Operationen över

Operationen gick bra. Såvitt jag vet åtminstone. Jag sov mig igenom alltihop. Vilket fantastiskt koncept egentligen. Det är lite otäckt med narkos, man är ju inte medveten om vad som pågår. Men jag var evinnerligt tacksam att slippa vara medveten. Nu är jag lite rädd för vad jag ska få för besked. Min läkare kommer inte tillbaka förrän i mitten av januari. Men de sa att jag kunde ringa direkt till kliniken i mellandagarna för att förhoppningsvis få besked innan dess. Vet dock inte riktigt vad jag gör om det visar sig att jag är sjuk. Vill man ha ett sådant besked i mellandagarna?

Det har varit en sådan röra med vem som ska hämta sonen idag. Bästis hade sin pappavecka så jag kände att jag inte kunde be grannen (bästis mamma) ta sonen. Återstod alltså mormor. Sedan visade det sig att bästis pappa skulle föreläsa på annan ort och behövde barnvakt även till bästis. Ingen annan kunde ta henne så vi kom överens om att mamma (mormor) fick ta henne också.

Igår kväll pratade jag så med grannen (bästis mamma) och det visar sig att hon kan ta både sonen och bästis. Hon hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad och ville gärna ha barnen. Okej, ringer och avbokar mormor så att grannen kan ta barnen istället. Men se då blir mamma lite ledsen för hon hade ju sett fram emot att få hämta barnen. Ringer upp grannen och frågar om det är okej att mamma hämtar barnen.

Operationen gick ganska snabbt i eftermiddags och jag hade egentligen kunnat hämta barnen själv. Mormor fick i princip vända i dörren och grannen kom ner hit en stund för att hänga med sin dotter. Förhoppningsvis är alla nöjda. Nu är jag bara så vansinnigt trött. Fullproppad med värktabletter, lugnande(?) och kanske några rester kvar av narkosen. Ska titta lite på dvd med sonen och sedan tänker jag stupa i säng.