Ett vykort från sonen

Fick ett vykort av sonen idag, eller av sonens styvmamma hur man nu vill se det. Hur som helst så gjorde det min dag. Lilla unge som jag längtar efter dig. Jag kommer nog inte hinna klart med min målning, utan sonen lär få komma hem till den arbetsplats som vårt hem har förvandlats till de senaste veckorna. Men jag bryr mig inte längre. Nu vill jag bara ha hem honom!

Fyra dagar kvar!

Ang rekonstruktion av mödomshinnan

Har funderat kring debatten runt huruvida staten ska finansiera rekonstruktioner av mödomshinnan (som kanske aldrig funnits) hos kvinnor. Jag kan förstå att det blir lite dubbelt att staten ska gå in med pengar som i förlängningen går ut på att hålla en riktigt rubbad tradition vid liv. Men jag blev lite rädd när jag i någon tidning såg att så många politiker tyckte att det skulle vara olagligt. Jag tycker inte att den enskilda kvinnan ska behöva riskera sitt liv för att utgöra ett exempel på att traditionen inte är tolererad i Sverige.

Debatten måste föras på en annan nivå. Förslagsvis genom att man koncentrerar sina insatser på de män (och kvinnor) som förväntar sig att kvinnan ska blöda på bröllopsnatten. Varför är det offret - i det här fallet kvinnan - som ska ta på sig att omvända männen genom att stå upp för samhällets ideal? Men ett första steg var att uppmärksamma det i media, som nu faktiskt skett!

Ett obevekligt randigt tak

Det är något fel på mitt tak! Det måste vara taket... Jag har målat det tre gånger, mammas man har målat det en gång - men det blir ändå inte vitt. Däremot så blir det randigt!! Randigt och fläckigt i vitt och grått. Varifrån kommer det gråa efter fyra målningar med vitt? Och framförallt - hur kan det bli randigt? För att testa så gjorde jag ett rutmönster i taket med rollern. Blev det rutigt? Nix - randigt! Och då är det inte randigt i den riktning jag drog rollern sist. Det är istället de första dragen som liksom gjuts fast i taket och som inte påverkas alls, hur många gånger jag än drar rollern i motsatt riktning. Tro mig att det här frestar på mitt tålamod...

Efter en dust med taket gav jag upp all målning för idag. Ikväll tänker jag titta på en hyrd film av Woody Allen som jag haft liggandes i snart en vecka. Jag har redan lånat den en gång tidigare utan att hinna titta på den. Detta får inte hända igen!

Fem dagar kvar av längtan...

Tvivlar starkt på brun-trots-moln-tesen

Idag nådde jag en peak i tröstlöshet tror jag. Jag skulle alltså jobba hemifrån, men startade dagen med att gå ut och lägga mig på gräsmattan för att förtvivlat försöka få lite färg. Solen gick i moln efter ca 7 minuter och sedan ringer mamma och säger att de är på väg över för att hjälpa till med väggarna. Jag är givetvis artig och trevlig men får inombords panik över att jag inte ens för en liten ynklig timme får ligga i lugn och ro och sola innan det fina vädret är över.

Osäker på om detta är ett symptom för att jag är alldeles för stressad eller om det är ett bisarrt svenskt kulturellt fenomen - den här hysterin över att hinna vara i solen. Försöker sola en liten stund till för man har ju hört att solen tar även om den är helt döljd av moln, även om jag är mycket tveksam. Går slutligen hem och hinner vara hemma i ca 12 minuter så skiner solen som aldrig förr, ironi...

När mamma med make väl dök upp släppte det gudskelov och de hjälpte till med en hel del och jag är helt otroligt tacksam!! Så nu känns det som om jag har kommit någonstans på väggfronten. Jag har även just smörjt in mig med brun-utan-sol, det får bli ett fullgott alternativ denna sommar.

Längtar, längtar, längtar efter liten son. Mindre än en vecka kvar - sex dagar.

En målerisvacka

Jag är så less på det här nu!! Jag jobbar, åker till färgaffärer, tvättar väggar, spacklar, målar... Det känns som om jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Jovisst, väggarna är rena, men det ger ingen större tillfredsställelse i mitt liv. Har fortfarande inte hittat rätt färg till väggen i vardagsrummet - efter sex provburkar!!! Jag är definitivt nere i en målerisvacka just nu.

