Junirapport

Inte helt läkt ännu, men sakteliga bättre hoppas jag. Jag behöver inte lägga mig ner på jobbet längre. Man glömmer fort hur det var bara för ett par månader sedan.

Jag jobbar och promenerar och jobbar och promenerar. Det blir inte så mycket tid framför datorn eftersom jag fortfarande inte kan sitta så långa stunder i taget.

Imorgon ska jag gå med i bostadsrättsföreningens styrelse. Det är jag och grannen som ska ta över efter ordförande och kassören som nu avgår. Är inte helt säker på att jag har energi att axla ordföranderollen. Får se om grannen orkar ta vid där istället. Det känns ändå positivt ifall vi kan vända låt-gå-andan som verkar råda i huset nu.

Det känns som sommaren står utanför dörren, men jag känner mig inte riktigt där ännu. Vi åker till Danmark och går på Legoland och "gör" Köpenhamn, det ska bli trevligt. Men jag har fortfarande inte kommit överens med sonens pappa om när vi ska ha våra respektive semestrar. Jag har pratat med pappans fru och fått reda på att det är en vecka som krockar, som vi båda vill ha. Jag hoppas på en kompromiss, vi får väl se vad han säger. Måste ta upp det nästa gång vi pratar.

Sakta sakta framåt

Jag försöker att ha tålamod. Det blir sakta, sakta bättre med svackor ibland. Har börjat jobba igen, men orkar inte hålla mig upprätt en hel dag. Jag har därför arrangerat en platonisk bädd av mina besöksstolar på rad längs ena väggen. Mycket obekvämt och ganska besynnerligt, men det är väldigt skönt att ha något att ta till när det blir outhärdligt att stå upp.

Är på det stora hela ganska ynklig. Jag som alltid tänkt på mig själv som stark singel, är inte fullt så stöddig längre. Det hade varit skönt att ha någon i dessa dagar. Det är så mycket man inte klarar av att göra själv. Ynnesten att kunna tvätta eller dammsuga själv... För att inte tala om att kunna bädda sängen, det är än så länge bara en dröm.

Sonen hjälper till efter bästa förmåga (och efter en mängd mutor) men det är jobbigt att behöva be och truga för att få hjälp. Är så rädd för att det här tillståndet ska bli konstant. Jag vill så väldigt gärna må bra igen, att allt ska bli som vanligt.

Sonen var på kalas hos Pappa Stövels son idag. Försökte utröna ifall det kunde finnas en tillstymmelse till intresse från hans sida, men jag är mycket osäker. Ifall det hade funnits något intresse hade jag förmodligen inte behövt varit lika osäker? Jag dröjde mig kvar tills sista barnet hade gått och stod och småpratade om ditt och datt. Det är så lätt att prata med honom, det känns så otvunget på något sätt. Men hade han varit intresserad så inbillar jag mig att han hade föreslagit någon träff med barnen. När jag föreslog det i julas så rann det ju ut i sanden.

I dessa dagar när jag är som ynkligast blir jag förstås ännu sårbarare och ännu mer öppen för att bli förälskad i denna pappa. Jag får försöka komma ihåg att det här kanske handlar mer om mig och den situation jag befinner mig i än om förälskelse.

Försöker istället att glädjas åt att jag fortfarande kan promenera. Jag går och går och går, det är en av få saker som jag faktiskt kan göra och som dessutom lindrar smärtan en aning. Så jag har vandrat omkring vecka ut och vecka in. Ibland får jag med mig sonen ut på dessa timmeslånga vandringar runt om i stan. Han leker sina fantasilekar bredvid och jag går och funderar och tänker. I dessa stunder kan jag fortfarande känna ren lycka. Jag kan inte riktigt säga att det är "jag-älskar-mitt-liv-stunder", men jag kan ändå känna en liten hissnande känsla av att ha det så bra som det bara går att ha det just nu.

Väntar och väntar

Fortfarande funktionshindrad. Det är otäckt när kroppen inte fungerar som sig bör. Väntar på att det ska vända och att jag ska bli bättre. Helt plötsligt får livet ett annat perspektiv. Jag försöker att inte tänka för långt famåt, orkar inte ta in hur det skulle bli ifall jag blev fast i det här tillståndet. Nu är det mer timme för timme som gäller.

Under natten har jag legat och sett fram emot ett nytt avsnitt av "Livet runt 30" på kanal 9 nu på morgonen. Nu har dessvärre avsnittet passerat och jag är lite osäker på vad jag ska sätta fokus på nu. Orkar inte tänka fram till påsk nästa vecka. Måste försöka hitta något litet fokus idag och sedan imorgon. Inga stora tankar... Gick in och tittade av min jobbmail som växer lavinartat, ska inte gå in där igen förrän jag är frisk nog att hantera det. För jag ska bli frisk, måste bli frisk!

