Stressad son

Träffade Pappa Stövel, han var här och hämtade sin son. Skulle nog kunna bli kär i honom. Men det hände förstås ingenting som tydde på någon som helst romantik. Kanske borde jag lägga ut någon hint, men det känns aningen komplicerat i och med att det är en "klasspappa".

Nu har jag just lovat sonen att vi ska vara olovligt hemma imorgon och så har jag förstås ångest över vad i all världen jag nu drog igång. Men han låg i sängen och var alldeles superpressad över att han aldrig fick vara hemma och ta det lungt. Speciellt med tanke på att jag hade lovat att "den tredje vännen" skulle få sova här i helgen. Jag har väl dåligt samvete för att jag sa ja till det också. Även om jag inte riktigt vet hur jag skulle agerat annars. Det är svårt att säga nej! Speciellt med tanke på att jag i så fall skulle sagt nej utan att ens ha konsulterat sonen. Vilket hade varit precis lika jobbigt som att konsultera sonen och sedan säga att det inte går för att sonen inte vill.

Någonstans kan jag dock vila i att sonen verkligen behöver en ledig dag. En dag när inte bästis ringer på dörren på förmiddagen och när inte någon annan vän kan ringa och fråga om de ska leka. Det är förstås väldigt positivt att han har vänner. Men så stressad som han var nu är inte nyttigt att vara. Kan inte det prioriteras minst lika högt som en fysisk sjukdom med feber och snuva? Jag hade ingenting särskilt inplanerat på jobbet heller. Fredagar brukar vara ganska lugna och jag har komptimmar att ta ut. Det får alltså inga egentliga konsekvenser för någon, mer än att sonen förhoppningsvis återhämtar sig en aning. Jag får försöka vila i det nu, jag kan inte ta tillbaka mitt löfte till sonen. Han liksom kopplade av i hela kroppen när vi pratade om det. Så här kan vi inte ha det. Det får inte bli så här någon mer gång, det måste finnas mer sans i det här med umgänget.