Sonen lussar

Idag har sonen gått luciatåg tillsammans med bästis och ytterligare en kompis. Jag hade tänkt mig att de skulle gå sjungandes genom trappuppgångens alla våningar. Men så tänkte inte de. Nope! De tänkte plinga på hos alla grannar och sjunga en liten truddelutt. Så det gjorde de. De plingade på hos alla i hela huset. Jag är inte helt säker på att jag tycker att det är acceptabelt. De flesta hade i och för sig inte öppnat.

Det är väl typiskt att de unga killarna här omkring som för så mycket oväsen inte öppnade sina dörrar, trots att jag hörde att de var hemma. Däremot så öppnade alla tysta grannar som är genuint trevliga när man stöter på dem. Är det alldeles för enkelspårigt att dela in människor i bra människor och dåliga människor. Det är det garanterat. Men just när det kommer till mina grannar landar jag helt ohämmat i denna svartvita sanning. Är dock inte säker på ifall jag själv hade öppnat för ett luciatåg om jag hade varit ensam hemma. Tyder det på att jag egentligen är en ond granne...?

Det var ett ganska rart luciatåg. Sonen var lucia och kompisarna var tärnor. De delade ut pepparkakor och hade gjort "God Jul-kort" som de gav bort. Jag hörde dem högst upp i huset hur de började sjunga storstilat en lång julvisa med många verser så fort grannarna öppnade dörren. Efter halva huset hade de ransonerat ner uppträndandet till att dra första versen i luciasången. Förmodligen var detta ett lyckat koncept för alla inblandade. I trappan på väg ner till bottenvåningen råkade dock luciakronan falla av sonens huvud varpå lamorna krossades mot det hårda stengolvet. Ett snöpligt slut för ett mycket charmigt luciatåg.