Med hopp om ett bra nästa år

Nyårsafton. Med hopp om ett bra nästa år. Jag brukar inte avge några nyårslöften eller göra några stora planer vid årsstarten. Kanske har jag inte levt mitt liv så planerat utan mer gått dit livet har fört mig. På gott och ont kan man väl säga. Jag har å andra sidan inte haft några egentliga mål i mitt liv, ingen riktning som jag följt. Jo, barn har varit ett mål. Det har varit det viktigaste - att få barn.

Ifall jag har några önskemål inför nästa år så är det att få bli gravid. Nu kanske det är läge att faktiskt börja styra mitt liv i en specifik riktning. Blir jag gravid på egen hand är det ett mycket medvetet beslut om hur jag vill att mitt fortsatta liv ska se ut.

Kvällen ska tillbringas hemma hos mamma. Stillsamt firande. Vi köper med oss maten på vägen dit och lagar till en enkel trerätters på plats. Sonen är rädd för fyrverkerier så vi nöjer oss förmodligen med att stå i fönstret vid tolvslaget och skåla i cider. Det räcker bra så.

Rejäla smällar?

Lata dagar fortsätter. Vi har trotsat kylan och åkt pulka. Annars har vi mest hängt. Grannen och bästis har varit här och ätit middag. Vi har sjungit Singstar, ja åtminstone vi vuxna. Grannen vann över mig varje gång. Hur är det möjligt? Jag som är Singstarchampion...

Det var dock en viss uppståndelse just före middagen. Det hördes ett par rejäla smällar här utanför med någon minuts mellanrum. Riktigt höga smällar, sådär så att jag helst ville flytta sonen från fönstret ifall rutan skulle gå sönder. Jag tänkte att det kanske var någon som sköt raketer här mellan husen. Efter en stund kom polisbilar körandes, men sedan hände det just inget mer. Lite obehagligt.

Jag hade precis varit ut till kvartersbutiken för att köpa matlagningsgrädde. Jag hörde att det var något ståhej borta vid restaurangen på hörnet, men tänkte inte mer på det. Ibland är det som sagt ståhej i dessa kvarter i och med att det bor så många unga människor här. Det var åt det hållet som polisen försvann iväg. Hoppas att det inte var någon som sköt. Vilket ohyggligt högt ljud i så fall. Jag har nog aldrig hört en pistol avfyras. Det positiva var återigen att folk i huset mittemot rusar fram till sina fönster och tittar ut. Det finns ett engagemang. Folk går ut på sina balkonger för att se vad det är som händer. Jag tycker om att folk bryr sig.

Vill kunna hänga kvar här i soffan

Vi gör just ingenting. Vi hänger i soffan och ägnar oss åt att titta på tv, åt datorn, åt Nintendo DS (sonen) och åt Playstation 2. Jag masar mig bort till köket ibland och gör mat. Vi pallrade oss ut under nästan en timme på eftermiddagen, när jag fick för mig att vi måste få lite dagsljus på oss. Men annars hänger vi här. Det känns helt okej.

Men jag har varit lite lättretlig de här sista dagarna. Inte mot sonen (hoppas jag) utan mer att jag fastnar i arga tankegångar. Jag kan reta upp mig på gammalt elände som jag egentligen lämnat bakom mig för länge sedan. Eller fenomen som olika debatter på samhällsnivå där jag har starka åsikter. Kan det vara så att det är brist på motion som gör att man fastnar i dessa arga tankegångar? Jag tror dessutom att en arg tanke gärna föder fler. Som om kroppen blir hög av något ämne som frigörs av ilskan och sedan vill ha mer. Får försöka ta ett djupt andetag och sätta mig över dessa tankar. Vill ju kunna hänga kvar här i soffan ett litet tag till.

Dagen gick inte riktigt som planerat

Idag skulle vi åkt iväg och sett på stor show. Hade förberett oss på alla sätt och vis. Vi hinner komma ända fram till själva byggnaden när jag tar mig för att faktiskt titta på biljetterna. Jodå, det visar sig förstås att vi ska gå först nästa måndag. Jag var lite konfunderad över det faktum att det knappt var några människor i närheten. I vanliga fall brukar vi gå tillsammans med en strid ström av barnfamiljer till detta evangemang. Nu fick det sin naturliga förklaring.

Begav oss in till city istället för att gå på bio. Kommer fram till den absolut största biografen, jag tänker att det är lika bra att åka dit i och med att alla filmer går där. Nehej, då är alla barnfilmer slutsålda. Inte mycket att göra. Vi åker hemåt.

För att trösta mig själv köpte jag den sista delen av "Kalla Fötter" trots att jag vet att hela serien slutar väldigt sorgligt. Sonen fick dessvärre min systers begagnade Playstation 2 samt ett tiotal tillhörande spel i julklapp. Det var förstås mycket roligt för sonen. Ganska kul för mig också när jag köpt BUZ-kontroller och eventuell guitarhero-gitarr. Men det minskar min tv-tid dramatiskt. Det kanske är sunt förresten. Jag får nog hur som helst vänta med mina "Kalla Fötter" tills sonen har gått och lagt sig.

Son hemma igen

Sonen är tillbaka. Det är så behagligt att ha honom bredvid mig i soffan. Han har fått ett nytt spel till sitt Nintendo DS och har fått lov att spela lite ikväll innan han går och lägger sig. En juldag hos mamma igen. Mycket trevligt. Hemkommen med ett par nya högtalare till datorn! Hur bra som helst, vilket ljud! Dessutom är de vita.