Jag vill ut i solen innan sommaren har tagit slut. Såg på nyheterna att det varma vädret endast stannar ett par dagar till. Imorgon tänker jag jobba hemifrån. Imorgon tänker jag jobba från gräsmattan här utanför! Imorgon vill jag skita högaktningsfullt i mina väggar!

Men nu, just nu är det bara lite drygt en vecka kvar tills sonen kommer hem. Sju dagar kvar!

Var är Sverker??

Taken är klara! Är mitt uppe i att välja färg till vardagsrummet. Just nu pryder fyra stora färgklickar i varierande grällhet väggen. Och jag är inte riktigt nöjd med någon av dem. Det är ju märkligt hur svårt det ska vara att få fram rätt nyanser. Vem har fastställt färgkatalogen som verkar vara universell här i Sverige?? Denna någon hoppade över alla nyanser mellan nästan-vitt-utan-att-man-ser-vilken-färg-det-är och alldeles-för-stark-färg-när-solen-lyser-på-den. Vadan detta glapp!!! Det är också mycket märkligt att det inte finns någon vit variant mellan kritvitt och Stockholmsvitt. Någon borde ställas till svars! Var är Sverker?

Mår lite dåligt över att jag inte varit ute i solen idag. Jag som inte ens tycker om att sola. Som om man söker fenomen att må lite, lite sämre över...

Jag fick ett sms av sonens pappa. Eller egentligen från sonen, det var han som hade dikterat det. Jag saknar honom så oerhört mycket. Han skrev att han saknade mig. Men jag kände att jag inte kunde skriva att jag saknade honom tillbaka eftersom jag är rädd att han ska bli ledsen och längta hem. Åtta dagar kvar till hemkomstdagen.

Saknar min son

Målar idag. Blev varse hur vansinnigt tidsödande och tråkigt det är att ta bort tapeter, jag hade glömt hur det var. Jag trodde att jag skulle må dåligt över att jag inte hade något särskilt inplanerat ikväll, men det känns helt okej.

Börjar längta mer och mer efter sonen nu, samtidigt som jag är lite pressad över allt som jag borde hinna med innan han kommer hem. Jag har inte hört av dem ännu. Pappan vill inte att jag ringer och hör efter, han skickar hellre ett sms någon gång på eget initiativ. Jag avvaktar några dagar till, sedan skickar jag nog ett sms själv ändå och frågar om de har det bra.

Jag får trösta mig med att hälften av dagarna har gått idag! Nu är det bara nio kvar.

Flertalet vänner har försvunnit

Har suttit ute på en av stadens trevligaste uteserveringar idag med en kollega. Det är första gången vi gör något utanför jobbet. Det var riktigt trevligt. Jag insåg att det var hög tid för mig att börja ta initiativ till att utöka min bekantskapskrets.

Jag har nämligen insett att många av mina vänner försvunnit. I ärlighetens namn så är det nog jag som har försvunnit från de flesta vännerna. Efter att jag fick barn insåg jag hur många jag umgicks med som egentligen mest tog energi från mig. När det mer blir en börda att träffa en vän än något man ser fram emot så är det nog dags att bryta (eller dra sig ur eftersom det dessvärre varit min livsstrategi). Så nu är det dags att ta initiativ till nya bekantskaper.och utöka den lilla trogna skaran. Nästa vecka ska jag träffa en fd kollega. På rätt väg!

Jaha, idag är det 10 dagar kvar!

Att förhålla sig till ex

Tog en sväng ut till till ett affärsmecka för att handla färg idag med fd grannen igen. Vi har haft ihop det ett par gånger under åren och har kört vår relation i botten lika många gånger. Men vi har varit tvungna att förhålla oss till varandra ändå eftersom vi har bott i samma port. Säkert oerhört nyttigt för mig eftersom jag har en tendens att försvinna därifrån och låtsas som ingenting när det går illa. Trots detta är jag nog ändå den sundaste av oss när det kommer till just den biten. Nu är dock relationen helt över och någon återförening är utesluten.

Det är en lite svår balansgång den där relationen. Han ställer upp och skjutsar än hit och än dit. Jag vill absolut inte hamna i någon tacksamhetsskuld och inte heller att han ska känna sig utnyttjad. Jag aktar mig noga att fråga honom om någon tjänst, men å andra sidan så tackar jag ju ändå ja när han erbjuder mig sin hjälp... Men kanske kan det vara viktigt för en människa att få vara betydelsefull för någon annan? Det kan ju fylla en funktion att få hjälpa. Svårt! Jag försöker lösa det genom att hålla mig undan i vanlig ordning, men trots att vi inte är grannar längre så bor vi ju bara ett stenkast från varandra. Jag måste alltså fortsätta förhålla mig till situationen. Sunt!

En tredjedel har gått!! 12 dagar kvar till sonens hemkomst.

Skaffa dig en karl kvinna????

Jag blir alldeles matt när jag läser sådant här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=807356 (artikel i DN angående skilsmässor). Först och främst så är inte forskningen man hänvisar till baserad på svenska förhållanden, varpå den blir väldigt missvisande. Framförallt skulle man lika gärna kunna hävda att studien är ett utmärkt argument till att specialinrikta insatser till t e x ensamstående mödrar så att deras ekonomiska och där med socioekonomiska situation förbättras. Det verkar ju besynnerligt om regeringens enda åtgärd för ensamstående mammor är att de omgående borde skaffa sig en karl??

Det är förstås ett väldigt enkelt sätt att skuldbelägga mamman och en väldigt billig insats från regeringshåll. Med det resonemanget är jag rädd att det inte blir något omtalat skatteavdrag för ensamstående föräldrar. Tvärtom kanske man kan tvinga kvar kvinnor i äktenskap genom att t ex ta bort underhållsstödet? Men kan någon på fullt allvar hävda att det är en bra lösning ur barnets perspektiv?

Är det fortfarande tabu för pappor i Sverige idag att ta ut VAB? Om så är fallet så är det förstås viktigt att det tas upp och att vi arbetar för att det blir socialt accepterat att ta sitt föräldraansvar oavsett kön. Då är det kanske dags att istället ta ett rejält samtal runt jämställdhet. En utmärkt första insats är väl att införa Makalösas föräldras manual för jämställda föräldrasamtal på mödravårdscentraler runt om i landet?

Slutligen så blir jag så trött på att det alltid måste handla om kön. Det borde väl rimligtvis vara viktigast att det finns engagerade vuxna kring ett barn. Om det är två kvinnor eller tre män kan väl knappast vara av avgörande betydelse? Hur resonerar man runt barn till homosexuella då? Förlusten av en föräldrer kan säkert vara svår att hantera, men det känns som en annan fråga än den här.

Satsa på insatser inriktade mot separerade föräldrar av båda könen istället för att försöka stoppa skilsmässor. Folk separerar självklart inte lättvidigt. Få människor som genomgått en skilsmässa har gjort det med en klackspark...

Nej, jag är inte medelålders

Var tillbaka i gamla porten idag, skulle förbi min fd granne. Jag känner mig så trygg i den där porten, så hemtam. Lite sorgligt att se någon annans namn på min dörr. Jag hoppas att samma trygghet kommer att infinna sig när jag går in i nya porten någon gång. Lägenheten är helt okej, men jag är lite osäker vad gäller grannarna. Det är förvånansvärt mycket skrik och stoj och hög musik på kvällarna. När blev jag så medelålders? När började jag kalla 20-åringar för stojiga??? Men det finns någon som på fullt allvar sätter igång och spelar bongotrummor vid tre-tiden på natten. Hur tänker man då? Eller så tänker man inte alls = stojig 20-åring... Jag har en poäng ,medelålders eller ej.

13 dagar kvar, imorgon kväll har jag gjort en tredjedel!!

En trist glaskomplexsituation

Strosade in på jobbet vid 10-tiden i morse, jag arbetar inte heltid så jag brukar inte börja förrän halv tio i vanliga fall heller. Det visar sig att trots att hela huset är nästan helt tömt på folk så är två av mina tre chefer på plats. Lite missnöjda med att jag kom först kl. 10. Så bittert. En så urtrist vecka. Jag och dessa två - ensamma i ett enormt glaskomplex i fem långa dagar...

