Tuffa tider

Sitter här och är nervös med öronen på helspänn. Är lite rädd för påföljder av gårdagsnatten. För en liten stund sedan var det någon som borrade fast klockan passerat tio. Min självklara tolkning blir förstås att grannen ovanför borrar för att hämnas. Men dels är det lite orimligt att borra i golvet, vem skulle vilja förstöra sitt golv? Att borra i väggen för att straffa grannen under vore ju inte heller så strategiskt. Sedan så var det mer av ett försiktigt borrande och det är ju inte heller logiskt ur hämndaspekt. Det värsta scenariot vore förstås att det sätter igång något oljud mitt i natten. Förmodligen kommer det att dröja någon vecka innan jag kan släppa det här.

I övrigt är sonen ledsen som vanligt över att han ska åka till pappa denna helg. Det senaste är att han bara vill dö p g a detta. Vad gör man? Hur i all världen hanterar man det här? Jag önskar att jag bara kunde skydda honom från all vånda och elände han går igenom hela tiden. Men det finns just ingenting jag kan säga som verkar göra situationen lättare för honom. Det enda som verkar ha en någorlunda lugnande effekt är het sonika att försäkra honom om att det kommer att bli bra. Men vad det är som kommer att bli bra är lite oklart. Man skulle kunna tro att det borde bli lättare med åren, men det blir snarare värre.

Det är inga muntra tider, det är det inte. Jag vill att det ska lätta en aning, att det ska kännas underbart att leva igen. Nu får jag väl hoppas att denna helg passerar fort så att vi kan släppa åtminstone den biten.

Nä, nu satte musiken igång där uppe. Inte så högt som igår, men dock. Kan förstås inte vara helt säker på att det är ifrån samma granne. Jag känner att jag ger upp, nu orkar jag inte mer. Nu vill jag ha lung och ro.