Ville bara leva kvar i den här jullovsbubblan. Dagar utan agenda. Jag och sonen i soffan under ett täcke eftersom det är kallt i lägenheten. I varsin hörna läsandes, spelandes, datandes och tv-tittandes. Jag behöver inte ens känna att vi egentligen borde vara utomhus eftersom det är så hysteriskt kallt att man bara klarar max en halvtimme i taget.
Idag blev jag dessvärre varse att det finns en värld utanför min bubbla. En släkting ringde och mådde dåligt. Jag stöttar gärna, men denne släkting har en förmåga att istället skuldbelägga mig. Idag orkade jag inte agera slasktratt längre. Jag sa som det var. Att jag gärna pratar på ett normalt sätt, men att jag inte orkar hamna i någon besynnerlig försvarssituation längre. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända. Jag fick snudd på panik och sa att jag inte orkade med det här. Att släktingen inte kunde utsätta mig för det här längre. Det blev alldeles tyst i luren. Sedan fick jag en anklagelse om att jag alltså tyckte att denna släkting är hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte ville prata. Samtalet avslutades med att släktingen menade att denne skulle komma att sakna mig.
Jag vet inte vad det insinuerade på. Att vi inte skulle ha någon kontakt längre. Att släktingen skulle ta livet av sig p g a vårt samtal? Jag vet bara att jag faktiskt inte orkar sitta och ta det där gång på gång. Kanske ångrar jag mig imorgon? Denne släkting kan förmodligen inte formulera sin ångest på något annat sätt. Det är väl positivt att släktingen åtminstone söker kontakt när denne mår dåligt. Men är det därmed rimligt att allt ska gå ut över mig? Kanske närmar jag mig en bristningsgräns för hur mycket jag bara ska tolerera? Både vad gäller grannar och människor som står mig nära. Är lite osäker på om denna gränssättning är sund eller dumdristig.
Har inte hört någonting från Pappa Stövel. Kanske är det hans sätt att visa på att han inte är intresserad? Lite ledsamt. Jag var lite stolt över mig själv som ändå skickade iväg det där sms:et. Det är jag i och för sig fortfarande. Jag gjorde åtminstone ett försök. Tror inte att jag skickar några mer sms, det känns lite väl pushigt. Hör han inte av sig vill han uppenbarligen inte ha någon kontakt. Det är ingen katastrof, bara lite trist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja visst är det skönt att få vara egen ibland :)
Oavsett vad som sker med dig och släktingen, sträck på dig för att du sa ifrån, satte ner foten och lyssnade på dig. Släktingen kanske inte är van att få höra "sanningen". Bra är ändå att du gjorde det som kändes rätt för dig.
När det gäller "mannen" - jag tycker du var och är modig, du tog en chans - skickade ett sms :) Något kommer att komma från det - vad ? - ja det ger sig nog. Starkt gjort på alla sätt :)
Jag hoppas att det var rätt att säga ifrån till min släkting. Har varit lite orolig för det där. Vet inte riktigt vad som kommer att hända nu. Jag avvaktar ett par dagar tror jag.
Det är så svårt det där när någon mår dåligt. Men man kan ju inte heller ställa upp som en mental slagpåse bara därför. Jag kan absolut finns där för att prata, men det verkar inte räcka riktigt. Tyvärr tror jag inte att släktingen riktigt ser skillnaden mellan att prata och att låta sin frustration gå ut över någon annan.
Skicka en kommentar