Drastiko

Idag har jag äntligen gråtit. Det är ju så förlösande att få ur sig allting. Jag borde verkligen gråta oftare. Jag har gråtit i mängder och promenerat en hel del. Det är väl ungefär det man kan göra.

Var iväg med vännen och åt middag. Hamnade i en konstig situation innan dess när grannen kom och frågade om jag ville följa med på bio. Kände att jag hamnade i en situation där jag var tvungen att välja mellan grannen och vännen. Det kan jag förstås inte göra. Men idag kändes det mer prioriterat att gå ut med vännen. Jag hoppas innerligt att grannen inte kände sig bortvald. Det var mitt fel att situationen uppstod, jag var nog lite luddig mot grannen från början. Ska försöka föra samman grannen och vännen någon gång, det är möjligt att det skulle bli lite enklare då.

Vi har pratat minnen idag. Jag tror att jag har ett behov av det just nu. Att landa i dåtiden när nuet känns lite jobbig att ta in. Vi har analyserat perioder från högstadiet, från gymnasiet, gått igenom misslyckade resor i tonåren. Sett mönster som hängt med genom åren. Precis fyllda 16 gjorde vi upp en arbetsplan som vi gav namnet "Drastiko". Drastiko var en drastisk strategi som gick ut på att vi skulle hitta pojkvänner. Över 20 år senare är situationen hyfsat snarlik, med skillnaden att vi var aningens mer organiserade som 16-åringar.