Separationsångest

Sonen har åkt iväg till sin pappa. I vanliga fall är det sonens bonusmamma som hämtar honom på pappahelger, de helger som sonen är med mig arbetar hon. Nu har vi varit tvungna att byta helger tillfälligt varpå varken pappan eller bonusmamman hinner in för att hämta sonen.

Sådana här "bytta" helger hämtar jag sonen och lämnar honom sedan på bonusmammans jobb senare på kvällen i samband med att hon slutar. Tyvärr är det just dessa situationer som framkallar riktiga separationsångesttrauman.

Idag var det dessutom stopp i tågtrafiken - snö, kyla osv. Jag stod på tågperrongen i över en timme med paniken tryckandes i bröstet. Insåg att fritids skulle hinna stänga innan jag hann fram. Just idag när läget redan är så känsligt. Ringde runt till sonens kompisar för att någon annan förälder skulle kunna hämta hem honom. Det löste sig bra tillslut, men det blev nog ett uppbrott för mycket för liten son.

Han höll uppe humöret ända fram till vi skulle skiljas åt. Jag tror inte att han riktigt hade förstått att vi skulle åt olika håll just då, det kom lite plötsligt för honom. Tåget gled in på perrongen, de hade ett ytterligare tåg att passa och hade bråttom. Bilden av hans ansikte när det går upp för honom att de ska springa iväg. Usch vad jag tycker att det här är jobbigt. Fortfarande, efter så många år.

Så nu sitter jag här i soffan med gråten tillbakatryckt i svalget. Jag skriver det igen, jag behöver något i mitt liv som ger energi.