Dagens positiva inslag är att jag hittade målartvätt på sprayflaska!! Så utomordentligt fiffigt, jag behöver bara spraya och moppa efteråt så kommer väggar och tak vara tvättade på ett kick. Idag ansåg jag mig dock vara ursäktad att inte lyfta ett finger i lägenheten p g a glaskomplexsituationen.

14 dagar kvar!

Så disciplinerad - helt olik mig själv...

Jag har varit så aktiv och disciplinerad idag. Jag har städat och varit iväg med fd grannen och shoppat färg och strosat runt på IKEA. Har dessutom stått i timmar och filat och hackat bort färg, murbruk, allt som lossnat frivilligt av taket i sonens rum. Så olikt mig att sätta igång i så god tid, jag är skyldig allt till mamma och hennes man. Nu verkade de dessvärre inte längre lika pigga på att komma hit och hjälpa till... Huvudsaken är att de pushade mig att kom igång, hoppas att jag orkar hålla uppe tempot. Ska gå tillbaka till jobbet imorgon, ser jag inte fram emot.

15 dagar kvar, har redan klarat av en sjättedel av tiden!!

Cykel och spackel visavi exets bröllop

Var så nöjd med mig själv lite tidigare idag. Jag hade fixat iordning cykeln som jag fått av en vän tidigare i veckan. Jag hade premiärcyklat för första gången på många år. Mamma ringde och sa att hon och hennes make gärna ville hjälpa till med att börja spackla tak och väggar medan jag jobbar nästa vecka. Precis vad jag behövde eftersom jag i ren förnekelse förtränger att det ska vara färdigmålat i hela lägenheten om två veckor. Så snabbt iväg och köpte spackel och kände mig riktigt motiverad att komma igång.

Efter all denna uppståndelse så blev jag sittandes framför datorn ändå hela kvällen. Surfar in på en föräldrasida och upptäcker att ett gammalt ex ska gifta sig här i dagarna. Jag är inte intresserad av honom alls, definitivt inte min typ längre. Men då när det begav sig var han mitt livs största kärlek, ja det är han kanske fortfarande. Jag tror inte att jag har älskat någon man så mycket som jag älskade honom. Och nu ska han gifta sig. Den blivande frun påminner om mig för en sådär 10 år sedan, d v s när jag var i hennes ålder. Lite, det-kunde-ha-varit-jag-känsla. Eller så är det bara en ska-han-gifta-sig,-trots-att-inte-jag-har-gift-mig-känsla! Förmodligen så lutar det mer åt det senaste.

Får försöka få tillbaka fokus på cykeln och på att jag får hjälp med att komma igång med lägenheten! Jag vägrar snöa in på energislukande meningslösheter. Cykel och spackel väger tyngre. Nu har två dagar gått, 16 dagar kvar...

Årets tyngsta dag

Sonen åkte precis iväg till sin pappa för semesterumgänge. Det brukar vara årets tyngsta dag och en start på en lång räcka av nedräknade dagar tills han kommer hem igen. Nytt för i år var att sonen själv inte verkade tycka att det var så jobbigt. Tidigare år har separationen varit ett trauma.

Är lite rädd för att det ska komma en våg av ångest, men än så länge känns det mest tomt. Ensam i nya lägenheten som jag planerat ska vara helt ommålad och klar tills sonens hemkomst. Har ingen som helst motivation utan sitter istället och tristesssurfar och flippar på fjärrkontrollen. Kanske lite rädd för att känna efter precis hur tomt det känns.

I vanliga fall har jag alltid haft någon aktivitet inplanerad denna årets ångestdag, men i år är alla bortresta. Dubbel ensamhet, inte alls bra för hälsan. Skulle kunna åka iväg till mamma, men jag är lite rädd att det blir ännu jobbigare att komma tillbaka till en tom, flyttlådebesudlad lägenhet. Kan inte ens förmå mig att gå och hyra en film. Jag ska ge den numera neddammade gitarren en chans och se om den kan ta mig ur passiviteten. 18 dagar kvar...