På väg

Den senaste svackan fick mig att i ren desperation ta tag i övriga delar av mitt liv. I en hast blev jag vice ordförande i bostadsrättsföreningen. I samma tempo har jag nu deltagit i en kurs i en ideell förening samt i samma veva anmält mig till ytterligare en kurs i samma förening. Varpå sonen och jag ska åka iväg till Västerås nästa helg och kursa ideellt med tågresa, hotellboende och utlovad hotellpool till sonen. En klar uppryckning av mitt liv!

Efter orolig tid på jobbet med potentiell uppsägning verkar det nu som om jag istället kan få fortbildning inom mitt område betalad av jobbet samt möjlighet till en tjänst som arbetsledare. All sorts fortbildning tar jag förstås tacksamt emot. Frågan är dock om jag är beredd att ta på mig rollen som arbetsledare i en så pass vinglig organisation som det faktiskt är frågan om just nu. Vad skulle konsekvensen bli av en arbetsledarroll?

Nu när det egentligen ser ljusare ut i mitt liv så blir jag genast rädd och vill tillbaka till min harmoni igen. Vad är jag rädd för? Är det någon jante som hämmar mig, jag ska inte tro att jag kan ha det bra? Skulle ödet straffa mig för att jag vågar ta en chans? Som om det vore min tilldelade lott att inte ha det bra?

Jag tror mig ha fått ett uppsving av självförtroendet - säkert lite pushad av min arbetscoach. Kanske kan jag någon gång också få tillbaka självförtroendet på passionsfronten också trots T:s dissande. Har skrivit lite fram och tillbaka med en man på en datingsida, men jag drog mig ur när det väl blev dags att träffas. Lite för att jag är rädd att han ser "för?" bra ut, lite för att jag inte orkar utsätta mig för risken att bli dissad igen. Framförallt för att jag inte riktigt ser att fördelarna med en man i mitt liv skulle väga över fördelarna med att bara vara sonen och jag än så länge.

Med lite tvekande och osäkra ben på väg mot ett nytt liv?