Tårarna sinar

En dag för insikt. Det har sjunkit in, men det tar lite emot att inse att det jag tyckte var fantastisk samhörighet, måste ha tett sig på ett helt annat sätt från hans sida. Jag känner mig olustig och utlämnad av att tänka på att han förmodligen hade insett att han inte alls var intresserad sista gången vi träffades. Jag ältar vad jag sa, var det något han kunde blivit så illa berörd av att han tappade intresset?

Lite tröstlöst fortfarande. Men svackorna har förlorat sin desperation. Nu lutar det mot sorgset svårmod istället. Tårarna börjar sina. Men jag är oerhört tacksam att jag har kunnat gråta så mycket som jag har gjort. Att gråta lindrar! Jag tror att det var Lidner som skrev "Men när så grymt oss ödet sårar. Var finnes tröst? - I tårar, tårar". Det är så sant så sant.

Jag hade en vän en gång som med lust och energi gick in i varje känsoläge. När hon blev sårad så låste hon in sig i vår verktygsbod, satte på noga utvald depparmusik och skapade. Jag önskar att jag kunde reagera så. Det finns en distans i att aldrig låta sig svepas med av känslan utan istället skapa förutsättningarna för dess uttryck. Samtidigt är det en sådan levnadsglädje att omfamna varje känsla som en del av livet och leva ut den.