Vi kom inte hem förrän klockan tio, men eftersom vi har semester imorgon så kan vi kosta på oss att vara uppe länge. Så mysigt att sätta sig och försöka få ihop sonens nya pingvinbassäng i playmobil fast det egentligen är alldeles för sent. Sonens nya lavalampa står och värmer upp sig här bredvid. Fortfarande oöppnade julkanlendrar i hög på hyllan. Så mycket förväntan i luften. Förväntan och lycka över att han är hemma igen.

Fick en julklapp från sonens pappas mamma, ja sonens farmor alltså. Jag har inte träffat henne på hur många år som helst. Det känns lite besynnerligt Men väldigt snällt förstås. Undrar lite hur farmodern resonerade kring det. Jag har aldrig känt henne särskilt bra. Är lite orolig att pappans nya fru tog illa upp. Hoppas innerligt att det inte är något som kommer få några konsekvenser för vår relation. Eller för deras relation för den delen, farmodern och bonusmammans.

Lite ur form idag

Har ont idag. Är inte riktigt på humör. Var tvungen att kolla upp att jag inte fått en infektion i samband med operationen. Det hade jag lyckligtvis inte, men det hade dykt upp något annat. Är rätt less på allt det där nu. Kan inte allt bara få vara bra någon gång?

Det positiva är att sonen kommer hem imorgon! Inte ens ett dygn kvar! Vi åker direkt hem till mamma och gör om julkonceptet en gång till. Det blir jullunch, julklappsutdelning och julgröt. En repris på torsdagen helt enkelt.

Juldagen

Julafton förlöpte som julafton bör hemma hos min mor. Eftersom vi inväntade min vän så startade vi inte igång med firandet förrän vid Kalle. Sedan blev det sent julbord, Karl Bertil Johnson, julklappsutdelning, Alladinasksätande och en mycket sen risgrynsgrötsmiddag framåt 10-tiden. Jag sov över på madrass i vardagsrummet. Vaknade mitt i natten av att katten satt precis framför ansiktet på mig och tittade fundersamt. Besynnerligt scenario att vakna till.

Så kom juldagen med självklar repris av gårdagens julbord. Mycket behaglig tillvaro. I vanliga fall brukar jag stanna kvar hos mamma fram till kvällen. Sedan brukar det kännas jättejobbigt att åka hem ensam till den tomma lägenheten. Så sorgligt liksom. Idag åkte jag iväg redan efter lunch eftersom vännen skulle tillbaka till sitt jobb. Det känns betydligt bättre att åka hem tidigt på dagen. Helt okej att sitta ensam här hemma nu ikväll. Märkligt att det ska ha så stor betydelse vilken tidpunkt man lämnar julgemenskapen på juldagen.

Har sedan jag kom hem varit parkerad framför tv:n. Det behöver inte vara så mycket mer på juldagen än så. Helt plötsligt känns Sällskapsresan 2 gemytlig att titta på. Kvällens kval står mellan sista filmen i Sagan om ringen-triologin eller första Narniafilmen. Har alltid varit en sucker för fantasy. Nu känns det faktiskt skönt att jag inte ska ut med grannen ikväll. Hade bara känts jättejobbigt att ge sig ut nu. Dessutom gick grannen bredvid precis ut - d v s tystnad och harmoni här hemma ikväll. Julefrid! En dag kvar och sedan får jag hämta hem sonen igen på söndag!

Dagen före julafton

Idag är läget lite lättare. Var alldeles ensam på jobbet idag. Knappade ut mig från telefonen och skrev ett automatiskt mailsvar om julledighet. Såg till att de låste dörren till vår korridor i och med att jag satt ensam. Kunde alltså jobba ostört i ett antal timmar. Inget nytt om krisen från de senaste dagarna. Jag antar att alla gått på semester. Förhoppningsvis kan jag försöka släppa det där för ett par veckor. Låta det vila en aning.

Har varit förbi min faster med en julblomma och önskat henne God Jul. Jag drog mig lite för att åka dit, men nu efteråt känns det mycket bra. Hon blev väldigt glad över att jag kom. Då blir det väl värt en timmes haltande konversation. Eller jag vet inte om det är den haltande konversationen egentligen. Kanske är det mer att hon tenderar att vara väldigt arg på människor som står oss båda nära. Idag tror jag att hon var mycket nöjd med att få visa upp att även hon får besök inför de andra damerna. Det unnar jag henne verkligen.

Inhandlade den sista julklappen till sonen och sprang på vännen och hennes vän i en galleria. Vad är oddsen för det nu i julruschen? Det slutade med att jag och vännen hamnade på vår favoritrestaurang med varsin förrätt. Det var bara vi och ett par äldre herrar i hela restaurangen. Jag tycker om den lite tragiska stämningen som vilar över restauranger dagen före julafton. Ingen julvaka eller julmys hemma med familjen. Tidigar år när sonen firat jul med sin pappa har jag och denna vän varit ute och ätit just dagen före julafton. Trevligt att det av en slump blev så denna jul också.

Väl hemma dök grannen upp och ville bjuda på glögg. Hon är jättekär och lycklig. Det är roligt för henne, det är det. Hon kunde inte längre gå ut på juldagen i och med att hon skulle träffa nya mannen, vilket är lite typiskt nyförälskat. Känner att jag inte kan klandra henne heller. Jag hade resonerat precis likadant om jag var hon. Det var deras enda gemensamma lucka, vad gör man? Måste hitta på någon aktivitet på juldagen, men det känns helt okej.

Nu är det bara tre dagar kvar till sonen kommer hem igen.

Nu är det dags för gnäll igen

Sonen har åkt till sin pappa för att fira jul. Det är väldigt tomt förstås. Just idag känns livet lite meningslöst. Jag saknar honom. Inte mycket annat att göra än att stå ut.

Det har kört ihop sig på jobbet. Som om det inte finns något stopp på eländet där just nu. Jag känner att jag får klä skott för ett organisatoriskt fel som jag inte alls har med att göra. Men någon måste hängas och nu verkar det bli jag, som inte ens arbetar på den institutionen som det handlar om. Det är en krissituation och de kan inte lösa den själva på institutionen. Så enkelt att bara lägga det på någon annan... Vi byter chef vid årsskiftet så jag har inte direkt någon att vända mig till rörande detta heller. Vill bara kunna låta det rinna av mig och gå på semester, men jag kan inte. Det gräver sig liksom in och jag kan inte släppa jobbet.

För att toppa det här gnälliga inlägget så har grannen ovanför löpt amok de senaste månaderna. Han spelar hög musik på vardagkvällarna/nätterna. Jag misstänker att han har vänt på dygnet i och med att jag vaknar var och varannan natt med ett ryck när han skruvar upp volymen på sina dataspel både tre och fyra på nätterna. Vad gör man? Förmodligen bör jag börja bråka om det här igen. Men just nu orkar jag inte. Jag är så pass sårbar just nu att jag inte orkar dra igång något mer bråk.

Fyra dagar kvar till sonen kommer hem igen. Åh vad jag önskar att livet ska ha vänt tills dess. Orkar inte må så här.

Återigen det här med ensamheten

Jag kanske skulle gått ut igår ändå? Idag har vi varit på traditionell julmarknad. Efter en stund dök vännens nya internetdejt upp för gemensamt restaurangbesök. De har på kort tid blivit väldigt seriösa. Jättekul för vännen. Jag unnar henne verkligen ett bra förhållande. Men det sätter mig i en ny situation som jag måste ta ställning till.

Även grannen var förbi en sväng och hon är lika seriös med sin nya dejt hon också. Vi får väl se hur länge hon blir kvar här i huset ifall hon träffat någon som det blir seriöst med. Hon har jobbat hårt på att göra det, så det har bara varit en tidsfråga.

Återigen, vad vill jag? Vad är det för samhälle där man måste ha en kärleksrelation för att inte bli ensam? Kanske känns det extra ensamt nu när sonen kommer vara hos sin pappa över jul? Jag vet inte om jag egentligen känner mig så ensam heller. Eller är det snarare en rädsla för att bli ensam? Kanske borde analysera det där. Vad är det jag tror ska hända ifall mina vänner stadgar sig? Vad är det värsta scenariot i samband med det? Jag kanske kan göra en plan för vad jag ska göra ifall det blir så.

Vill inte gå ut

Vill inte gå ut ikväll. Har egentligen ingen lust med någonting. Frågan är om jag ska tvinga mig ut ändå? Det enda skälet till att gå ut är att jag annars missar en chans att träffa någon. Jag vill inte ha det så. Att jag måste ge mig ut på krogen för att inte missa några chanser (alternativt för att jag inte orkar sitta hemma om grannarna börjar festa).

Nä, jag stannar här hemma istället. Det är ju vad jag egentligen vill. Å andra sidan så skulle det inte hända mycket i mitt liv ifall jag endast spenderade det här i soffan. Men det är något med den där krogmiljön som jag har så svårt för.

Frågan kvarstår som alltid. Är det omgivningens press på att man ska vara ett par som gör att jag känner mig tvungen att gå ut på krogen? Eller är det för att jag verkligen skulle vilja träffa någon? Kan inte riktigt särskilja det där. Kanske är det helt enkelt en önskan att inte vara ensam. Att vara ensam ibland är helt okej, t o m önskvärt. Men jag vill inte bli själv kvar när alla andra träffar någon. Det är ju inte så konstigt egentligen. Klart att man inte vill hamna utanför.

Tacksamhetsskuld?

Julavslutning i kyrkan idag. Jättefint och stämningsfullt. Jag har dock lite svårt för att det är obligatoriskt med "prästens tal". Varför ska en präst överhuvudtaget prata på barnens skolavslutning. Sonens skola har ingen aula och kyrkan ligger bara ett par minuter bort så det är en naturlig och mycket vacker avslutningslokal. Jag tycker inte att det behöver vara mer än så. Rektorns tal - okej, men prästens?

Efter jobbet var jag och ex-grannen iväg till affärsmeckat utanför staden. Positivt att nästan alla julklappar är införskaffade. Lite komplicerat när ex-grannen visar sig intresserad. Nu är det kanske inte mig han är intresserad av egentligen. Han kanske bara vill få till det med någon och jag råkar finnas till hands. Men det känns så jobbigt att avvisa. Jag har så svårt för det där med att avvisa överhuvudtaget.

Han hämtade mig utanför jobbet och insisterade på att få bjuda på middag efter shoppingen. Jag hamnar i en tacksamhetsskuld som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vet inte om han hade förväntat sig något mer. Han ville hänga med mig hem efteråt för att se hur jag hade fått i ordning det här hemma. Vad svarar man på det? Det fick han förstås. Jag gick runt och visade upp lägenheten (vilket förstås går ganska fort). Han frågade ifall jag hade några planer för kvällen och jag svarar sanningsenligt att jag ska sitta i soffan och njuta av tystnaden (inga grannar verkar vara hemma).

