Kämpar förtvivlat mot destruktiviteten. Offerrollen - den utsatta, den lämnade, jag-duger-inte-åt-någon-rollen är bottenlös och förlamande. Svackan blir total. Får inte sjunka, får inte låta känslan ta över.
Måste tänka rationellt! Jag sörjer inte honom, jag sörjer mina egna grusade förhoppningar. Jag sörjer min egen uppmålade bild av oss tillsammans på väninnans bröllop i vår. Eller bilden av honom hämtandes sonen från förskolan en eftermiddag.
Men jag sörjer också känslan av att vara sedd, den förmodligen inbillade känslan av att någon för första gången på mycket länge befinner sig på precis samma nivå. Samtal som leder till nya insikter om könsroller, om religonens makt, om fördomar eller om vad i all världen man skulle ta sig till om man blev kontaktad av ett UFO med livsavgörande budskap som måste förmedlas ut till resten av befolkningen...
Jag kan inte förstå vad som gick fel! När det känns så rätt för den ena, hur kan det då uppfattas på ett helt annat sätt av den andre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar