunna hjälpa honom. Om det inte har vänt imorgon så går vi till läkare. Kikhosta borde han vara vaccinerad mot, kan man få det trots att man är vaccinerad måntro? Åter en påminnelse om att det är hälsan som är det absolut viktigaste. Vad spelar karriär och kärleksliv för roll när ens barn är sjukt? Eller om man själv är sjuk för den delen. Jag har inte helt släppt oron för knölen. Nu när sonen lyckats somna så har hostan åtminstone dämpat sig, det borde väl innebära att det inte är akut i alla fall.

Idag har jag kommit över en dvd med Svenska Hjärtan. Jag dyrkade redan som tonåring denna serie och spelade in varje avsnitt på video som sedan sågs om gång på gång på gång. Det här är kvalité! Den här tv-serien har bidragit till min bild av vuxenlivet och jag förundras än idag över träffsäkerheten när det kommer till att skildra vissa av karaktärerna. Carin Mannheimer måste vara något av ett geni i sin genre.

Tillställningspanik

Det gick sådär för sonen i det fortsatta triangeldramat. Jag fick hämta honom lite tidigare eftersom han kräktes... Osäker på om det var någon tillfällig åkomma eller om det var så hög anspänning att han kräktes av den orsaken. Enligt sonen så hade det gått bra, jag får väl tro på honom - vad annat kan jag göra?

Just nu är jag lite bekymrad över en tillställning som jag ska arrangera. Den ska hållas i en offentlig lokal och jag kan inte hålla i den ensam eftersom uthyraren kräver att minst två människor är aktiva på två olika ställen samtidigt. Jag har frågat ett par vänner och min syster men ingen av dem kan ställa upp och jag börjar få panik. Vad i all världen gör jag annars? Tillställningen måste genomföras eftersom folk redan är inbjudna. Det är vid sådana här tillfällen jag kan sakna att ha en partner. Det är faktiskt inte särskilt ofta jag gör det, ofta kan jag t o m glädjas åt att vara själv (ensam vuxen menar jag då förstås). Men just vid de här tillfällena så känns det lite kymigt. Ja, då och när det kommer till bebisproduktion samt ekonomi.

Triangeldrama

Sonen är del i ett triangeldrama i skolan. Hans kompis - som han hängt ihop med mycket, har det senaste året börjat vara med en annan. Det här föranledde en kris i våras när sonen inte längre hade någon att leka med. Den andre vill inte att kompisen umgås alls med sonen längre (förmodligen rädd för konkurens). Kompisen har hamnat i mitten och vågar inte säga nej till den andre.

Imorgon ska sonen hem till den andre för att de ska leka tillsammans alla tre. Vi får se hur det går. Jag är lite rädd för att sonen ska bli besviken. Men det känns bra att alla föräldrar samarbetar för att göra det lättare för barnen. Jag tvivlar dessvärre på att den här konstellationen kan bli något bestående. Jag hoppas att sonen kommer att hitta en ny trygghet i skolan när höstterminen börjar.

Ytterligare barn?

Har tagit hand om sonens kompis i ett par dagar. Det har varit riktigt trevligt att ha de här båda två. Tankar på att skaffa en tvåa kommer upp igen. Det här är ju riktigt svåra frågor. Ska jag sitta här och hoppas att det dyker upp en lämplig pappa inom en snar framtid? Eller ska jag ta tag i barnbiten själv? Jag är nog egentligen inte typen som finner mig i att sitta tillbakalutad och vänta på att livet ska lösa sig självt. Det har aldrig fungerat särskilt bra för mig.

Det är tunga etiska ställningstaganden som måste göras här så att jag är helt säker på var jag står. När det kommer till andras ställningstaganden bekymrar jag mig föga, lev och låt leva. Men för min egen och eventuella barns skull så måste jag vara helt genomtänkt och säker. Just nu är jag mest rädd inför tanken. Både för tanken att vara helt ensam med ett barn och för tanken att jag kommer att ångra mig om jag inte gör något.

Tomt igen

En första semesterdag. Vi har sprungit runt i affärsmeckat utanför staden och jagat runt efter leksaker och tittat på möbler. Jag är helt, komplett slut. Sonen vill ha en elektronisk leksak i födelsedagspresent som dessvärre ligger utanför min budget. Så belastad av mitt dåliga samvete så har jag nu köpt så mycket födelsedagspresenter åt sonen att det nästan är uppe i samma summa...

Nu har han försvunnit iväg hem till bästisen och helt plötsligt är det lika tomt igen här hemma. Det är en sådan skillnad, med eller utan barn. Jag uppskattar verkligen att ha barn hemma. Nu är det väl i så fall hög tid att börja fundera på ifall det ska bli några fler barn.

Nya tider, mindre irritation.

Så är han äntligen hemma igen. Alldeles solbränd, kanske lite längre och numera också nästan simkunnig! Jag är så stolt över den ungen! Det är lite festligt att barn i alla tider har lärt sig krypa, gå, prata etc. Men med ens egna unge så är varje litet steg i det närmsta ett mirakel.

Sonens pappa frågade idag ifall han kunde ha sonen nästa helg. I vanliga fall hade jag blivit sjukt upprörd (i det tysta givetvis) över att han tycker att det är självklart att han har sonen tre eller fyra helger i rad på sin semester. Men när jag har semester så är det lika självklart för honom att han ska ha varannan helg.

Nu tänker jag dock försöka bryta destruktiva tankemönster. Det ligger helt enkelt på mig att i så fall stå upp för att jag också vill ha obrutna semestrar. Det leder ju inte till något gott överhuvudtaget att jag går och retar upp mig på att han inte förstår vad jag vill - utan att jag berättar det. Irriterad kan jag bli först när jag stått upp för mig själv och ändå inte får någon respons. Nya tider, mindre irritation.

Ingen dag kvar alls! Liten son sitter på golvet nedanför och bläddrar i tidningar. Ren, pur lycka.

En stad i regn

Jag blir glad när det regnar... Jag är definitivt en regnmänniska. Jag älskar att vara ute i regn, att sitta inne när det regnar, att sitta på café när det regnar, att åka buss när det regnar... Uppskattar regn så att säga.

Idag var jag runt och letade födelsedagspresenter till sonen efter jobbet. Traskade runt i city med toktunga och otympliga kassar och gick från affär till affär i hellregn utan paraply. Det är förresten ett av de tillfällen jag inte nödvändigtvis uppskattar regn. Jag tycker att det är vansinnigt obehagligt att bli blöt om fötterna.

Efter att ha pustat ut hemma så var jag tvungen att gå ut i regnet ytterligare en gång för att lämna tillbaka en alldeles för sen film (Woody Allen - som jag inte hann titta på den här gången heller). Denna gång utrustad med stövlar och paraply och det var så alldeles, alldeles underbart. Nästan folktomt på trottoarerna, regnet som öste ned och himlen som färgades svagt rosa precis innan det ska börja skymma. Gatlyktor som reflekterades i den våta asfalten, höga inplanterade ensliga träd som böjde sig för vinden. Ett grått dis över det upprörda vattnet som slog mot kajen på andra sidan. Och som en kuliss till allt detta reste sig byggnaderna från sekelskifte och funkistid om vartannat. Det var så vansinnigt vackert att jag blev alldeles gråtfärdig. Jag är och förblir en stadsbo .

Imorgon kommer han äntligen hem! Inte ens en hel dag kvar, nu är det bara timmar kvar till lillungen är hemma igen.

Slutkörd

Jobbat med väggarna från morgon till kväll idag. Jag är helt slutkörd, matt i hela kroppen. Ska upp och jobba imorgon men skulle behöva minst åtta timmars sömn efter idag. Imorgon måste jag leta födelsedagspresenter åt sonen. Det är verkligen desperat att leta presenter sista dagen. Sonen fyller år under vår semester, så hittar jag inget imorgon så måste jag ta med honom på presentshoppingen. Det har jag i och för sig gjort förut, men det blir lite knepigt.

Nu är det bara en hel dag tills sonen kommer hem, helt otroligt!

Smutsigt gulvita väggar...

Det har regnat nästan hela dagen och jag har lyckats hinna med en första strykning av väggarna. Det i kombination har bidragit till att det är så fuktigt här inne att det t o m är imma mellan fönstren. Färgen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag är rädd att det blev mer åt gammal-och-smutsig-vit-färg snarare än ljusgult-åt-vanilj-eventuellt-lime-hållet som det var tänkt. I relation till att jag har en knöl på ryggen känns det i och för sig ganska orelevant.

Idag har jag kommit till ro med att jag måste tro att det är en ofarlig knöl jag har. Jag orkar inte ta in att det skulle kunna vara något annat. Jag får inte glömma bort att vara tacksam för allt jag har i mitt liv om det visar sig att det inte var något farligt.

Så fruktansvärt trött just nu. Jag har jobbat nästan hela dagen. Mamma med make dök upp tidigt i morse för att hjälpa till och sedan har jag jobbat fram till tolv med ett snabbt avbrott för en träff med systern. Det ska bli så ofantligt skönt att krypa ner i mina (i och för sig fuktiga) lakan och vila mina trötta fötter.

Två hela dagar kvar till sonen kommer hem. Alltså ungefär lika långt som när han är borta en långhelg från torsdag till söndag.

Kan inte komma till ro

Har fortfarande ångest över knölen i ryggen. Svårt att få energi till att arbeta här hemma. Jag går runt och känner efter i ryggen hela tiden om jag inte känner av någonting. Jag kan inte riktigt komma till ro. Surfar runt på nätet och retar upp mig på meningslösheter, förmodligen ett sätt att kanalisera ångesten på.

Nu vill jag ha hem min lilla unge! Mer än någonsin vill jag ha hem honom. Tre dagar kvar, men just nu känns det på tok för långt.

Upptäckte en knöl

Upptäckte en stor knöl i ryggen sent i går kväll. Jag hade sådan ångest när jag skulle lägga mig att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Sedan har jag gått runt här hela förmiddagen och bara ångestvankat fram och tillbaka i lägenheten. Jag fick en tid hos en läkare efter ett antal oroliga telefonsamtal. Läkaren trodde inte att det var något farligt, men skickar remiss till sjukhuset för operation. Jisses, det vore verkligen katastrof om det skulle visa sig att jag är allvarligt sjuk.

Så får man då tillbaka distansen till alla petitesser man går och upprör sig över. Det är hälsan, bara god hälsa för mig och sonen som egentligen betyder något.