En stad i regn

Jag blir glad när det regnar... Jag är definitivt en regnmänniska. Jag älskar att vara ute i regn, att sitta inne när det regnar, att sitta på café när det regnar, att åka buss när det regnar... Uppskattar regn så att säga.

Idag var jag runt och letade födelsedagspresenter till sonen efter jobbet. Traskade runt i city med toktunga och otympliga kassar och gick från affär till affär i hellregn utan paraply. Det är förresten ett av de tillfällen jag inte nödvändigtvis uppskattar regn. Jag tycker att det är vansinnigt obehagligt att bli blöt om fötterna.

Efter att ha pustat ut hemma så var jag tvungen att gå ut i regnet ytterligare en gång för att lämna tillbaka en alldeles för sen film (Woody Allen - som jag inte hann titta på den här gången heller). Denna gång utrustad med stövlar och paraply och det var så alldeles, alldeles underbart. Nästan folktomt på trottoarerna, regnet som öste ned och himlen som färgades svagt rosa precis innan det ska börja skymma. Gatlyktor som reflekterades i den våta asfalten, höga inplanterade ensliga träd som böjde sig för vinden. Ett grått dis över det upprörda vattnet som slog mot kajen på andra sidan. Och som en kuliss till allt detta reste sig byggnaderna från sekelskifte och funkistid om vartannat. Det var så vansinnigt vackert att jag blev alldeles gråtfärdig. Jag är och förblir en stadsbo .

Imorgon kommer han äntligen hem! Inte ens en hel dag kvar, nu är det bara timmar kvar till lillungen är hemma igen.