Det finns liksom inga alternativ. Vi har haft ihop det tidigare och kört den relationen i botten flera gånger. Det finns inget kvar nu. Jag gav honom en födelsedagspresent härom dagen. Kanske han känner att han står i tacksamhetsskuld han också? Jag vet inte. Frågan är om det är fel att umgås med honom så länge jag är ärlig och inte spela några låtsas-vara-intresserad-spel. Vill han inte umgås med mig under de här premisserna så behöver han ju inte. Eller borde jag bryta relationen helt. Om det överhuvudtaget går så länge jag bor kvar i samma kvarter.

Man kaxar till sig...

Han ringde idag! Jag satt på ett möte på jobbet och hade stängt av ljudet på mobilen. När jag slog på den igen såg jag att jag hade ett missat samtal från pappa stövel. Vi var tvungna att gå direkt från mötet till en föreläsning så jag hann inte ringa upp honom däremellan. Men jag satt och var alldeles lycklig under hela föreläsningen och har ingen som helst aning om vilket ämne som avhandlades där framme vid podiet.

Nu var det kanske inte riktigt så fantastiskt som det låter. Det första han säger när jag tillslut ringer upp honom är att han ringer enbart för att hans son ville följa med min son hem idag. Antingen så ville han ursäkta sig själv för att inte verka för påträngande. Alternativt så är han livrädd för att jag ska tro att han är intresserad, trots att han verkligen inte är det. Jag låter det vara osagt.

Jag hade kommit överens med sonen om att vi skulle vara själva ikväll, så jag var tvungen att säga nej till kvällen. Det blev lite konstig stämning. Sedan så är det som om ingen av oss vet riktigt vad vi ska säga och när vi väl påbörjar en mening så gör vi det samtidigt. Detta innebär att det blir en stunds förvirring när vi inte riktigt vet vem som ska fortsätta osv. Tillslut föreslog jag i alla fall att vi skulle hitta på någonting tillsammans med barnen i jul. Det tyckte jag ändå var hyfsat modigt. Jag antar att han samtyckte till det. Vad ska han annars säga? Han sa åtminstone inte nej.

Väl framme vid fritids så var hans son kvar. Han var jättelycklig över att jag dök upp och ville bestämt att jag skulle ringa hans pappa och fråga om han fick följa med oss hem. Sonen var lika enutiastisk så jag ringde upp pappa stövel igen och frågade om det gick bra trots allt. Kontentan blev att jag fick träffa pappa stövel en stund även idag, när han kom för att hämta sin son. Det kändes ganska bra tror jag. Jag tog återigen upp att vi kunde hitta på någonting under julen. Det kanske var påfluget? Äh vad spelar det för roll? Jodå, man kaxar till sig...

Vad är oddsen?

Vi skulle starta arbetsdagen med att ha handledning hyfsat nära där jag bor. Detta innebar dels att jag fick en liten sovmorgon, dels att jag kunde promenera till jobbet. Som jag har saknat mina morgonpromenader. Det har varit för mörkt på morgnarna den senaste tiden. Jag känner mig inte bekväm med att gå genom det stora parkområdet när det är mörkt ute. Kanske har bristen på morgonpromenader bidragit till min irritation den senaste tiden? Det blir ju inte bara en brist på motion utan även på dagsljus.

Väl framme vid handledningen i morse, precis på väg in genom husets entré möter jag pappa stövel. Vad är oddsen för det? Det är alltså en helt annan stadsdel som ingen av oss har någon direkt naturlig koppling till. Ett hus som vilket annat hus som helst med diverse mottagningar i. Vi träffas dessutom just i den sekund som vi skulle kunnat stöta på varandra. Hade jag hunnit in i huset hade vi förmodligen missat varandra. Törs man tala om "tecken" i detta sammanhang?

Jag börjar känna att jag inte bara kan låta det här passera. Det är nog dags att börja agera. Vad har jag att förlora? Våra barn kommer förmodligen inte att gå i samma skola särskilt länge till. Jag behöver ju inte direkt flyga runt halsen på honom. Men man kanske skulle kunna föreslå någon aktivitet? Nu är det julavslutning i skolan på fredag. Har man en väldig tur så är han på plats då. Det är lättare att börja prata om aktiviteter när man träffas än att skicka ett sms och fråga.

Å andra sidan så känns det som att det ofta är han som avslutar våra samtal... Han kanske inte är ett dugg intresserad. Men jag behöver ju bara försöka få igång en konversation Han kanske har en kvinna i sitt liv, men hur ska jag få veta det ifall vi inte pratar med varandra alls?

Inte min bästa eftermiddag

Har stressat som en galning hela eftermiddagen. Det är en genrellt stressig tid på jobbet. Dessutom är jag skyldig en kollega hjälp med arkivering. Hon hjälpte mig när jag avslutade mitt gamla jobb och skulle arkivera allt som aldrig blivit gjort. Nu är det alltså dags för en gentjänst. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg strax efter att vi startat eftersom jag skulle ta sonen.

Grannen hämtade idag, men hon skulle iväg vid 6-tiden så jag hade en viss tidspress. Det uppdagades nämligen i helgen att sonens täckbyxor är spårlöst försvunna. Jag var alltså tvungen att införskaffa ett par nya byxor till sonen innen jag skulle plocka upp honom hos grannen. Går från kollegan som blir lite halvsur. Försöker ringa grannen ett par gånger men ingen svarar. Springer ifrån jobbet och hoppar på tåget. Får tillslut tag på grannen som då meddelar att jag inte alls behöver skynda mig, hon har nämligen frågat om sonen vill följa med henne istället och det ville han.

