This too will pass

Tidigt imorgon ska jag upp och hålla det där eländiga föredraget igen. Jag har övat och övat hela dagen här hemma, men jag tycker inte att det blir så mycket bättre för det. Det blir veligt och hackande. Som om jag hakar upp mig på en formulering och så vet jag inte riktigt hur jag ska slutföra den. Varpå jag tänker att nästa gång ska jag hoppa över den mening som gör att jag hakar upp mig. Tillslut har jag så många meningar jag ska undvika att jag blandar ihop alltsammans. Sonen är urless på mig och mitt föredrag. Jag själv är urless på mig och mitt föredrag. Jag ska köra det två gånger imorgon och en gång på tisdag, sedan är det över för denna gång. This too will pass.

Det är mitt mantra - this too will pass. Jag upprepade det gång på gång för mig själv under hela förlossningen en gång i tiden. Det är inte symboliskt för min inställning till livet, det vore synnerligen deprimerande. Men under vissa perioder är det ett riktigt nödvändigt mantra. Inför morgondagen känns det helt rätt och riktigt. Detta kommer att passera, det kommer en onsdag.

Idag tog jag med barnen och åkte skridskor på fotbollsplanen bortanför vårt kvarter. Det är snart skridskodags i skolan och det vore bra om de hinner öva upp sig en aning innan dess. Själv lärde mig aldrig riktigt att åka, jag är riktigt usel på skridskor. Borde införskaffa mig ett par egna samt en rejäl hjälm och lära mig en gång för alla. Men idag fick det räcka med små promenader med utgångspunkt från skridskobanan. En riktigt trevlig eftermiddag. Ja, bortsett från det förfärliga repeterandet av föredraget förstås.