Tårarna sinar

En dag för insikt. Det har sjunkit in, men det tar lite emot att inse att det jag tyckte var fantastisk samhörighet, måste ha tett sig på ett helt annat sätt från hans sida. Jag känner mig olustig och utlämnad av att tänka på att han förmodligen hade insett att han inte alls var intresserad sista gången vi träffades. Jag ältar vad jag sa, var det något han kunde blivit så illa berörd av att han tappade intresset?

Lite tröstlöst fortfarande. Men svackorna har förlorat sin desperation. Nu lutar det mot sorgset svårmod istället. Tårarna börjar sina. Men jag är oerhört tacksam att jag har kunnat gråta så mycket som jag har gjort. Att gråta lindrar! Jag tror att det var Lidner som skrev "Men när så grymt oss ödet sårar. Var finnes tröst? - I tårar, tårar". Det är så sant så sant.

Jag hade en vän en gång som med lust och energi gick in i varje känsoläge. När hon blev sårad så låste hon in sig i vår verktygsbod, satte på noga utvald depparmusik och skapade. Jag önskar att jag kunde reagera så. Det finns en distans i att aldrig låta sig svepas med av känslan utan istället skapa förutsättningarna för dess uttryck. Samtidigt är det en sådan levnadsglädje att omfamna varje känsla som en del av livet och leva ut den.

Life on mars?

Kämpar förtvivlat mot destruktiviteten. Offerrollen - den utsatta, den lämnade, jag-duger-inte-åt-någon-rollen är bottenlös och förlamande. Svackan blir total. Får inte sjunka, får inte låta känslan ta över.

Måste tänka rationellt! Jag sörjer inte honom, jag sörjer mina egna grusade förhoppningar. Jag sörjer min egen uppmålade bild av oss tillsammans på väninnans bröllop i vår. Eller bilden av honom hämtandes sonen från förskolan en eftermiddag.

Men jag sörjer också känslan av att vara sedd, den förmodligen inbillade känslan av att någon för första gången på mycket länge befinner sig på precis samma nivå. Samtal som leder till nya insikter om könsroller, om religonens makt, om fördomar eller om vad i all världen man skulle ta sig till om man blev kontaktad av ett UFO med livsavgörande budskap som måste förmedlas ut till resten av befolkningen...

Jag kan inte förstå vad som gick fel! När det känns så rätt för den ena, hur kan det då uppfattas på ett helt annat sätt av den andre?

I väntan på telefon

Om han överhuvudtaget kommer att ringa så är det med största sannolikhet idag eller inte alls. Ringer han så gör han det förmodligen mellan kl. 19 - 21. Jag har ringt tillräckligt, det finns inget mer jag kan göra nu. Hemkomst med son strax före sju och lampan på nummerpresentatören är alldeles död. Ingen har ringt. Minut efter minut, ångesten sitter som ett tryck i ryggen. Orkar inte med en svacka till, inte igen, inte nu, aldrig mer, aldrig nu...

Låt dessa 120 minuter vara över, jag står inte ut med att gå igenom dem sekund för sekund. Klockan blir åtta, sannolikheten minskar för varje tick från köksklockan. Sonen får sitta vid datorn, regler om datortid får stå åt sidan. Sitter i köket och lyssnar till klockan som siar om tider av bitterhet och självömkan. Inte falla in i någon offeroll, skärp till dig och var tacksam för vad du har. Men sorgen skär i bröstet och jag vill och hoppas och ber och... -Snälla ring!!!

Klockan passerar nio och han har inte ringt.