Tiden har gått och såren är läkta

Livet ter sig aningen ljusare. Insåg med förskräckelse att det bara är sex veckor kvar till första advent och att jag inte kommit någon vart med lägenheten. Panikringde snickare och är nu desperat efter en golvläggare. Jag vill ju kunna julpynta här hemma. Så förfärligt trist att fira jul bland alla flyttlådor. Sonens rum är fortfarande det enda rum som ser lite anständigt ut.

De senaste veckorna har enbart gått ut på att hålla stressen i schack och hjärtat i någorlunda form. Nu är i alla fall knölen i ryggen borta och jag väntar på besked om prover. Operationen blev ett utdraget trauma, vilket inte alls var meningen. Men eftersom jag (givetvis) befarade att jag skulle bli förlamad så måste man ju säga att det var ett än så länge positivt utfall ändå.

Såg förresten T igår, vars agerande låg bakom att jag startade denna blogg i ren hjärtekrossadpanik. Han dök upp på min arbetsplats - mitt territorium - varpå jag blev helt tagen på sängen. Jag tror att han låtsades att han inte såg mig. Men det känns helt okej, tiden har gått och såren är läkta. Det finns dock en klar risk för att han kan dyka upp igen under hösten och det stör mig lite, eftersom det innebär att jag inte kan gå till jobbet sådär usel-dag-sunkig som man gör ibland. Ett uns av sårad stolthet lever uppenbarligen kvar trots allt...