Sonen var mycket missnöjd med mig igår. Han ville börja gå hem själv från skolan som ALLA andra i hans klass gjorde. Alla andra visade sig vara några få, men önskan att få gå hem själv kvarstod.
I eftermiddags på väg hem från jobbet tänker jag att jag måste ju ge honom en chans. Jag ringer alltså till fritids och ber dem skicka hem sonen. Helt avslappnad är jag förstås inte, utan jag är ändå tvungen att ta vägen förbi hans skola för att se att allt verkar gå bra. Så ser jag honom komma där i mörkret - en liten filur med stor ryggsäck guppandes på ryggen och med ganska kavata steg. Snabbt genar jag genom parken så att jag ska hinna före honom hem.
Hans min när han kom hem var förstås obetalbar. Hela pojken lyste. Men när han skulle sova och vi pratade om dagen som varit, så var han ändå lite brydd. Gå hem själv kunde han förstås göra igen någon gång. När han hade blivit lite större. Fram på våren någon gång när det var ljust ute. Tills dess var det nog bäst att jag hämtade honom ändå.
En liten stund till får jag alltså gå till fritids på eftermiddagarna, småprata med personalen, rensa hyllan på viktiga papper och slänga gammal bortglömd frukt som aldrig blivit uppäten. Nu när jag vet att denna tid snart är förbi ska jag passa på att tillfullo uppskatta varenda eftermiddag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Njut du av denna tiden - det går så fort att de blir stora och ger sig ut i världen. Och man glömmer så fort hur det var att själv växa upp och vilja klara sig själv :D
Skicka en kommentar