Vacklande hälsa

Ett par jobbiga dagar har passerat. Jag kände mig lite vissen igår. Anade att det var något på gång med njurarna men ignorerade det rätt av. Istället gick jag aningslöst (om än lite tveksamt) iväg på den tuffa måndagsträningen och slet ut mig fullkomligt. Sedan så brukar jag ju alltid vara darrig och ynklig resten av dagen, så det är inte helt lätt att skilja ut från verklig sjukdom. Men måndagskvällen slutade på akuten. Liksom natten till tisdag.

Akuten är på det stora hela ett ganska obehagligt ställe. Brevid mig försökte de gång på gång få en äldre herre att svälja en kateter. Han kunde verkligen inte få ner den utan fick tillslut panik. Ytterligare en bår bort låg en man som jag misstänkte var någon form av missbrukare. Jag tror att personalen misstänkte detsamma och vägrade ge honom starkare smärtstillande (vilket han krävde). Tillslut blev han aggressiv, men situationen räddades av en mycket sympatisk väktare som satte sig och samtalade med honom. Många blåslagna unga killar - har det med höstlovet att göra? Så mycket elände... Jag var mycket tacksam att jag hade kostat på mig att åka taxi till mamma med sonen så att han skulle slippa vara med på sjukhuset. Väl investerade pengar med tanke på sonens sjukhusrädsla.

Lite dumdristigt åkte jag sedan iväg till jobbet i morse för att hinna färdigt med allting inför mitt höstlov som börjar nu. Jag motiverade det med att jag hade mått psykiskt dåligt hela semestern om jag skulle gått runt och våndats över akuta högar på skrivbordet. Det hade jag förmodligen gjort. Är fortfarande lite medtagen, men ändå i betydligt bättre skick än igår. Jag har hela dagen tröstat mig med att jag har fem dagars ledigt framför mig. Men nu ser det inte ut att bli riktigt så ändå.

Bästis skulle vara här imorgon. Det är helt okej, hon har varit här så pass mycket att jag inte ser henne som besökare längre. Men självklart ville "den tredje vännen" också vara här då, om båda hennes kompisar ska vara här (sonen och bästis). Här blir det lite jobbigare. De tre är ingen okomplicerad trojka. Det blir istället ett helt koncept där jag måste vakta för att se vad som händer. Samtidigt kan jag omöjligen säga nej till det. Inte efter vad som hänt den senaste tiden med avslöjade halvsanningar osv.

Kanske hade det gått lättare om jag hade haft ett riktigt sovrum med en dörr att stänga om mig. Tunna risjalusier räcker inte riktigt till i dessa sammanhang. Så nu är jag lite besviken på att jag måste upp i ottan imorgon för att ta emot barn på en mycket värdefull semesterdag. Men jag kör imorgon och sedan tror jag att jag tänker avböja resterande dagar i veckan. Tror att jag kan komma till ro med det. Då blir det sonen och jag och höstlov.