Idag nådde jag en peak i tröstlöshet tror jag. Jag skulle alltså jobba hemifrån, men startade dagen med att gå ut och lägga mig på gräsmattan för att förtvivlat försöka få lite färg. Solen gick i moln efter ca 7 minuter och sedan ringer mamma och säger att de är på väg över för att hjälpa till med väggarna. Jag är givetvis artig och trevlig men får inombords panik över att jag inte ens för en liten ynklig timme får ligga i lugn och ro och sola innan det fina vädret är över.
Osäker på om detta är ett symptom för att jag är alldeles för stressad eller om det är ett bisarrt svenskt kulturellt fenomen - den här hysterin över att hinna vara i solen. Försöker sola en liten stund till för man har ju hört att solen tar även om den är helt döljd av moln, även om jag är mycket tveksam. Går slutligen hem och hinner vara hemma i ca 12 minuter så skiner solen som aldrig förr, ironi...
När mamma med make väl dök upp släppte det gudskelov och de hjälpte till med en hel del och jag är helt otroligt tacksam!! Så nu känns det som om jag har kommit någonstans på väggfronten. Jag har även just smörjt in mig med brun-utan-sol, det får bli ett fullgott alternativ denna sommar.
Längtar, längtar, längtar efter liten son. Mindre än en vecka kvar - sex dagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar