De förfärliga gymnastiklektionerna

Samma svacka fortfarande. Håller fast vid min solbristteori.

Sonen kom hem och berättade att han hade hamnat i bråk i skolan idag. Detta är lite förvånande eftersom sonen alltid undvikit alla bråkiga sammanhang. På dagis berättade de hur han slank undan så fort en situation blev orolig. Fysiska handgemäng har aldrig varit hans gebit så att säga. Men idag hade han frivilligt gett sig in i en konfliktsituation och försvarat en kille som verkar lite utanför. Inte fysiskt förstås, sonen är betydligt mindre än de andra. Men uppbackad av sina kompisar hade han gått in och tagit den utsatta pojkens sida, då han blev retad av en lite stöddigare kille. Mycket stolt mor. Det var inte fråga om några allvarliga påhopp, men ifall ambitionen finns att såra någon annan så är det nog så allvarligt.

Självklart hände det i omklädningsrummet till gymnastiken. Aldrig är väl barn så utsatta som i omklädningsrummet efter gymnastiken. Nog är det märkligt att det inte har hänt något alls på den fronten sedan jag växte upp. Det har aldrig funnit ett uns av sportighet i mig och jag betraktade gymnastiklektionerna som ett ont måste under hela skoltiden. Allting runt de där gymnastiklektionerna var eländigt. Som jag ser det så skrämde man nog snarare bort barn från motion än uppmuntrade till det. Dessa bollekar... Spökboll!? Hur många gånger spelade vi inte spökboll? Som om spökboll vore en definition av gymnastik och motion? Som jag förstått det spelar barnen fortfarande spökboll som ett återkommande tema.

Överhuvudtaget så var det nästan uteslutande bollsporter och friidrott som gällde under 12 års gymnastiklektioner. Man bytte om - utsatt i omklädningsrummet. Gick in i den unkna gymnastiksalen och ägnade sedan lektionen åt att försöka undvika konfrontationer med hårda bollar av olika art. Slutligen vallades man tillbaka in i omklädningsrummet för att duscha tillsammans med alla andra i klassen. Duschar fulla av mögel, ungar som försökte skyla sig med handdukar. Utlämnade till varandra i omklädningsrummet som ett litet "Flugornas herre" i miniatyr. I nian var det någon välsignad själ som brände ner vår gymnastiksal och vi fick gå promenader alternativt spela badminton i en riktig hall på gymnastiklektionerna under ett års tid. Först då kunde jag börja se fram emot gympan.