Här någonstans startar dagens irritation. Jag som hade stressat som en tokig och gjort kollegan besviken helt i onödan. Det dröjer ca fem minuter tills grannen ringer igen och sonen har ångrat sig. Han vill inte följa med grannen utan han vill stanna hemma. Trevligt på sätt och vis, jag hade sett fram emot en hemmakväll med sonen. Okej, plan 1 är alltså igång igen. Jag måste snabbt hitta täckbyxor och åka hem till sonen. Nu visar det sig att täckbyxor i sonens storlek är helt slut i hela stan. Springer ut och in i citys alla tänkbara affärer inom loppet av en timme. Ringer sedan i panik till grannen igen och säger att jag är på väg hem ändå, hon kan ta med sig sonen till tunnelbanan så möter jag upp dem där.

Då visar det sig att planerna har ändrats igen. Sonen ska nu följa med henne ikväll ändå. Jag som sprungit mig trött inne i stan... Hade jag fått veta att jag inte hade någon tidspress hade jag kunnat börja handla julklappar i lung och ro. Nu är jag snudd på gråtfärdig och vill bara hem. Det känns ärligt talat sådär. Jag har vänt ut och in på mig själv för att hon ska få komma iväg som planerat. Men hon kan inte ens lyfta luren och meddela att jag inte behöver komma hem före kl. sex?

Nu sitter jag alltså här. Ensam hemma en hel kväll. Ingen myskväll med sonen. Orkar inte ta mig för att göra något vettigt. En så totalt bortkastad kväll. Irriterad på grannen. Irriterad på det mesta om jag ska vara ärlig. Usch för den här kvällen!

Tomatkastning

Kaotisk dag på jobbet. Försöker att inte dras med i vad som verkar vara en prestigekamp. Håller uppe en professionell mask utåt, men inombords är jag inte större än att jag vill hänge mig åt tomatkastning. Jag har stöd av mina kollegor, jag kommer att rida ut det här. Men idag har det fått ta alldeles för mycket energi.

Har funderat lite kring det här med bloggande de senaste dagarna... En bloggare som jag följt under en tid har beslutat sig för att ta en paus. Det är nog sunt att kunna sätta upp sådana gränser för sig själv. Men det är märkligt ändå hur det påverkar mig på något plan. Den bloggen ingår liksom i min kvällsreportoar av bloggar. Det blir lite tommare nu. Jag har gått här hemma och ibland oroat mig en aning, ibland glatt mig med en människa i en annan del av landet som jag aldrig träffat. Jag tycker om konceptet. Som att man kommer tillbaka till någon sorts värdegrund i medmänsklighet.

Man pratar ofta om näthat. De bloggar som provocerar får också onekligen stor uppmärksamhet. Men den andra sidan av bloggandet är den där medmänskliga sidan. Där man känner med andra helt okända människor (om man nu är okänd inför någon som följer ens blogg?). Det känns som en värdig motvikt. Man mår så mycket bättre av att vilja någon väl. Ska komma ihåg det imorgon på jobbet om jag trillar dit igen och börjar fantisera om tomatkastning.

Sonen lussar

Idag har sonen gått luciatåg tillsammans med bästis och ytterligare en kompis. Jag hade tänkt mig att de skulle gå sjungandes genom trappuppgångens alla våningar. Men så tänkte inte de. Nope! De tänkte plinga på hos alla grannar och sjunga en liten truddelutt. Så det gjorde de. De plingade på hos alla i hela huset. Jag är inte helt säker på att jag tycker att det är acceptabelt. De flesta hade i och för sig inte öppnat.

Det är väl typiskt att de unga killarna här omkring som för så mycket oväsen inte öppnade sina dörrar, trots att jag hörde att de var hemma. Däremot så öppnade alla tysta grannar som är genuint trevliga när man stöter på dem. Är det alldeles för enkelspårigt att dela in människor i bra människor och dåliga människor. Det är det garanterat. Men just när det kommer till mina grannar landar jag helt ohämmat i denna svartvita sanning. Är dock inte säker på ifall jag själv hade öppnat för ett luciatåg om jag hade varit ensam hemma. Tyder det på att jag egentligen är en ond granne...?

Det var ett ganska rart luciatåg. Sonen var lucia och kompisarna var tärnor. De delade ut pepparkakor och hade gjort "God Jul-kort" som de gav bort. Jag hörde dem högst upp i huset hur de började sjunga storstilat en lång julvisa med många verser så fort grannarna öppnade dörren. Efter halva huset hade de ransonerat ner uppträndandet till att dra första versen i luciasången. Förmodligen var detta ett lyckat koncept för alla inblandade. I trappan på väg ner till bottenvåningen råkade dock luciakronan falla av sonens huvud varpå lamorna krossades mot det hårda stengolvet. Ett snöpligt slut för ett mycket charmigt luciatåg.

En mycket julig dag

Vilken julig dag. Idag har vi varit iväg på julmarknad. Helst hade vi velat gå på kitchig tivolijulmarknad med röda Coca-Colatomtar och "Santa Claus is coming to town..." ur högtalarna. Men det fick bli den ultimata hembygdsjulmarknaden med små stånd, facklor och gråa gårdstomtar istället. Kanske lika bra det. Vi fick även tillfälle att besöka en adventskonsert. Lyckligtvis hade vi med sonens Nintendo DS, varpå alla satt glada och nöjda under hela konserten.

Idyllen blev komplett när det dessutom började snöa. Utsikt över tindrande decemberstad. Tunga stora flingor som dalar ner över ljusbeklädda träd. För första gången i år kände jag riktig julstämning. Jag kanske inte får ha sonen i jul, men jag fick uppleva den här dagen med honom i alla fall.

