Vad är en familj?

Idag fick jag en insikt om föräldraskap och sexualitet. Jag läser en bok av Annika Hamrud - Queerkids, en bok som varmt rekommenderas Hon skriver just om hur starkt förknippade föräldraskap och sexualitet är med varandra. Att det är av stor betydelse hur föräldrarnas sexliv ser ut. T ex om jag som ensamstående förälder flyttar ihop med en ny man så blir han styvpappa till mitt barn, förutsatt att vi har sex förstås. Flyttar jag ihop med en man som endast är en vän, d v s vi har inte sex med varandra så får han inte heller någon officiell titel i relation till mitt barn.

Flyttar jag ihop med min syster så betraktas vi inte som en liten familj, inte heller om jag flyttar ihop med väninnan. Har jag sex med väninnan så blir vi med ens en "regnbågsfamilj". Det som avgör relationen till barnet är alltså vem föräldern har sex med... Dessutom förväntas mitt sexliv påverka hur jag är som förälder. Har jag sex med en annan kvinna så bedöms jag efter helt andra villkor om vi vill adoptera, men har jag sex med en annan man så ökar helt plötsligt min lämplighetsgrad som förälder markant och vi skulle förmodligen inte alls granskas lika hårt...?

Det hela är mycket märkligt eftersom jag alltid tänkt att mitt sexliv och mitt föräldraskap är helt och hållet skilda åt. Hur kommer det sig att vårt samhälle förknippar dessa två aspekter så starkt med varandra när de egentligen inte borde ha med varandra att göra alls?

För tio år sedan

Fick ett brev igår, av en väninna som jag inte hört ifrån på flera år. Vi har delat lägenhet under ett par av de perioder då jag studerat/arbetat utomlands och hon bor fortfarande kvar därborta. Hon skrev att hon var gravid med andra barnet och undrar om jag fortfarande har det lika struligt med män som vi båda hade under den period vi stod varandra nära.

Jag förvånas lite över min egen reaktion över brevet. Jag är förstås glad för hennes skull, men kanske får hon mig att ifrågasätta vad jag har gjort under de senaste åren? Tiden utomlands var en berg- och dalbana mellan känslan av att älska livet och leva det fullt ut varvat med känslan av att vara ensam, utsatt, rädd och ledsen. Det har gått tio år och jag vet inte om jag är idag, där jag trodde att jag skulle vara.

Kanske berör det en öm punkt - att mitt liv idag är lika struligt på mansfronten som då? Även om det idag mest består av stiltje. Inte heller har jag fått mitt efterlängtade barn nr två. Karriären, var det verkligen det här jag ville arbeta med? Mitt ideella engagemang är lite vacklande, vi får se om jag vågar ta tillräckligt mycket plats och om jag har tillräckligt mycket ork att lägga ner på det nya projektet.

Det här är säkert ett lämpligt tillfälle att tänka över vad jag skulle velat skriva i ett brev tillbaka - i den bästa av världar. Kanske någon annan dag. Just nu känner jag mig lite osäker på vad som egentligen är min vilja och vad som är omgivningens förväntningar om ett "lyckat liv". Orkar inte tänka alls denna påskhelg, de här dagarna tänker jag bara leva. Kanske lite som jag gjorde då för länge sedan i ett annat land...

På väg

Den senaste svackan fick mig att i ren desperation ta tag i övriga delar av mitt liv. I en hast blev jag vice ordförande i bostadsrättsföreningen. I samma tempo har jag nu deltagit i en kurs i en ideell förening samt i samma veva anmält mig till ytterligare en kurs i samma förening. Varpå sonen och jag ska åka iväg till Västerås nästa helg och kursa ideellt med tågresa, hotellboende och utlovad hotellpool till sonen. En klar uppryckning av mitt liv!

Efter orolig tid på jobbet med potentiell uppsägning verkar det nu som om jag istället kan få fortbildning inom mitt område betalad av jobbet samt möjlighet till en tjänst som arbetsledare. All sorts fortbildning tar jag förstås tacksamt emot. Frågan är dock om jag är beredd att ta på mig rollen som arbetsledare i en så pass vinglig organisation som det faktiskt är frågan om just nu. Vad skulle konsekvensen bli av en arbetsledarroll?

Nu när det egentligen ser ljusare ut i mitt liv så blir jag genast rädd och vill tillbaka till min harmoni igen. Vad är jag rädd för? Är det någon jante som hämmar mig, jag ska inte tro att jag kan ha det bra? Skulle ödet straffa mig för att jag vågar ta en chans? Som om det vore min tilldelade lott att inte ha det bra?

Jag tror mig ha fått ett uppsving av självförtroendet - säkert lite pushad av min arbetscoach. Kanske kan jag någon gång också få tillbaka självförtroendet på passionsfronten också trots T:s dissande. Har skrivit lite fram och tillbaka med en man på en datingsida, men jag drog mig ur när det väl blev dags att träffas. Lite för att jag är rädd att han ser "för?" bra ut, lite för att jag inte orkar utsätta mig för risken att bli dissad igen. Framförallt för att jag inte riktigt ser att fördelarna med en man i mitt liv skulle väga över fördelarna med att bara vara sonen och jag än så länge.

Med lite tvekande och osäkra ben på väg mot ett nytt liv?