Var tvungen att springa ifrån ett möte på jobbet idag. Det var alltså ett möte med en person som hade kommit till mig för att få hjälp med sin situation. Jag hade nämnt i förväg att jag bara kunde avsätta tid fram till kvart över tre. Tyvärr har jag ingen klocka på mitt arbetsrum. Därför fick jag lite panik när jag skulle slå på datorn för att söka information och ser att klockan har passerat kvart över tre för länge sedan.
Inser att sonen snart kommer att stå och vänta utanför sin skola, för att jag ska följa med honom till hans måndagsaktivitet. Panik! Säger därför till mitt besök att jag måste springa och att denne är välkommen tillbaka när som helst. Samtalet var i stort sett avslutat, det var inget känsligt läge. Men det kändes ändå som en mycket abrupt och dålig avslutning. Jag var dessutom tvungen att senare springa om "besöket" i entrén för att hinna med bussen.
Det känns verkligen inte bra. Blir alldeles obekväm så fort jag tänker på det. Jag hade tidigare sagt till "besöket" att det kunde vara en idé att denne kom tillbaka till mig med jämna mellanrum. Hur troligt är det att "besöket" någonsin kommer att våga sig på det igen? Usch! Borde verkligen avsatt tid till ett vettigt avslut. Usch, usch, usch! Måste tänka på något annat. Tur i oturen att grannen brevids nya flickvän visar sig vara högljudd även när hon pratar. Ibland kanske min grannirritation kan bli en välsignelse. Något att fästa tankarna på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar