Om han överhuvudtaget kommer att ringa så är det med största sannolikhet idag eller inte alls. Ringer han så gör han det förmodligen mellan kl. 19 - 21. Jag har ringt tillräckligt, det finns inget mer jag kan göra nu. Hemkomst med son strax före sju och lampan på nummerpresentatören är alldeles död. Ingen har ringt. Minut efter minut, ångesten sitter som ett tryck i ryggen. Orkar inte med en svacka till, inte igen, inte nu, aldrig mer, aldrig nu...
Låt dessa 120 minuter vara över, jag står inte ut med att gå igenom dem sekund för sekund. Klockan blir åtta, sannolikheten minskar för varje tick från köksklockan. Sonen får sitta vid datorn, regler om datortid får stå åt sidan. Sitter i köket och lyssnar till klockan som siar om tider av bitterhet och självömkan. Inte falla in i någon offeroll, skärp till dig och var tacksam för vad du har. Men sorgen skär i bröstet och jag vill och hoppas och ber och... -Snälla ring!!!
Klockan passerar nio och han har inte ringt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar