Såg just på första avsnittet av tv-serien "Singelmammor". Det var tacksamt att mammorna inte var olyckliga med sin livssituation och bara satt och väntade på att en man skulle komma och rädda dem tillbaka till det "riktiga" familjelivet. Det var nämligen min största farhåga. Sedan kanske det var en slump att två av mammorna hade fått barn redan som tonåringar, det känns som att det numera är relativt ovanligt bland föräldrar i större städer.
En anmärkning som jag har är att ingen av de tre hade ett jobb och en stabil ekonomi. Det är förstås positivt att man visar på att ensamstående oftast har sämre ekonomiska förutsättningar, men kanske någon kunde ha haft det hyfsat ekonomiskt ställt. Inget ont om de mammor som medverkade utan snarare en lite snedvriden casting enligt min mening. Men helhetsintrycket var ändå att det var tre kvinnor som var rätt nöjda med livet - kul! Jag kommer att fortsätta följa serien.
Om man läser Göran Hägglunds uttalande i samband med en artikel i Sydsvenskan så får man lätt intrycket av att det är provocerande om ensamstående föräldrar har det för bra ekonomiskt ställt. Kanske har det fenomenet också påverkat castingen till "Singelmammor"? Finns det ett intresse hos samhället att behålla bilden av den ensamstående mamman som olyckligare (mindre bemedlad) än kärnfamiljsmamman.
Göran är enligt min mening ganska tydlig med att det bör vara en klar ekonomisk skillnad mellan de olika familjeformerna. Vilket också betyder att det bör vara en klar skillnad på att som barn växa upp i en kärnfamilj gentemot hos en ensamstående förälder. Men hur motiverar man det förhållningssättet gentemot barnen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar