Måndagsträning och jag är åter en liten darrig, svag och ynklig trasa. Nyttigt? Knappast. Idag har vi dessutom hoppat och jag är övertygad om att alla mina kotor i ryggen och höften (kotor?) har tryckts samman, vilket resulterat i att jag numera måste ha tappat minst fem centimeter av min forna längd. Jag är ju inte direkt den ståtligaste av människor från början. Numera lite kortare och lite darrigare...
Sonen gick tillbaka till skolan idag. Igår hade han ett samtal med bästisen där hon frågade om han var frisk nu. Sonen svarar förstås sanningsenligt att han var ju aldrig sjuk. Bästis blir mycket förvånad över detta erkännande och frågar förstås vidare varför "den tredje vännen" i så fall sov över hos henne. Vid det laget hade jag och grannen börjat fnissa hysteriskt så vi missade sonens svar. Jag är lite nervös över vad han har sagt i skolan idag. Det var kanske inte den mest lysande av idéer det där att vi skulle vara hemma. Men då kändes det helt nödvändigt. Det är ju egentligen sunt att sonen inte ljuger utan säger precis som det är. Så ska det få fortsätta vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar