Långt ner under jorden

Ska hålla föredrag på måndag morgon och jag som har så otroligt svårt att prata inför folk. Satte mig i panik i förmiddags och skulle ta mig an powerpoint och snickra ihop något lämpligt. Det gick väl sådär. Nu sitter jag och håller låtsasföreläsningar inför en låtsaspublik och stakar mig redan nu.

Det första föredraget blir inför en liten audiens, vilket känns bra att starta med. Därefter ska jag hasta iväg till en sal som rymmer över 200 personer, det känner jag mig lite mer tveksam inför. Kulmen inträffar dagen efter då jag ska hålla samma föredrag långt ner under jorden. Dit ska jag leta mig ner på egen hand och jag har fått en utförlig beskrivning om skyddsdörrar, larmade dörrar med koder och korridorer till höger och nerför en backe till vänster... Backar!? Under jorden? Till saken hör ju förstås att jag har en cellskräck utan like och står knappt ut med tanken på att vistas i en vanlig källare utan fönster. Man kan lungt hävda att jag står inför en utmaning.

Vånda!

Detta har varit en dag av VAB:ande, vilket rimligtvis borde innebära harmoni och ro. Men jag tror att jag stressar betydligt mer nu än vad jag gör en vanlig arbetsdag. Just denna tid är ovanligt hektisk på jobbet, jag måste vara tillgänglig vare sig jag vill eller inte. Detta resulterar i att jag läser mina mail, men jag kan oftast inte svara på dem i och med att jag inte har tillgång till allt här hemifrån. Stressen i att inte kunna göra något är betydligt värre än att stressa p g a tidsbrist.

Insåg dessutom att jag hade haft ett möte med en kvinna inbokat idag och att jag helt hade glömt att avboka henne. Hon måste alltså ha kommit till mitt jobb helt i onödan, och jag hoppas innerligt att hon inte bodde på andra sidan av stan. Efter denna insikt varvade jag upp mig ännu mer och började gå fram och tillbaka i lägenheten i ren vanmakt.

Kulmen kom för ungefär en timme sedan när sonen pratar med bästis i telefon och bästis nämner i förbigående att det förresten är skolfoto imorgon. IMORGON! Sonen är halvsjuk, kan han gå ändå? Hur sjuk måste man vara för att missa skolfotot? Pappan kanske också vill ha foton, har inte pratat med honom. Inser att pappan dessutom måste skriva under ifall han vill ha foton. Självklart bor pappan ett antal mil härifrån och det finns ingen som helst möjlighet att han skulle kunna skriva på någonting ikväll.

Sonen är hur pigg som helst på dagarna och har inga direkta symptom förutom lite feber, men så får han hög feber på kvällarna. Så här kan det hålla på i upp till en vecka och det enda riktiga är ju att VAB:a, men det känns så pressande när det är panik på jobbet. Usch! Just nu känner jag att det är alldeles för mycket på en gång. Jag får inte ihop VAB:ande och jobb eller mitt liv överhuvudtaget idag.

Vi går genom augustikvällen

Har haft en sådan pms de senaste dagarna att jag nästan har lyckats förstöra hela helgen för mig själv. Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Jag hoppas innerligt att jag inte är på väg in i klimakteriet redan, jag som fortfarande vill ha fler barn. Där kan vi börja prata kris... Något hormonellt är det i alla fall som gör att hela pms-konceptet blir utdraget och regelrätt eländigt.

Jag tycker verkligen inte om den jag blir när jag får pms, undrar om det inte hade startat redan för en vecka sedan när jag kände mig så martyrig och miserabel. Det är just de känslorna som dyker upp - irritation och martyrigheten. Just de känslorna som jag har så svårt för att erkänna att jag överhuvudtaget besitter.

Igår lyckades jag parera det värsta genom en promenad hem genom stadsdelarna i mörk men ändå varm augustikväll. Sonen har börjat uppskatta att promenera! Verkligen trevligt! Han vill inte föra någon som helst konversation utan är helt uppslukad av sina rollekar. Men jag tycker om att vi går där tysta bredvid varandra och vandrar genom stan. Även om han uppbringar diverse skjutljud och fäktande rörelser samtidigt som ackompanjemang till sina lekar. I min version av våra promenader så är det vi, tystnaden, samhörigheten, tomma gator och vänligt upplysta fönster.

Vardag igen

Vardagen är tillbaka och jag har resignerat och normaliserats in i den. Ser lite fram emot mina morgonpromenader, har acklimatiserat mig med mina kollegor igen samt börjar gäspa framåt elva på kvällen och vaknar av mig själv runt sju...

Jag tror att jag tycker om min vardag. Det finns sådant som skulle kunna bli bättre, men det mesta är faktiskt bra. Tycker om de små sakerna trots att det låter som en sådan klyscha. Nu tänker jag gå och lägga mig och glädjas åt att det är fredag imorgon, att jag har sonen och att vi ska ha fredagsmys när vi kommer hem efter jobb och skola.

Action i vardagen

Hade fixat barnvakt ikväll eftersom vi hade ett så viktigt möte på jobbet imorgon. Min intention var att sitta hela dagen idag och få fram underlag till detta möte. Så när jag släntrade in på jobbet i morse så fick jag serverat för mig att mötet var redan idag, kl. 13 på eftermiddagen. Panik! Satte på datorn och tänkte att det här kommer ju aldrig gå vägen.

