Årets tyngsta dag

Sonen åkte precis iväg till sin pappa för semesterumgänge. Det brukar vara årets tyngsta dag och en start på en lång räcka av nedräknade dagar tills han kommer hem igen. Nytt för i år var att sonen själv inte verkade tycka att det var så jobbigt. Tidigare år har separationen varit ett trauma.

Är lite rädd för att det ska komma en våg av ångest, men än så länge känns det mest tomt. Ensam i nya lägenheten som jag planerat ska vara helt ommålad och klar tills sonens hemkomst. Har ingen som helst motivation utan sitter istället och tristesssurfar och flippar på fjärrkontrollen. Kanske lite rädd för att känna efter precis hur tomt det känns.

I vanliga fall har jag alltid haft någon aktivitet inplanerad denna årets ångestdag, men i år är alla bortresta. Dubbel ensamhet, inte alls bra för hälsan. Skulle kunna åka iväg till mamma, men jag är lite rädd att det blir ännu jobbigare att komma tillbaka till en tom, flyttlådebesudlad lägenhet. Kan inte ens förmå mig att gå och hyra en film. Jag ska ge den numera neddammade gitarren en chans och se om den kan ta mig ur passiviteten. 18 dagar kvar...