Tacksamhetsskuld?

Julavslutning i kyrkan idag. Jättefint och stämningsfullt. Jag har dock lite svårt för att det är obligatoriskt med "prästens tal". Varför ska en präst överhuvudtaget prata på barnens skolavslutning. Sonens skola har ingen aula och kyrkan ligger bara ett par minuter bort så det är en naturlig och mycket vacker avslutningslokal. Jag tycker inte att det behöver vara mer än så. Rektorns tal - okej, men prästens?

Efter jobbet var jag och ex-grannen iväg till affärsmeckat utanför staden. Positivt att nästan alla julklappar är införskaffade. Lite komplicerat när ex-grannen visar sig intresserad. Nu är det kanske inte mig han är intresserad av egentligen. Han kanske bara vill få till det med någon och jag råkar finnas till hands. Men det känns så jobbigt att avvisa. Jag har så svårt för det där med att avvisa överhuvudtaget.

Han hämtade mig utanför jobbet och insisterade på att få bjuda på middag efter shoppingen. Jag hamnar i en tacksamhetsskuld som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vet inte om han hade förväntat sig något mer. Han ville hänga med mig hem efteråt för att se hur jag hade fått i ordning det här hemma. Vad svarar man på det? Det fick han förstås. Jag gick runt och visade upp lägenheten (vilket förstås går ganska fort). Han frågade ifall jag hade några planer för kvällen och jag svarar sanningsenligt att jag ska sitta i soffan och njuta av tystnaden (inga grannar verkar vara hemma).

Det finns liksom inga alternativ. Vi har haft ihop det tidigare och kört den relationen i botten flera gånger. Det finns inget kvar nu. Jag gav honom en födelsedagspresent härom dagen. Kanske han känner att han står i tacksamhetsskuld han också? Jag vet inte. Frågan är om det är fel att umgås med honom så länge jag är ärlig och inte spela några låtsas-vara-intresserad-spel. Vill han inte umgås med mig under de här premisserna så behöver han ju inte. Eller borde jag bryta relationen helt. Om det överhuvudtaget går så länge jag bor kvar i samma kvarter.