Väntar och väntar

Fortfarande funktionshindrad. Det är otäckt när kroppen inte fungerar som sig bör. Väntar på att det ska vända och att jag ska bli bättre. Helt plötsligt får livet ett annat perspektiv. Jag försöker att inte tänka för långt famåt, orkar inte ta in hur det skulle bli ifall jag blev fast i det här tillståndet. Nu är det mer timme för timme som gäller.

Under natten har jag legat och sett fram emot ett nytt avsnitt av "Livet runt 30" på kanal 9 nu på morgonen. Nu har dessvärre avsnittet passerat och jag är lite osäker på vad jag ska sätta fokus på nu. Orkar inte tänka fram till påsk nästa vecka. Måste försöka hitta något litet fokus idag och sedan imorgon. Inga stora tankar... Gick in och tittade av min jobbmail som växer lavinartat, ska inte gå in där igen förrän jag är frisk nog att hantera det. För jag ska bli frisk, måste bli frisk!

I väntans på kurering

Den senaste tiden har jag inte kunnat sitta så bra. Jag kan stå och ligga men just inte sitta. Det är lite bökigt på jobbet, kanske ännu bökigare hemma. Men jag börjar se en ljusning. Det verkar finnas hopp om att det börjar vända. Jag ska aldrig mer glömma bort hur tacksam man bör vara över att man kan sitta! Eller gå! Eller böja sig framåt! Att kunna ta upp något från golvet om man tappat något! Men nu ska jag gå och lägga mig igen och vänta på att kroppen kurerar sig.

Rädslan för smärta

Ibland får jag en outhärdlig smärta i ryggen. Det händer inte ofta och det släpper efter bara några sekunder. Men ett par gånger per år sitter smärtan kvar och kommer i intervaller under något dygn. Jag är så fruktansvärt rädd för den här smärtan att den påverkar min vardag trots att den kommer ganska sällan.

Den har fått mig att fundera lite på det här med smärta. Just när det kommer till den här smärtan så handlar det så mycket om rädsla och att jag inte vet vad det är. En period trodde jag att det var gallsten och då kändes allt mycket bättre. Då kändes det som att jag hade lite kontroll över situationen. Min största fasa är att ryggen ska fastna i det där outhärdliga smärtläget. Jag tror inte att det skulle gå att leva så. Visste jag att det var gallsten så skulle man alltid kunna göra något åt det.

Igår kom smärtan tillbaka helt oförhappandes. Jag blev tvungen att ställa in planerna för lördagskvällen, trycka i mig en starkare värktablett som jag har hemma och sedan vanka fram och tillbaka i lägenheten för att försöka hålla ryggen i rörelse. Jag blir så rädd att jag skakar, adrenalinet pumpar i kroppen, hjärtat skenar iväg och det är på det stora hela en mycket obehaglig upplevelse.

Den här smärtan är ett av de främsta skälen till att jag drar mig lite för att försöka bli gravid igen. Jag är så rädd att en graviditet skulle kunna förvärra smärtan.

Må de fara och flyga

Fick ett brev från den finare skolan som sonen sökt till. Avslag - han kom inte in. Usch så tungt. Inte för att jag direkt önskade att han skulle gå där, men jag är osäker på vad det här kommer att göra med hans självförtroende. Vi hörde någon känd artist nämna att han gått på den finare skolan på tv häromdagen. Sonen sken upp som en sol eftersom han förväntar sig att han också ska gå på den skolan. Usch säger jag igen! Nu vill det verkligen till att han kommer in på den andra skolan. Gör han inte det är jag rädd för att han aldrig kommer att ta en ton igen.

Får ångest över vad jag har utsatt honom för, jag kanske skulle satt stopp för det här. Men hade det varit bättre att inte låta honom försöka alls? Får han avslag från båda skolorna hade det kanske varit bättre att aldrig sökt, men hur ska man veta det i förväg? Risken nu är ju dock att han blir helt förkrossad och känner att han inte duger.

Hade han kommit in på den här finare skolan så hade oddsen ökat att han även skulle komma in på den andra sympatiska skolan. Jag tror att de har högre krav på den finare av dem, det är fler elever som söker dit och alltså större konkurrens om platserna. I och med avslaget så minskar istället oddsen för att han kommer in på den sympatiska skolan. Jag skulle just nu göra snudd på vad som helst för att sonen kommer in där istället.

Just denna natt sover bästis över här så det var inte läge att berätta för sonen ännu. Får se om jag kanske kan berätta imorgon istället. Vill försöka ladda lite först med hur små oddsen är att man kommer in och att skolan i sig kanske är en aning fisförnäm.

För min del får den här "finare" skolan gärna fara precis åt helvete just nu. Här ägnar jag mig inte åt objektivitet och distans överhuvudtaget. Har de mage att ge min son avslag så kan de fara och flyga.