Så är han äntligen hemma igen. Alldeles solbränd, kanske lite längre och numera också nästan simkunnig! Jag är så stolt över den ungen! Det är lite festligt att barn i alla tider har lärt sig krypa, gå, prata etc. Men med ens egna unge så är varje litet steg i det närmsta ett mirakel.
Sonens pappa frågade idag ifall han kunde ha sonen nästa helg. I vanliga fall hade jag blivit sjukt upprörd (i det tysta givetvis) över att han tycker att det är självklart att han har sonen tre eller fyra helger i rad på sin semester. Men när jag har semester så är det lika självklart för honom att han ska ha varannan helg.
Nu tänker jag dock försöka bryta destruktiva tankemönster. Det ligger helt enkelt på mig att i så fall stå upp för att jag också vill ha obrutna semestrar. Det leder ju inte till något gott överhuvudtaget att jag går och retar upp mig på att han inte förstår vad jag vill - utan att jag berättar det. Irriterad kan jag bli först när jag stått upp för mig själv och ändå inte får någon respons. Nya tider, mindre irritation.
Ingen dag kvar alls! Liten son sitter på golvet nedanför och bläddrar i tidningar. Ren, pur lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar