För tio år sedan

Fick ett brev igår, av en väninna som jag inte hört ifrån på flera år. Vi har delat lägenhet under ett par av de perioder då jag studerat/arbetat utomlands och hon bor fortfarande kvar därborta. Hon skrev att hon var gravid med andra barnet och undrar om jag fortfarande har det lika struligt med män som vi båda hade under den period vi stod varandra nära.

Jag förvånas lite över min egen reaktion över brevet. Jag är förstås glad för hennes skull, men kanske får hon mig att ifrågasätta vad jag har gjort under de senaste åren? Tiden utomlands var en berg- och dalbana mellan känslan av att älska livet och leva det fullt ut varvat med känslan av att vara ensam, utsatt, rädd och ledsen. Det har gått tio år och jag vet inte om jag är idag, där jag trodde att jag skulle vara.

Kanske berör det en öm punkt - att mitt liv idag är lika struligt på mansfronten som då? Även om det idag mest består av stiltje. Inte heller har jag fått mitt efterlängtade barn nr två. Karriären, var det verkligen det här jag ville arbeta med? Mitt ideella engagemang är lite vacklande, vi får se om jag vågar ta tillräckligt mycket plats och om jag har tillräckligt mycket ork att lägga ner på det nya projektet.

Det här är säkert ett lämpligt tillfälle att tänka över vad jag skulle velat skriva i ett brev tillbaka - i den bästa av världar. Kanske någon annan dag. Just nu känner jag mig lite osäker på vad som egentligen är min vilja och vad som är omgivningens förväntningar om ett "lyckat liv". Orkar inte tänka alls denna påskhelg, de här dagarna tänker jag bara leva. Kanske lite som jag gjorde då för länge sedan i ett annat land...