Dagen avslutades med ett graninköp. Var egentligen inte alls på humör för att köpa gran där jag kom med fullastade matkassar. Men så stod den där - vår gran. Det var bara att springa fram och köpa den. En gran till detta hem bör vara precis i mellanstorlek. inte normalstor och inte pytteliten heller. Imorgon ska vi klä den, tända tre adventsljus och vältra oss i julstämning.

Snart jul

Usch! Julen närmar sig. Det är pappans tur att ha sonen denna jul. Detta innebär att julen endast blir något som ska genomlevas. Jag får fira med honom i efterhand, men det blir ju inte samma sak. Det kan man inte lura i någon. Sonen köper det inte.

Tänkte köpa gran redan imorgon så att vi hinner julmysa en aning före julen. Sedan kommer nästa helg och då ska sonen till pappa igen, så man får väl passa på nu när man kan. Vi ska smacka på ordentligt här hemma med änglaspel, julkrubba, tomtar och glitter. Den där ängsliga stilrena minimalismen får ta en paus över jul.

Ska fira jul med mamma, hennes man och en vän till mig. I år ska vi åtminstone byta julklappar på julafton trots att inte sonen är hemma. Vi har planerat in en budgetjul där alla köper något litet till alla. Förrförra julen när jag inte hade sonen så sköt vi liksom upp hela julkonceptet tills han och min syster (som också bara firar varannan jul med oss) var med. Detta fick konsekvensen att vi satt på julafton och det kändes om möjligt ännu tystare och tommare. Efter Kalle på tv:n så fanns det just ingenting kvar som påminde om att det var jul. Så nu ska vi alltså fira jul. Det ska firas både på julafton och helgen efter när jag förhoppningsvis får hem sonen igen. Jag får väl längta dit helt enkelt. Sedan så är det jullov för sonen och mig!

Operationen över

Operationen gick bra. Såvitt jag vet åtminstone. Jag sov mig igenom alltihop. Vilket fantastiskt koncept egentligen. Det är lite otäckt med narkos, man är ju inte medveten om vad som pågår. Men jag var evinnerligt tacksam att slippa vara medveten. Nu är jag lite rädd för vad jag ska få för besked. Min läkare kommer inte tillbaka förrän i mitten av januari. Men de sa att jag kunde ringa direkt till kliniken i mellandagarna för att förhoppningsvis få besked innan dess. Vet dock inte riktigt vad jag gör om det visar sig att jag är sjuk. Vill man ha ett sådant besked i mellandagarna?

Det har varit en sådan röra med vem som ska hämta sonen idag. Bästis hade sin pappavecka så jag kände att jag inte kunde be grannen (bästis mamma) ta sonen. Återstod alltså mormor. Sedan visade det sig att bästis pappa skulle föreläsa på annan ort och behövde barnvakt även till bästis. Ingen annan kunde ta henne så vi kom överens om att mamma (mormor) fick ta henne också.

Igår kväll pratade jag så med grannen (bästis mamma) och det visar sig att hon kan ta både sonen och bästis. Hon hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad och ville gärna ha barnen. Okej, ringer och avbokar mormor så att grannen kan ta barnen istället. Men se då blir mamma lite ledsen för hon hade ju sett fram emot att få hämta barnen. Ringer upp grannen och frågar om det är okej att mamma hämtar barnen.

Operationen gick ganska snabbt i eftermiddags och jag hade egentligen kunnat hämta barnen själv. Mormor fick i princip vända i dörren och grannen kom ner hit en stund för att hänga med sin dotter. Förhoppningsvis är alla nöjda. Nu är jag bara så vansinnigt trött. Fullproppad med värktabletter, lugnande(?) och kanske några rester kvar av narkosen. Ska titta lite på dvd med sonen och sedan tänker jag stupa i säng.

Operation imorgon

Operation imorgon. Man kan lungt säga att jag är aningens labil inför detta. Gråtmild. Pratade med läkaren idag igen. Jag hade lite allvarligare diagons än vad jag först trodde. Men det är inte mycket jag kan göra. Operation och sedan så får jag svar på hur det har gått efter jul någon gång.



Min f d granne från gamla lägenheten följer med mig till kliniken imorgon. Jag är så evinnerligt tacksam över det just nu. Det skulle nästan kännas lite för jobbigt att åka dit själv. Inte minst att ta sig därifrån själv. Jag vet ju inte hur det här med narkosen kommer att påverka mig. Det kanske inte påverkar mig alls?

Pratade lite med praktikanten på jobbet idag. Hon verkade gladare. Inte p g a att jag hade pratat med henne, utan mer generellt. Bra. Hoppas att det löser sig för henne. Ska försöka att anstränga mig mer för att få in henne i gruppen.

Åh, vad jag önskar att allt bara var som vanligt igen!

Fristen är över

Som det strular på jobbet i dessa dagar. Det ena ärendet besynnerligare än det andra. Någon är missnöjd med ett beslut jag har förmedlat och har drivit ärendet vidare. Jurister är inblandade och jag har inte riktigt ork för det just nu. Jag kan stå för mitt agerande i alla fall, man får väl vara nöjd med det. Även om det visar sig att jag har handlat fel så känner jag att jag har handlat efter bästa förmåga.

