Ett sjunkande skepp

Han skrev och bad om ursäkt för att han inte hört av sig på så länge - på facebook!!? Jag skrev ett artigt och kanske allmänt svar tillbaka som han aldrig svarade på. Man kan fråga sig varför i all världen han bemödade sig med att höra av sig överhuvudtaget? Tillbaka i "no mans land" igen. Jag vet att jag inte borde släppa taget här. Det är så bekvämt att gå tillbaka till mitt vanliga liv och leva i harmoni. Harmoni är förstås bra, väldigt bra. Men det hade varit trevligt med ett uns av passion i mitt liv.

Organisationen på jobbet kraschar och jag försöker förtvivlat hålla någon sorts distans till det hela. Men det går förstås inte, utan kroppen får ta smällen i form av en oförmåga att slappna av och ett skenande hjärta. Så att påstå att mitt liv är harmoniskt är kanske en överdrift.

Det är otäckt att se vad som händer med människor när situationen blir pressande. Inte minst så är det blottande. När personalchefen med hundratals människor under sig regriderar till att bete sig som ett barn - vad gör man då? När argument och logiska resonemang inte längre är ett alternativ. När personalchefen är släkt med högsta chefen? När människor vänder kappan efter vinden. Vilket pris är folk beredda att betala för att inte följa med i djupet när företaget sjunker? Hur agerar jag? Vilket unikt tillfälle att lära sig något om sig själv... Om man inte låter sig dras med ned.