Idag har vi kultiverat oss en aning och varit på museum med mina vänner. Sonen med en lagom trumpen uppsyn under hela besöket. Jag är rädd för att det här dessutom kommer att bli värre med åren. Så synd, jag tycker att det är så mysigt att gå på museeer på kvällen. Nästan folktomt och ändlösa tysta vackra salar. Jag hoppas att han också kan komma att uppskatta det igen.
Jobbstressen under kontroll. Det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Det finns hopp om sömn i natt. Satt och bläddrade igenom gratistidningen på tåget i morse, kom fram till platsannonserna och insåg att jag vill faktiskt inte ha något annat jobb än det jag har. Det är nog första gången i mitt liv som jag känner så. Apropå det här med tacksamhet så är jobbet något jag inte får glömma bort att vara tacksam för.
Men så när livet ser ut att lugna ner sig en aning så poppar det nästan alltid upp något nytt orosmoment. Är det livets natur eller är det helt enkelt bara min natur? Idag fick jag höra att släktingen som jag skrivit om tidigare är sur på mig. Så pass sur att hon inte vill prata med mig. Jag hänger inte riktigt med. Vi har pratat sedan sist när jag sa ifrån att jag inte orkade agera slasktratt längre. Trodde att det var överspelat. Nu är det uppenbarligen något nytt som har hänt. Men jag är inte riktigt säker på vad det är. Det måste väl ha varit något jag sa som inte föll i god jord sist. Jag orkar inte riktigt låta det här ta en massa energi. Får se om jag kan se till att det inte gör det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vist är det skönt när man "kommer på" att det finns saker man är bara glad för :)Jobb till exempel!
Prata med sonen, om vad som var galet, själv kan jag gå på både opera och museum, hur mycket som helst men jag kan direkt säga att det är bara 3 av mina barn som tycker likadant där, de andra skulle aldrig sätta sin fot innanför dessa ställen :) Och jag respekterar det, jag vill inte gå på en del av deras, och det är ändå deras intressen.
Angående släktingen, släpp det. Det låter som det är en fråga om "att hitta en anklagad" och du verkar passa. Nu vet jag inte hela historiken här, men det du skriver - gör att jag säger, "det är hennes problem, inte ditt". Du satte ner fötterna, stå nu kvar. Tar hon kontakt, ja då får du väl prata med henne, men eftersom du trodde det var utagerat så är det hennes val att sura vidare.
Jo, jag ska försöka släppa det. Jag tror också att jag bara blir en kanal att agera ut sina känslor via. Men jag tror förstås inte alls att hon ser det så, utan hon ser det som att jag sviker... Ja, det är inte lätt.
Festligt att vissa av dina barn tycker att det är kul med museum och opera, men att andra är helt främmande för det. Man undrar vad det är som styr det där, att man ofta blir väldigt olika trots att man har växt upp i samma familj.
Skicka en kommentar