I väntans på kurering

Den senaste tiden har jag inte kunnat sitta så bra. Jag kan stå och ligga men just inte sitta. Det är lite bökigt på jobbet, kanske ännu bökigare hemma. Men jag börjar se en ljusning. Det verkar finnas hopp om att det börjar vända. Jag ska aldrig mer glömma bort hur tacksam man bör vara över att man kan sitta! Eller gå! Eller böja sig framåt! Att kunna ta upp något från golvet om man tappat något! Men nu ska jag gå och lägga mig igen och vänta på att kroppen kurerar sig.

Rädslan för smärta

Ibland får jag en outhärdlig smärta i ryggen. Det händer inte ofta och det släpper efter bara några sekunder. Men ett par gånger per år sitter smärtan kvar och kommer i intervaller under något dygn. Jag är så fruktansvärt rädd för den här smärtan att den påverkar min vardag trots att den kommer ganska sällan.

Den har fått mig att fundera lite på det här med smärta. Just när det kommer till den här smärtan så handlar det så mycket om rädsla och att jag inte vet vad det är. En period trodde jag att det var gallsten och då kändes allt mycket bättre. Då kändes det som att jag hade lite kontroll över situationen. Min största fasa är att ryggen ska fastna i det där outhärdliga smärtläget. Jag tror inte att det skulle gå att leva så. Visste jag att det var gallsten så skulle man alltid kunna göra något åt det.

Igår kom smärtan tillbaka helt oförhappandes. Jag blev tvungen att ställa in planerna för lördagskvällen, trycka i mig en starkare värktablett som jag har hemma och sedan vanka fram och tillbaka i lägenheten för att försöka hålla ryggen i rörelse. Jag blir så rädd att jag skakar, adrenalinet pumpar i kroppen, hjärtat skenar iväg och det är på det stora hela en mycket obehaglig upplevelse.

Den här smärtan är ett av de främsta skälen till att jag drar mig lite för att försöka bli gravid igen. Jag är så rädd att en graviditet skulle kunna förvärra smärtan.

Må de fara och flyga

Fick ett brev från den finare skolan som sonen sökt till. Avslag - han kom inte in. Usch så tungt. Inte för att jag direkt önskade att han skulle gå där, men jag är osäker på vad det här kommer att göra med hans självförtroende. Vi hörde någon känd artist nämna att han gått på den finare skolan på tv häromdagen. Sonen sken upp som en sol eftersom han förväntar sig att han också ska gå på den skolan. Usch säger jag igen! Nu vill det verkligen till att han kommer in på den andra skolan. Gör han inte det är jag rädd för att han aldrig kommer att ta en ton igen.

Får ångest över vad jag har utsatt honom för, jag kanske skulle satt stopp för det här. Men hade det varit bättre att inte låta honom försöka alls? Får han avslag från båda skolorna hade det kanske varit bättre att aldrig sökt, men hur ska man veta det i förväg? Risken nu är ju dock att han blir helt förkrossad och känner att han inte duger.

Hade han kommit in på den här finare skolan så hade oddsen ökat att han även skulle komma in på den andra sympatiska skolan. Jag tror att de har högre krav på den finare av dem, det är fler elever som söker dit och alltså större konkurrens om platserna. I och med avslaget så minskar istället oddsen för att han kommer in på den sympatiska skolan. Jag skulle just nu göra snudd på vad som helst för att sonen kommer in där istället.

Just denna natt sover bästis över här så det var inte läge att berätta för sonen ännu. Får se om jag kanske kan berätta imorgon istället. Vill försöka ladda lite först med hur små oddsen är att man kommer in och att skolan i sig kanske är en aning fisförnäm.

För min del får den här "finare" skolan gärna fara precis åt helvete just nu. Här ägnar jag mig inte åt objektivitet och distans överhuvudtaget. Har de mage att ge min son avslag så kan de fara och flyga.

Here comes the sun

I morse på min morgonpromenad sken solen rätt i ögonen på det där sättet som brukar irritera mig på somrarna. Det gick inte att titta upp överhuvudtaget eftersom solen stod så lågt och var på väg upp. Jag fick istället titta ner i marken precis framför mig men jag njöt till fullo av varenda steg. Den är tillbaka! Hopp om livet.

Idag har vi förstås varit på bokrean. Sonen och bästis var inte särskilt glada över detta tilltag och bad och bönade om att få stanna hemma. Icke! Bokrean är att likställas med påsk och valborgsmässoafton predikade jag. Man stanner inte hemma när man har möjlighet att premiärgå på bokrean.

Det var inte ens särskilt mycket folk där. Misstänker att folk har fokus på att försöka ta sig hem nu när det är lite si och så med kollektivtrafiken. Det tar mig i regel en och en halv timme att ta mig till jobbet under de här premisserna. Minst en halvtimme spenderas på tågstationen varje morgon. Å andra sidan så har jag lagt ner allt vad stressande heter och försöker att inte heller låta mig irriteras på halvdan trafikinformation. Det känns dock som att det är okej att komma lite sent till jobbet i dessa dagar. Imorgon är det dessvärre viktigt möte hela dagen och jag måste vara där senast kl. 9.00 - jag får se det som en utmaning.