Något annat jobbrelaterat som bekymrar mig en aning är vår praktikant på jobbet. Det känns som om praktikanten har hamnat helt snett och känner sig väldigt utanför. Jag har inte riktigt förstått det tidigare. Jag kan förstå att det lätt blir så. Det är en i och för sig trevlig arbetsgrupp, men jag fick jobba hårt för att bli en i gruppen. Vet inte hur mycket ansvar jag ska ta för denne praktikant. Jag har inte varit handledare alls, jag är ju ganska ny själv. Ska dock försöka prata lite med praktikanten imorgon så får vi se om jag kan göra någon skillnad.

Apropå något helt annat så visade det sig nyss att min son fått en ny flickvän. Det ringde en liten tjej hit i fredags. Utan att presentera sig frågade hon efter sonen. Jag sa att sonen tyvärr inte var hemma, men att han skulle vara hemma nästa helg ifall hon ville ringa då istället. Sedan kunde jag inte bärga mig, utan frågade förstås vem jag kunde hälsa ifrån. Det var flickvännen. Den dåtida flickvännen. Det visade sig på måndagen att hon endast hade ringt för att göra slut. Tssssss! Och jag som var så trevlig och pratade om nästa helg!

Nu har sonen en ny flickvän. Vi hade just ett samtal i soffan kring detta. Han suckar, rycker lite på axlarna och säger -"Jag som ville prova hur det känns att vara singel. Nu fick jag bara vara singel i tre minuter". Olika falla ödets lotter kan man kanske säga...

En liten frist av harmoni

Tänkte skriva ett inlägg om mina grannar, men ångrade mig. Sedan tänkte jag skriva om nervositet för operation och diagnoser, men jag orkar inte riktigt ta i det heller kände jag. Som att jag inte riktigt vill kännas vid det.

Nej, det största den här dagen är att jag varit på utvecklingssamtal i sonens skola och läraren hade ingenting att anmärka på. Allting går bara bra. Det som tidigare har varit på agendan har sonen nu arbetat med och han klarar sig alldeles lysande. Jag ska försöka leva kvar i den känslan ikväll. Inga stora känslor idag, en liten frist av harmoni.

Känslan på ett mörkt och regnigt förortstorg

Stod och väntade på sonen idag. För ett antal år sedan gjorde jag och sonens pappa upp om en mötesplats där vi lämnar över sonen efter pappahelg. Kontentan av denna kompromiss är att vi träffas på ett litet förortstorg där ingen av oss bor. Detta kan tyckas vara ett märkligt koncept, men jag tror att det är av stor betydelse att ingen part känner sig förfördelad. Att alla är nöjda och glada kan vara värt en lite besynnerlig lösning. Sonen har än så länge inte ifrågasatt varför i all världen vi träffas där.

Jag tror inte att det är negativt för honom på något sätt. Vi står och småpratar en stund medan han brukar leka vid fontänen. Man undrar förstås vad han kommer att få för känslor kring detta torg när han blir vuxen. Just det här med att det inte finns något sammanhang kring detta lilla torg, mer än att det är vår överlämnandeplats.

Idag så ringde sonens pappa strax innan avtalad mötestid och berättade att han måste köra en omväg p g a någon större olycka i närheten. Han räknade med att han skulle bli några minuter sen. Det har alltid varit lite laddat det där med att vänta på att de ska komma körandes. Jag är så rädd för att det ska hända något och att de inte ska komma.

Nu visste jag att de skulle bli lite sena och tur var väl det. Man hörde sirenerna skräna ikapp förbi på motorvägen en bit bort. Det var som att det aldrig skulle ta slut. Hade jag inte hört från pappan så hade jag förmodligen klappat ihop på stället. Jag var inte långt ifrån ihopklappning idag heller. Tjugo minuter gick och ingen son hade kommit. Varje bil som kommer runt hörnet ur mörkret hoppas man är deras bil och så besvikelsen när man inser att det inte är det. En halvtimme går och jag hör ingenting. Jag börjar bli rädd. Vågar inte riktigt ringa heller eftersom jag är rädd att telefonsamtalet i sig ska framkalla en olycka.

Tänker att bara jag får hem min unge så spelar ingenting annat någon roll. Bil efter bil svänger in på torget, men ingen kör fram åt mitt håll. Det ställs verkligen på sin spets när man tänker så där. Funderar på ifall jag ska sätta en tidsgräns på en timme. Tänker att jag väntar en timme, sedan ringer jag hem till sonens bonusmamma och frågar ifall hon har hört något. Det regnar och jag blir alldeles genomblöt. Har inte ro att gå in på stationen och vänta. Jag måste se ifall de kommer.

Får inte glömma känslan där på ett mörkt och regnigt förortstorg. Jag fick ju faktiskt hem min pojke. Tillslut kom de ju där. Lättnaden när jag ser att det är de som sitter i bilen. Det må finnas högljudda grannar och trassel på jobbet, men jag fick hem honom. Trista diagnosen finns förstås kvar. Men det går att operera. Statistiken talar till min fördel. Jag har sonen och allt kan fortfarande bli bra.

Drastiko

Idag har jag äntligen gråtit. Det är ju så förlösande att få ur sig allting. Jag borde verkligen gråta oftare. Jag har gråtit i mängder och promenerat en hel del. Det är väl ungefär det man kan göra.

Var iväg med vännen och åt middag. Hamnade i en konstig situation innan dess när grannen kom och frågade om jag ville följa med på bio. Kände att jag hamnade i en situation där jag var tvungen att välja mellan grannen och vännen. Det kan jag förstås inte göra. Men idag kändes det mer prioriterat att gå ut med vännen. Jag hoppas innerligt att grannen inte kände sig bortvald. Det var mitt fel att situationen uppstod, jag var nog lite luddig mot grannen från början. Ska försöka föra samman grannen och vännen någon gång, det är möjligt att det skulle bli lite enklare då.

