Ett besynnerligt restaurangbesök

Idag har vi varit ute med jobbet. Sonen var hos en kompis och hämtades inte hem förrän halv nio, rena äventyret för oss båda. Jobbsamkvämen gick ganska bra, det var en trevlig stämning där alla kändes välvilligt inställda till varandra. Vi var hos en kollega en sväng för ett glas vin och sedan bar det iväg på restaurang. Men när vi satt på restaurangen så glömde de att tillaga min mat. Det blev en mycket besynnerlig stämning. De andra fick in sin mat och servitrisen skämdes för situationen. De andra kände sig obekväma med att äta och tittade medlidsamt på mig från alla håll och kanter runt bordet.

Själv visste jag inte riktigt vart jag skulle titta. Det var som att när jag tittade på någon så kände de sig lite skyldiga som själva satt och åt, varpå de började erbjuda mig mat från sin tallrik. Så där höll det på i ca 10 mycket långa minuter. En mycket märklig situation. Jag menar, sådant här händer ju titt som tätt. Men det är lite intressant när man tänker på vad som händer i gruppen och med stämningen bara p g a något egentligen ganska obetydligt. Just det här fenomenet att jag liksom tvingades in i en offerroll, som jag inte alls kände mig särskilt bekväm i var också lite speciellt. Nåväl det hela avlöpte väl, jag fick in min mat.

I och med att jag var tvungen att lämna ganska tidigt kändes det snubblande nära att bli martyraktigt. Eftersom jag känner att det skulle vara höjden av pinsamhet att framstå som martyr så gjorde jag mitt bästa för att försöka undvika detta. Vilket i sin tur kan vara väldigt martyrigt det också. Jag toppade nästan det hela med att inte tycka om maten, vilket jag förstås inte kunde erkänna när det hade varit ett sådant hallå för att maten var sen. Dessutom var jag tvungen att lämna kvar en hel del, för jag fick helt enkelt inte i mig det (martyrigt i kvadrat?). Det är inget lätt liv man lever när man sönderanalyserar petitesser.