Här dröjer det sedan ca 7 minuter innan jag inser att det inte finns någon internetuppkoppling på jobbet. Inget internet innebär ingen tillgång till mail, inga dokument (som ligger på server) och inte heller någon möjlighet att söka efter fakta på databaser. Under ca 20 minuter åldras jag två år innan jag roffar åt mig mina papper och springer allt vad benen bär mig till min gamla arbetsplats och lyckas låna en fungerande dator. Det är ungefär så mycket spänning som jag tål i mitt liv just nu. Vardagsaction i det lilla.

Besviken ikväll

Usch! Ikväll känner jag mig bara självupptagen och bitter. Het uppfylld av den där tycka-synd-om-mig-känslan som är så destruktiv. Följaktligen har jag suttit här och surat i säkert en timme över alltings jävlighet

Jag känner att jag har ansträngt mig så hårt de senaste dagarna för att se till att alla andra ska ha det bra. Så när det då blev en speciell dag för mig och ingen brydde sig nämnvärt så blev jag väl så besviken antar jag. Vi har varit bortresta hela dagen på ett stort jippo och jag utsåg mig helt på eget initiativ till ansvarig för att alla andra skulle ha en trevlig dag. Det var väl först nu på kvällen som det slog mig att ingen ansträngt sig tillbaka och då slog martyren i mig till med full kraft. Det här som var en speciell dag för mig, en liten ansträngning, någon?! Jaha, så håller jag på och inte mår jag bättre för det. Det är istället som att martyren växer i kvadrat för varje destruktiv tanke som läggs till.

Jag tycker ju om att se till att andra har det bra omkring mig. Det är egentligen ingen börda alls. Men något har nog gått lite snett om det bara är jag som ger. Men inte kan man be om att någon annan ger tillbaks? Eller kan man det? Men det blir definitivt inte samma sak om någon ger bara för att jag bett om det. Men hur kommer man annars framåt?

Varierande umgänge?

Har umgåtts nästan uteslutande med sonen och hans bästis den senaste veckan. Tja, egentligen så umgicks jag nog med dem i stort sett hela förra veckan också. Kommer på mig själv med att skratta gott åt deras skämt. Frågan är om de har en väldigt avancerad humor eller om det kanske är dags för mig att börja utöka mitt umgänge. Just för tillfället sitter jag här och är lite upprymd av tanken på att gå ut till parken... Det är kanske inte uteslutande negativt för mig att börja arbeta på måndag.

Skatteverket och jag är inte helt överens

Fick skattebeskedet idag och försökte låtsas som att jag inte var det minsta lilla förväntansfull, men det var jag. Jag hade fått ett förhandsbesked om att jag skulle få tillbaka ett par tusen och jag hade redan planer för dessa pengar. Lite sådär framkrystat hoppas-nu-att-allt-gick-vägen-nervös-trots-att-jag-egentligen-är-helt-trygg började jag alltså titta igenom papprena för att se vad det slutligen blev.

Det visade sig att det blev en kvarskatt på nästan trehundratusen kronor! Det är ju verkligen helt sanslöst! Jag kände mig ändå ganska bekväm när jag hade deklarerat och tyckte att det här med deklarationer var väl inte så mycket att oja upp sig över. Hur skulle det kunna gå fel liksom? Man hade ju ett häfte med där allt stod så detaljerat...

Det kunde uppenbarligen gå fel - väldigt, väldigt fel.

Fru gud?

Denna vecka har jag hand om både sonen och hans bästis. Bästisen brukar kommentera att jag ofta säger "Herregud". Jag har aldrig reflekterat över att jag gör det. Det är inte av religiösa skäl eller så, utan mer i betydelse av "ja, jisses" så att säga. Idag var bästisen lite konfunderad över det här med herregud;
- Vaddå herre? (säger hon när vi äter lunch). - Säger man herr gud?

Vi enades om att jag i forsättningen även borde säga fru gud. I jämlikhetens namn borde jag ju säga det cirka varannan gång. Det känns lite sunt ändå att dessa små tänker i dessa termer. Det bådar gott känner jag.

Med en hemlig önskan om regn

En vecka kvar på semestern och jag hoppas i smyg på lite stillsammare väder. Sista veckan har spenderats på stranden i ett inferno av barnröster och kaskader av sand från springande barnfötter på väg ner till vattnet. Jag tror aldrig jag sett vår strand så full av folk någonsin. Visst är det någonstans lite trevligt med alla glada människor och inte minst är det förtjusande med de riktigt små som på osäkra ben tar första klivet ner i havet. Men min strandkvot är helt full nu.

Jag har efter mycket tvekan badat, tillbringat timmar med att känna den där hissnande skräcken i bröstet när jag inte längre ser sonen med bästis nere i vattnet, stått upp och spejat efter dem på stranden när de leker rollekar bland alla handdukar på gräsmattan, motat bort getingar och förtvivlat försökt få bort sand ur barnens muggar när de ska ha påfyllning av dricka. Nu längtar jag i hemlighet efter regn. Imorgon tänker jag låtsas att det regnar och stanna inne åtminstone till fram på eftermiddagen och titta på sitcoms på tv och inte röra mig ur soffan.

Inte särskilt vuxet...

Det är inte en demonstration i vuxenhet och mognad att sätta på sommarmorgon med Nic på mycket hög volym en fredagmorgon för att hämnas på att grannen festat fram till småtimmarna. Men känslan av att höra Nics uptempostämma eka mellan väggarna här hemma, och inse att det utan tvekan väcker hela bunten på andra sidan väggen som inte somnade förrän framåt fem natten innan. Det är en känsla av triumf i det lilla. Den förtjusta sonen får ses som en ren bonus.