Vi har pratat minnen idag. Jag tror att jag har ett behov av det just nu. Att landa i dåtiden när nuet känns lite jobbig att ta in. Vi har analyserat perioder från högstadiet, från gymnasiet, gått igenom misslyckade resor i tonåren. Sett mönster som hängt med genom åren. Precis fyllda 16 gjorde vi upp en arbetsplan som vi gav namnet "Drastiko". Drastiko var en drastisk strategi som gick ut på att vi skulle hitta pojkvänner. Över 20 år senare är situationen hyfsat snarlik, med skillnaden att vi var aningens mer organiserade som 16-åringar.

Ensam?

Sonen har åkt till sin pappa. Jag är så tung i kroppen, i sinnet, i tankarna... Jag hade hoppats att jag skulle kunna gråta ur mig det tunga, men jag kan inte gråta alls längre. Har ingen lust alls att må så här. Jag ger mig den här helgen att återhämta mig, sedan får jag försöka hitta tillbaka till energin igen.

Orkar inte fundera kring min hälsa. Jag får förutsätta att allt ordnar sig, att det blir bra. Har istället börjat tänka på det här med att hitta någon. Kanske är det en flykt att fokusera på det istället? Vännen och grannen är båda ute och nätdejtar igen. De har gått vidare från den gemensamme nämnaren nu. Skönt för alla inblandade. Ikväll är de båda ute med nya män som de är seriöst intresserade av. Det är märkligt hur synkade de är trots att de inte känner varandra.

Vill inte bli ensam kvar medan alla andra går in i relationer. Men är det egentligen ett bra skäl att gå in i en relation? Att man inte vill vara ensam? Å andra sidan så är det säkert därför som väldigt många människor går in/stannar kvar i relationer. Jag tycker ju om att vara ensam. Så länge jag inte är helt ensam.

Satt på jobbet och grät idag

Kunde inte sluta, tårarna bara rann. Sonen var med idag igen, han hade fortfarande sviter från vaccineringen. Jag hade alltså sonen längst in i mitt arbetsrum och en glasvägg ut mot korridoren. Kunde inte vända mig åt något håll, så jag försökte istället luta mig fram över telefonen. Gick sådär.

Läkaren ringde, tråkigt besked. Ytterligare operation. Vet inte riktigt vad jag ska känna. Är bara ledsen. Det är förhoppningsvis ingen fara. Men jag är så less på att hela tiden gå mellan oro, sorg, ångest och stunder av harmoni. Jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och jag är otroligt tacksam över tiden jag har med sonen. Han väger förstås upp det mesta. Men det känns som att mina glädjeämnen i livet (bortsett från sonen) oftast består av att vad-roligt-att-det-inte-var-värre-än-så.

Det här är martyrigt, det vet jag. Definitivt. Det finns så många människor som har det betydligt värre. Kvinnor som lever i förtryck, i sjukdom och tvingas frukta för sina liv varje dag. Deras mål i livet är min självklara trygghet. Och här sitter jag och gnäller... Men idag är jag ledsen. Riktigt ledsen.

En dag i soffan

Eftersom sonen tog sin andra vaccinspruta igår så rådde det vissa tveksamheter kring huruvida han skulle gå till skolan i morse. Det skulle få bli tempen som avgjorde och sonen satt med stor andakt och tittade på hur graderna räknades upp. Situationen krävde en gradgräns för när han skulle få stanna hemma. Sonen var alldeles stel av spänning och när temperaturen passerade den magiska gränsen gick det inte att misstolka lyckan som spritte i hela hans lilla person.

Vi har alltså spenderat denna dag i soffan. Behagligt i och för sig, men jag har lite ångest för att jag inte är på jobbet i dessa bråda dagar. Fick sedan ett telefonsamtal från kliniken som ska utföra operationen. De vill flytta fram operationen en vecka, vilket känns ganska skönt. Jag tror att jag behöver smälta det hela lite grann. Det visade sig dessutom att jag bara ska sövas i ca 10 minuter. Det känns rimligt. Hur mycket skada hinner de göra på 10 minuter? Inte alltför stor hoppas jag.

Denna dag har även årets första pepparkakor bakats. Köpedeg i och för sig, men det gills ändå.

Min modiga pojke

Sonen tog sin spruta mot svinis idag. Han var alldeles otroligt duktig och modig. Det var inte den vanliga sjuksköterskan utan några helt nya. Vi hade inte mer än satt oss så började sonen bli orolig. Han trodde inte att bedövningsplåstret skulle verka. Ville inte ta fram armen. Höll för armen för att ingen skulle kunna komma åt att sticka. Tillslut var paniken i full blom och han började gråta. Här någonstans vill jag egentligen ta honom och springa därifrån samtidigt som jag känner pressen att det är lika bra att få det gjort.

Som ett sista försök erbjöd jag honom att vara med mig på jobbet hela dagen om han tog sprutan. Han tänkte två sekunder, sa okej, tog bort handen och så stack de honom, snabbare än kvickt. Jag vet inte riktigt om han förstod vad som hände, men ont gjorde det. Så otroligt stolt över denna modiga pojke. Just det där att redan ha fått panik och sedan ha styrkan att stå över paniken och ändå ta sprutan. Det tycker jag är jättestort. Mycket stolt mor idag också. Ja, det är jag väl för jämnan förstås. Men lite extra stolt idag är jag nog.