Tankar kring ett Märklintåg

Son med vän satt med mitt gamla Märklintåg tidigare idag. De hade byggt färdigt, testkört och var lite förvirrade över om detta verkligen var allt. Jag försökte styra in dem på en kreativ väg (en paradox bara det) genom att säga att jag brukade bygga upp städer kring tåget när jag var liten. Jag brukade använda mig av min fortbyggsats och låta mina cowboysare och indianer bo i små stationer runt rälsen, där jag på ett mycket könsstereotypt sätt byggde upp hem med sovplatser, matbord etc åt de små familjerna. Min pappa var mycket mån om att jag skulle få en könsneutral uppfostran, det var ju sjuttiotal, så jag hade till största delen traditionellt pojkiga leksaker.

Sonen tittar på mig, suckar och säger: -"Lyllos mamma, hon hade det alltid så trevligt när hon var liten". Blev helt ställd och en aning road, vad i all världen har jag förmedlat för bild av min barndom?? Lite festligt med tanke på att jag inte riktigt betraktar min barndom som trevlig. Lite mindre festligt att sonen tycker att det är "lylligt" att ha en trevlig barndom. Jag som någonstans trott att hans liv är ganska trevligt. På det stora hela bör jag nog ta mig ett snack med sonen...

Jag försvann efter detta iväg in i duschen en vända och när jag kom ut så hade de mycket riktigt hämtat mitt gamla byggsatsfort samt en mängd klossar. Vännen - en flicka - hade byggt upp New York på hennes sida av rälsen med skyskrapor och en souvernirfrihetsgudinna (jag hade ju sagt att jag byggde upp städer). Sonen hade byggt en bondgård med ett stall, spiltor och hage åt cowboysarna och indianernas hästar. En välsignad tanke till min far och till att hans idéer om en könsneutral barndom även har fått fäste i denna generation.

Torsten

Lite ledsen över att jag inte fått någon respons på mitt i och för sig taffliga mail. Jag vägrar att sitta och analysera vad jag skulle kunnat skriva annorlunda etc. Någonstans inser jag att de flesta människor agerar utifrån en helt egen agenda, och inte nödvändigtvis som respons på mitt agerande. Världen är större än mig... Men min persona går onekligen som en röd tråd genom de relationer som slutat med att han inte hör av sig.

Det blev vabbande idag också, varpå jag körde igång en repris på "Svenska hjärtan". Jag är numera stolt innehavare av hela serien. Sonen har aldrig varit intresserad av att titta av förståeliga skäl, utan sitter oftast försjunken framför laptopen när jag tittar på mina filmer. Det var därför med stor förvåning jag hörde honom säga:
- "Nej, det är väl inte nu som Torsten ramlar i trappan och blir sjuk? För om det är det så får du stänga av, för jag vill inte se det."

Detta är stort ur så många aspekter. Dels för att han faktiskt har koll på vad som händer på tv:n där han sitter framför datorn. Dels för att han är en så fin och känslig liten unge så att han tycker att det är jobbigt att se någon ramla i trappan och få en stroke. Men allra främst är det stort för att min son så självklart vet att han som ramlar i trappan heter Torsten!! Min son har koll på "Svenska hjärtan"! Detta är ett mycket stolt ögonblick i en mammas liv!

En parantes är att det var inte när Torsten ramlar i trappan, utan när Torsten får reda på att Elisabeth har haft en affär med Henrik och löper amok med gräsklipparen på ryamattan. Jag säger det igen - Carin Manheimer är ett geni!

Andra hjälpen

Jag och sonen har varit hemma ett par dagar p g a en febersituation. Vi tar halvhjärtad del i vårhysterin bakom solsmutsiga fönster. Men om man öppnar balkongdörren så kan man höra våren med fågelkvitter och sorlandet från uteserveringen som just ställt ut sina bord straxt utanför.

Sonen lämnar sällan soffan och dagarna består av datortittande alternativt feberfrossaslumrande, oavsett aktivitet inlindad i samma täcke. Men ikväll, under några minuter vaknade han till framför Robinson och höll en lektion om första hjälpen för mig. Han förklarade konceptet utifrån en LABC-metod som innehöll både andning och chockbehandling. Efter att noga gått igenom steg för steg hur man ska gå tillväga och sedan förhört sig om att jag verkligen förstått så försjönk han i tankar. Efter en stunds funderande frågar han mig: -"Men mamma, om allt det här är första hjälpen. Vad är då andra hjälpen?" Det är så man ska tänka - utanför lådan...

Ingen gammal vän har hört av sig. Jag borde ha lärt mig konceptet vid det här laget - ta aldrig kontakt med någon via facebook. Det var det jag gjorde för ett år sedan med mannen som krossade mitt hjärta, och det var det jag gjorde nu. Kanske inget krossat hjärta denna gång, men ett onödigt slut på en gammal fantasi och ett tråkigt slut på ett så fint minne. Jag vet inte om jag har någon ödestro, men för säkerhets skull kanske jag bör undvika facebook i dessa sammanhang.

Could-have-been

Inte nu igen! Nu börjar det bli dags att bryta mönster. Gör något! Det är drygt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg i denna blogg. Jag var hjärtekrossad för att min dröm om en man jag knappt kände hade gått i kras. Min i hemlighet redan färdigplanerade framtid för oss två förblev min hemlighet.

Igår, efter ett idogt googlande hittade jag äntligen en gammal vän som jag inte hört ifrån på nästan 15 år. Jag brukade hävda att vi var soulmates, vi hörde ihop på något sätt. Vi var aldrig ett par, jag är sex år äldre än vad han är. På den tiden när vi umgicks var det en markant åldersskillnad mellan oss. Men så fruktansvärt avslappnat barnslig som jag var med honom har jag aldrig varit med någon annan.

Jag slängde iväg ett meddelande på facebook, osäker på om det verkligen var han. Fick svar i morse att han var rätt vän och att han ville att jag mailade till honom. Jag slängde snabbt iväg ett mail på en ganska tafflig engelska och har sedan dess nervöst bevakat mailen minst fyra gånger varje timme. Det här är större, det här är min soulmate, min själsfrände, min could-have-been! Ett meddelande till honom borde egentligen krävt en veckas jobb. Jag måste sansa mig och inse att han förmodligen är gift, har barn och ett etablerat liv där borta i ett annat land.

Och här sitter jag igen och väntar och väntar på en man. Vill att han ska skriva! Vill att han ska vara obunden och fri. Vill så innerligt gärna att han ska bli min soulmate igen.